Väl värt att vänta på
måndag 23/10 2006 av Annika Marklund
Texas-killarna i Voxtrot släpper en ny, 3 spår lång EP den 7 november. "Your Biggest Fan EP" (Beggars Group) är bandets tredje officiella ep-släpp, och trots att Voxtrots hemsida inleds med orden "It's going to be a while before the world sees a Voxtrot long-player" ser det ut som att de äntligen får chansen att släppa en fullängdare. Enligt sångaren Ramesh Srivastavas blogg planerar bandet att börja spela in sitt debutalbum i London redan i november, och för den som älskar att läsa om musikers nojor, osäkerhet och prestationsångest är Ramesh blogg ett charmerande exempel på just detta. "Your Biggest Fan EP" finns att lyssna på alldeles gratis på myspace.
Ett album som redan är färdiginspelat är Cake on Cakes nya skiva, "I Guess I Was Daydreaming", som släpps i februari 2007. Cake on Cake heter egentligen Helena Sundin och bor i Umeå, men turnerar just nu USA runt tillsammans med bland annat Hidden Cameras. Hon spelar härlig, lekfull pop i samma stil som Architecture In Helsinki och Psapp, och de nya låtarna känns ännu mer genomarbetade och sprudlande än hennes tidigare. Hennes nya platta släpps, precis som debuten "I See No Stars" (2005), på amerikanska bolaget Desolation Records. Smakprov finns både på myspace och på Cake on Cakes hemsida.
I december släpper popdandyn Jay Jay Johanson nytt. Hans sjätte album har fått titeln "The Long Term Physical Effects are Not Yet Known", och singelsläppet "She Doesn't Live Here Anymore" är en underbart jazzig ballad som bådar mycket gott inför resten av skivan. Även "Only You", som också finns upplagd på myspace, visar att Jay Jay håller kvar vid all den känslighet och subtila desperation som gör honom så angelägen som artist.
Texas-killarna i Voxtrot släpper en ny, 3 spår lång EP den 7 november. "Your Biggest Fan EP" (Beggars Group) är bandets tredje officiella ep-släpp, och trots att Voxtrots hemsida inleds med orden "It's going to be a while before the world sees a Voxtrot long-player" ser det ut som att de äntligen får chansen att släppa en fullängdare. Enligt sångaren Ramesh Srivastavas blogg planerar bandet att börja spela in sitt debutalbum i London redan i november, och för den som älskar att läsa om musikers nojor, osäkerhet och prestationsångest är Ramesh blogg ett charmerande exempel på just detta. "Your Biggest Fan EP" finns att lyssna på alldeles gratis på myspace.
Ett album som redan är färdiginspelat är Cake on Cakes nya skiva, "I Guess I Was Daydreaming", som släpps i februari 2007. Cake on Cake heter egentligen Helena Sundin och bor i Umeå, men turnerar just nu USA runt tillsammans med bland annat Hidden Cameras. Hon spelar härlig, lekfull pop i samma stil som Architecture In Helsinki och Psapp, och de nya låtarna känns ännu mer genomarbetade och sprudlande än hennes tidigare. Hennes nya platta släpps, precis som debuten "I See No Stars" (2005), på amerikanska bolaget Desolation Records. Smakprov finns både på myspace och på Cake on Cakes hemsida.
I december släpper popdandyn Jay Jay Johanson nytt. Hans sjätte album har fått titeln "The Long Term Physical Effects are Not Yet Known", och singelsläppet "She Doesn't Live Here Anymore" är en underbart jazzig ballad som bådar mycket gott inför resten av skivan. Även "Only You", som också finns upplagd på myspace, visar att Jay Jay håller kvar vid all den känslighet och subtila desperation som gör honom så angelägen som artist.
Efterlängtat nytt från The Radio Dept.
måndag 9/10 2006 av Annika Marklund
Det är nu sex månader sedan jag vara nära på att gå i bitar i väntan på att >>Pet Grief<<, The Radio Depts andra fullängdare, skulle släppas fri. Det är sex månader sedan jag höll skivan i min hand, lät den gå varm i stereon och ta mig med storm, sex månader sedan de skapade magi på en trång Norrköpingsscen under vad som kan ha varit årets bästa kväll.
Under det halvår som gått har Johan Duncanson, Martin Larsson och Daniel Tjäder knappast haft tråkigt. De har spelat både runt om i landet och ute i Europa, senast i London i slutet av september. Det var också i London som bandet fick inspiration att göra färdigt en låt de haft på gång ända sedan i juli, och i fredags släpptes den - mp3-singeln >>We Made The Team<<. Enligt Labrador "The Radio Depts första möte med reggae-världen", enligt mig fullständigt briljant. Jag är otroligt tacksam över att the Sveriges bästa band fortfarande gör musik som känns rakt igenom relevant, angelägen, enträgen, livsviktig.
Skivbolaget skriver också att bandet kommer att börja spela in sin tredje skiva i höst, i städer som Berlin, Lima och Sào Paolo. Med tanke på att >>The Worst Taste In Music<< var ett strålande exempel på vilken kvalitet vi hade att vänta oss av >>Pet Grief<< är det svårt att inte bli exalterad vid tanken på vad >>We Made The Team<< säger om det kommande albumet. Återigen bjuds vi på en ljudbild som känns ny men samtidigt välbekant, en sylvass text som gör ont i hjärtat, en potential som skrämmer. Take your time, make it great. Jag har inget annat för mig än att vänta.
I could tell you lies
And spoil the surprise
I could say we made the team
But who needs them anyway?
Who needs a clean break?
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team
>>We Made The Team<< släpptes 061006 och finns att ladda ner på Klicktrack. Lyssna gärna gratis på myspace.
Det är nu sex månader sedan jag vara nära på att gå i bitar i väntan på att >>Pet Grief<<, The Radio Depts andra fullängdare, skulle släppas fri. Det är sex månader sedan jag höll skivan i min hand, lät den gå varm i stereon och ta mig med storm, sex månader sedan de skapade magi på en trång Norrköpingsscen under vad som kan ha varit årets bästa kväll.
Under det halvår som gått har Johan Duncanson, Martin Larsson och Daniel Tjäder knappast haft tråkigt. De har spelat både runt om i landet och ute i Europa, senast i London i slutet av september. Det var också i London som bandet fick inspiration att göra färdigt en låt de haft på gång ända sedan i juli, och i fredags släpptes den - mp3-singeln >>We Made The Team<<. Enligt Labrador "The Radio Depts första möte med reggae-världen", enligt mig fullständigt briljant. Jag är otroligt tacksam över att the Sveriges bästa band fortfarande gör musik som känns rakt igenom relevant, angelägen, enträgen, livsviktig.
Skivbolaget skriver också att bandet kommer att börja spela in sin tredje skiva i höst, i städer som Berlin, Lima och Sào Paolo. Med tanke på att >>The Worst Taste In Music<< var ett strålande exempel på vilken kvalitet vi hade att vänta oss av >>Pet Grief<< är det svårt att inte bli exalterad vid tanken på vad >>We Made The Team<< säger om det kommande albumet. Återigen bjuds vi på en ljudbild som känns ny men samtidigt välbekant, en sylvass text som gör ont i hjärtat, en potential som skrämmer. Take your time, make it great. Jag har inget annat för mig än att vänta.
I could tell you lies
And spoil the surprise
I could say we made the team
But who needs them anyway?
Who needs a clean break?
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team
>>We Made The Team<< släpptes 061006 och finns att ladda ner på Klicktrack. Lyssna gärna gratis på myspace.
Nicolas Makelberges estetik och omoral
måndag 2/10 2006 av Annika Marklund
Det är en höstkylig lördagkväll, den sista i september månad. Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young". Electrofestivalen Haute Culture lider mot sitt slut, Nicolas Makelberge är sista akten innan det är dags för småbarnen att krypa till kojs och drömma om prostitution, skumma europeiska gränder och lyxiga popbeats i motljus. Dörrarna ska snart öppnas för alla artonplussare som suttit hemma och druckit öl hela kvällen i väntan på att evenemanget Kulturnatten ska övergå i att handla mer om lördagnatt och mindre om kultur. Men ännu är det inte slut, William H Macy lämnar den onanerande kinesiskan och beger sig vidare ut i New York-natten, en liten flicka skuttar glatt fram och tillbaka framför scenen, Johan sjunger med beslöjad röst (eller är det bara reverbet?) om att köra bil fort, fort genom Sydamerika. Det är väldigt vackert och väldigt underligt.
Det är något med Nicolas Makelberge som skaver, något som inte riktigt går ihop. "Dying in Africa" är det ultimata soundtracket till modebranschens ytliga, glammiga perfektionism, samtidigt som det är ett album som kryper in under skinnet, som kommer obehagligt nära. Ett album som kräver sin lyssnare, men som ger ännu mer tillbaka.
Och du vill väl inte missa Nicolas Makelberge live? Nej, jag tänkte väl det. Ta med lillasyster till Linköping på fredag, då spelar Johan Tuvesson på Bar BQ.
"Dying in Africa" släpptes på *RICO den 23:e september.
Det är en höstkylig lördagkväll, den sista i september månad. Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young". Electrofestivalen Haute Culture lider mot sitt slut, Nicolas Makelberge är sista akten innan det är dags för småbarnen att krypa till kojs och drömma om prostitution, skumma europeiska gränder och lyxiga popbeats i motljus. Dörrarna ska snart öppnas för alla artonplussare som suttit hemma och druckit öl hela kvällen i väntan på att evenemanget Kulturnatten ska övergå i att handla mer om lördagnatt och mindre om kultur. Men ännu är det inte slut, William H Macy lämnar den onanerande kinesiskan och beger sig vidare ut i New York-natten, en liten flicka skuttar glatt fram och tillbaka framför scenen, Johan sjunger med beslöjad röst (eller är det bara reverbet?) om att köra bil fort, fort genom Sydamerika. Det är väldigt vackert och väldigt underligt.
Det är något med Nicolas Makelberge som skaver, något som inte riktigt går ihop. "Dying in Africa" är det ultimata soundtracket till modebranschens ytliga, glammiga perfektionism, samtidigt som det är ett album som kryper in under skinnet, som kommer obehagligt nära. Ett album som kräver sin lyssnare, men som ger ännu mer tillbaka.
Och du vill väl inte missa Nicolas Makelberge live? Nej, jag tänkte väl det. Ta med lillasyster till Linköping på fredag, då spelar Johan Tuvesson på Bar BQ.
"Dying in Africa" släpptes på *RICO den 23:e september.
Haute Culture - höstens höjdpunkt
måndag 25/9 2006 av Annika Marklund
Hade du kunnat gissa att höstens musikaliska höjdpunkt skulle komma att förläggas till Norrköping? Nej, inte jag heller, men jag tackar och tar emot - det är inte varje dag den svenska electropopeliten besöker ens hemstad.
Det är konsertarrangörerna i Klubb Republik som ligger bakom Haute Culture, en kommunfinansierad endagsfestival som har lyckats samla tio ruskigt intressanta elektroniska namn under ett och samma tak. Eller vad sägs om japanska Tenniscoats, samplingskungen Kalle J, Nicolas Makelberge och Mr Suitcase? Gentle Touch, Tape, Mokira, Ass, Goto80 och Discolor ? Just det - det är en uppställning som borde få alla hösttrötta pophjärtan att värmas.
Det är nu på lördag den 30 september, som en del av det årliga projektet Kulturnatten, som electropopen helt tar över det nybyggda kårhuset Trappan. Festivalen är gratis och alla fans av elektronisk musik är välkomna, oavsett ålder. Så har du aldrig upplevt Norrköping är det på lördag det är dags! Ta bussen eller ta tåget, cykla om du så vill, bara du ser till att ta dig hit.
Hade du kunnat gissa att höstens musikaliska höjdpunkt skulle komma att förläggas till Norrköping? Nej, inte jag heller, men jag tackar och tar emot - det är inte varje dag den svenska electropopeliten besöker ens hemstad.
Det är konsertarrangörerna i Klubb Republik som ligger bakom Haute Culture, en kommunfinansierad endagsfestival som har lyckats samla tio ruskigt intressanta elektroniska namn under ett och samma tak. Eller vad sägs om japanska Tenniscoats, samplingskungen Kalle J, Nicolas Makelberge och Mr Suitcase? Gentle Touch, Tape, Mokira, Ass, Goto80 och Discolor ? Just det - det är en uppställning som borde få alla hösttrötta pophjärtan att värmas.
Det är nu på lördag den 30 september, som en del av det årliga projektet Kulturnatten, som electropopen helt tar över det nybyggda kårhuset Trappan. Festivalen är gratis och alla fans av elektronisk musik är välkomna, oavsett ålder. Så har du aldrig upplevt Norrköping är det på lördag det är dags! Ta bussen eller ta tåget, cykla om du så vill, bara du ser till att ta dig hit.
Mixtapes & Cellmates briljerar och berör
måndag 18/9 2006 av Annika Marklund
Mixtapes & Cellmates
If There Is Silence, Fill It With Longing (EP)
No Method
Releasedatum 1 september
Det finns något väldigt vackert i att vara seriös. I att ta sin konst på allvar, att våga stå för det man tror på, det man önskar sig, det man skapar och vill skapa. Jag har alltid stört mig på att det är så mycket mer rumsrent att driva med sig själv och andra än att våga ta sig själv och andra på allvar. Det är ju hur grymt som helst att vara pretentiös, i ordets sanna bemärkelse, för det handlar när det kommer till kritan om att våga blotta sig. Att stå naken på en scen, inte för att framkalla skratt, utan för att få visa sitt rätta jag. Utan lustiga masker eller snuskiga vitsar. Och jag älskar de där förbjudna orden – äkta, innerligt, rent, viktigt på riktigt. Anspråk, själ, andlighet, skönhet, estetik – allt det där man aldrig får säga eller skriva. De är så vansinnigt vackra, så skrämmande viktiga, och så omöjliga. Allt för att vi idag verkar ha glömt bort att allvar inte betyder brist på humor, att våga välja bort att skoja till det inte är lika med att vara tråkig.
"If There Is Silence, Fill It With Longing" är inte på något sätt och vis en skojig ep. Det finns ingenting lustigt i låttitlarna (vad sägs om ”You’re The Driver, And I’m In The Backseat Collecting Words”?), och ännu mindre i själva musiken. Ingenting lustigt, bara skönhet. Ändå är det en skiva att skratta till. Varför? "If There Is Silence, Fill It With Longing" har själ. Det är en alldeles äkta, villkorslös, varm, trotsig, lillgammal, nonchalant intelligent ep, och om pretentiös får betyda ”anspråksfull, fordrande” så är det precis det den är. 25 minuter av distade tonårsförälskelser, regniga somrar och längtan, önskningar, hopp och drömmar som gör så sjukt jäkla ont, men som måste våga drömmas om det ska finnas någon anledning att fortsätta.
Mixtapes & Cellmates har alla anledningar att fortsätta. "If There Is Silence…" är bättre än "Juno EP". Lite annorlunda, lite pretentiösare, ännu vackrare.
En skiva att skratta åt? Ja. Ibland av lycka, ibland genom tårarna. Vissa kanske föredrar att skratta åt tjocka gubbar som halkar på bananskal, Lasse Åberg eller kvällstidningarnas seriestrippar, och det får de så gärna göra. Men jag skrattar hellre när allt verkat vara slut och svart och död, och så brister vattenytan och solens strålar når mig och plötsligt kan jag andas igen. När jag får en andra chans. När all skönhet i hela universum samlas i en och samma människa och tårarna rinner och jag är lyckligast i världen. När livet faktiskt betyder någonting.
Eller när jag lyssnar på "If There Is Silence, Fill It With Longing", nyss tappat min mobiltelefon i ett glas vatten, och längtar efter dig.
Betyg: Full pott.
Mixtapes & Cellmates
If There Is Silence, Fill It With Longing (EP)
No Method
Releasedatum 1 september
Det finns något väldigt vackert i att vara seriös. I att ta sin konst på allvar, att våga stå för det man tror på, det man önskar sig, det man skapar och vill skapa. Jag har alltid stört mig på att det är så mycket mer rumsrent att driva med sig själv och andra än att våga ta sig själv och andra på allvar. Det är ju hur grymt som helst att vara pretentiös, i ordets sanna bemärkelse, för det handlar när det kommer till kritan om att våga blotta sig. Att stå naken på en scen, inte för att framkalla skratt, utan för att få visa sitt rätta jag. Utan lustiga masker eller snuskiga vitsar. Och jag älskar de där förbjudna orden – äkta, innerligt, rent, viktigt på riktigt. Anspråk, själ, andlighet, skönhet, estetik – allt det där man aldrig får säga eller skriva. De är så vansinnigt vackra, så skrämmande viktiga, och så omöjliga. Allt för att vi idag verkar ha glömt bort att allvar inte betyder brist på humor, att våga välja bort att skoja till det inte är lika med att vara tråkig.
"If There Is Silence, Fill It With Longing" är inte på något sätt och vis en skojig ep. Det finns ingenting lustigt i låttitlarna (vad sägs om ”You’re The Driver, And I’m In The Backseat Collecting Words”?), och ännu mindre i själva musiken. Ingenting lustigt, bara skönhet. Ändå är det en skiva att skratta till. Varför? "If There Is Silence, Fill It With Longing" har själ. Det är en alldeles äkta, villkorslös, varm, trotsig, lillgammal, nonchalant intelligent ep, och om pretentiös får betyda ”anspråksfull, fordrande” så är det precis det den är. 25 minuter av distade tonårsförälskelser, regniga somrar och längtan, önskningar, hopp och drömmar som gör så sjukt jäkla ont, men som måste våga drömmas om det ska finnas någon anledning att fortsätta.
Mixtapes & Cellmates har alla anledningar att fortsätta. "If There Is Silence…" är bättre än "Juno EP". Lite annorlunda, lite pretentiösare, ännu vackrare.
En skiva att skratta åt? Ja. Ibland av lycka, ibland genom tårarna. Vissa kanske föredrar att skratta åt tjocka gubbar som halkar på bananskal, Lasse Åberg eller kvällstidningarnas seriestrippar, och det får de så gärna göra. Men jag skrattar hellre när allt verkat vara slut och svart och död, och så brister vattenytan och solens strålar når mig och plötsligt kan jag andas igen. När jag får en andra chans. När all skönhet i hela universum samlas i en och samma människa och tårarna rinner och jag är lyckligast i världen. När livet faktiskt betyder någonting.
Eller när jag lyssnar på "If There Is Silence, Fill It With Longing", nyss tappat min mobiltelefon i ett glas vatten, och längtar efter dig.
Betyg: Full pott.
Pop Dakar svårslagen avslutning
tisdag 5/9 2006 av Annika Marklund
I lördags hoppas jag att varenda musiknörd med god smak tog sig iväg till Gula Villan i Stockholm och njöt av solen, sensommaren och sällskapet – och superb pop, förstås. Det bjöds på femton akter, vissa mer intressanta än andra; en och annan nostalgitripp, en hel del allsång och en väldigt massa dans, dans, dans. För precis som alla bra festivaler är Pop Dakar mest av allt en fest, en intensiv musiköverdos iklädd partyhatt. Ett enda stort kalas där vem som helst av dina gamla vänner kan komma strosandes med en kaffekopp i ena handen och skrynklig valpropaganda från Miljöpartiet i den andra, redo att diskutera allt från gamla minnen till Erlend Øyes frisyr.
Den första person jag kände igen då vi kommit in på området var supergruppen Kissing Mirrors banddiktator, den underbare Per Johansson, som efter att han förklarat att han knappat känt igen mig på förra veckans spelning – ”du hade glasögon och vågigt hår!” – fick skynda sig upp på Lilla Scenen för att hälsa alla välkomna till Pop Dakar. Han introducerade också festivalens första akt, myspopikonen Nixon, som gjorde sin första spelning i Stockholm på tre och ett halvt år. Roger Gunnarsson glömde sina egna texter ibland, ursäktade sig för att han sjunger om att träffa vänner från internet i en av sina låtar – ”den är tio år gammal, idag känns väl knappast internet som ett särskilt hippt ämne?” – och satte med sin hjärtslitande söta musik ribban riktigt högt för dagen. Vi satt i gräset i solskenet och hade det sådär fint som man bara kan ha när det nästan fortfarande är sommar.
Fontainebleau poserade och imponerade.
När Nixon tackat för sig var det dags för Göteborgsynglingarna i Fontainebleau att äntra scenen. Jag har tyckt väldigt olika mycket om dem varje gång jag lyssnar igenom deras material, och spelningen gav ett ungefär lika splittrat intryck. De ser ut som tagna ur en kampanj för Cheap Monday, låter som att de tycker att Thåström är bäst i världen och är ömsom charmerande tafatta, ömsom rockstjärnediviga på scen – och ärligt talat fungerar det hur bra som helst. De har skyhöga pretentioner och är tillräckligt övertygande för att komma undan med det. Snyggt jobbat!
När femtonmannabandet The Gray Brigade invigde Stora Scenen var det med en energi och glädje jag knappast förväntat mig efter det ljumma omdöme de fick av Collective efter Popagandaspelningen i våras. En färgsprakande halvtimme försvann i ett enda handklapp, och när de sista tonerna ebbat ut kunde jag inte annat än att längta efter mer.
Ena halvan av Taxi, Taxi sjunger från hjärtat under dagens enda regnskur.
Lagom till Taxi, Taxi tog regnet tillfället i akt att först börja droppa lite, sedan sätta igång att vräka ner, och det blev riktigt trångt under trädet där vi tryckte ihop oss enligt ”finns det hjärterum”-principen. Höstrusket passade riktigt bra till Miriam och Johannas finstämda stämsång, och de båda systrarna visade upp en helt annan säkerhet och styrka än på Emmabodaspelningen för ett par veckor sedan. På väg åt rätt håll – med stormsteg.
Blood Music i högerprofil.
Blood Music bjöd på nytt material och kändes fyllda av kreativitet och spellust, och genast drog sig regnmolnen iväg uppåt landet och gav oss strålande solsken igen. Lucksmiths kompis Fred Astereo däremot kändes verkligen som att han kommit helt fel, och kunde gärna fått sätta sig på nästa plan hem down under och tagit sin plojcountry med sig.
Tack och lov för Vapnet! Jag vill passa på och be om ursäkt för min något svala recension av debutplattan ”Jag Vet Hur Man Väntar” – jaa, den har växt, och bandet bjöd på en fantastiskt fin spelning där de till och med hade den goda smaken att inte spela ”Kalla Mig”. ”Thomégränd” kändes plötsligt som sommarens stora hit, ”Ge Dom Våld” som 2000-talets ”Staten och Kapitalet”. Och nej, jag hade inte druckit öl. Det bara låg i luften.
Holy Madre fick stå tillbaka för fika i gräset, och kanske var det inte bara min koncentration som börjat ge vika, eftersom stackars Erlend Øye – ersättare för inställda The Russian Futurists – tvingades be publiken dämpa sina samtal eller gå iväg och prata på andra sidan Gula Villan. Världens goaste norrman började försiktigt, men höjde nivån med varje låt och avslutade med en alldeles underbar och bejublad version av ”I’d Rather Dance With You”, surfande på publikhavet och lite dans till sin nya skiva i högtalarna.
Kameraskygga Lucksmiths fastnade utmärkt på bild, spelade alla hits och pratade om basistens Sverigesemester. Oemotståndligt.
Erlend beordrade oss alla att gå ner till Lilla Scenen och se Rubies , men trots att jag hemskt gärna hade sett henne bestämde vi oss för att stanna kvar och skaffa oss riktigt fina platser till kvällens höjdpunkt. När australiensiska Lucksmiths äntligen kom ut på scen glömde jag för en stund hur hungrig, trött och myggbiten jag var. De spelade ”Camera shy”, de spelade ”T-shirt weather”, de var så fina och mjuka och duktiga att jag till och med kunde ha överseende med att de är alldeles för snygga för sitt eget bästa (de ska se ut som Suburban Kids With Biblical Names, inte som surfgudar!).
När aussiepojkarna gått av scenen var det en del kul artister kvar, men jag höll på att somna stående, och vi tackade för oss och för en riktigt, riktigt lyckad dag. Det var nog tur att Pop Dakar var festivalsommarens avslutning - den hade blivit svårslagen.
I lördags hoppas jag att varenda musiknörd med god smak tog sig iväg till Gula Villan i Stockholm och njöt av solen, sensommaren och sällskapet – och superb pop, förstås. Det bjöds på femton akter, vissa mer intressanta än andra; en och annan nostalgitripp, en hel del allsång och en väldigt massa dans, dans, dans. För precis som alla bra festivaler är Pop Dakar mest av allt en fest, en intensiv musiköverdos iklädd partyhatt. Ett enda stort kalas där vem som helst av dina gamla vänner kan komma strosandes med en kaffekopp i ena handen och skrynklig valpropaganda från Miljöpartiet i den andra, redo att diskutera allt från gamla minnen till Erlend Øyes frisyr.
Den första person jag kände igen då vi kommit in på området var supergruppen Kissing Mirrors banddiktator, den underbare Per Johansson, som efter att han förklarat att han knappat känt igen mig på förra veckans spelning – ”du hade glasögon och vågigt hår!” – fick skynda sig upp på Lilla Scenen för att hälsa alla välkomna till Pop Dakar. Han introducerade också festivalens första akt, myspopikonen Nixon, som gjorde sin första spelning i Stockholm på tre och ett halvt år. Roger Gunnarsson glömde sina egna texter ibland, ursäktade sig för att han sjunger om att träffa vänner från internet i en av sina låtar – ”den är tio år gammal, idag känns väl knappast internet som ett särskilt hippt ämne?” – och satte med sin hjärtslitande söta musik ribban riktigt högt för dagen. Vi satt i gräset i solskenet och hade det sådär fint som man bara kan ha när det nästan fortfarande är sommar.
Fontainebleau poserade och imponerade.
När Nixon tackat för sig var det dags för Göteborgsynglingarna i Fontainebleau att äntra scenen. Jag har tyckt väldigt olika mycket om dem varje gång jag lyssnar igenom deras material, och spelningen gav ett ungefär lika splittrat intryck. De ser ut som tagna ur en kampanj för Cheap Monday, låter som att de tycker att Thåström är bäst i världen och är ömsom charmerande tafatta, ömsom rockstjärnediviga på scen – och ärligt talat fungerar det hur bra som helst. De har skyhöga pretentioner och är tillräckligt övertygande för att komma undan med det. Snyggt jobbat!
När femtonmannabandet The Gray Brigade invigde Stora Scenen var det med en energi och glädje jag knappast förväntat mig efter det ljumma omdöme de fick av Collective efter Popagandaspelningen i våras. En färgsprakande halvtimme försvann i ett enda handklapp, och när de sista tonerna ebbat ut kunde jag inte annat än att längta efter mer.
Ena halvan av Taxi, Taxi sjunger från hjärtat under dagens enda regnskur.
Lagom till Taxi, Taxi tog regnet tillfället i akt att först börja droppa lite, sedan sätta igång att vräka ner, och det blev riktigt trångt under trädet där vi tryckte ihop oss enligt ”finns det hjärterum”-principen. Höstrusket passade riktigt bra till Miriam och Johannas finstämda stämsång, och de båda systrarna visade upp en helt annan säkerhet och styrka än på Emmabodaspelningen för ett par veckor sedan. På väg åt rätt håll – med stormsteg.
Blood Music i högerprofil.
Blood Music bjöd på nytt material och kändes fyllda av kreativitet och spellust, och genast drog sig regnmolnen iväg uppåt landet och gav oss strålande solsken igen. Lucksmiths kompis Fred Astereo däremot kändes verkligen som att han kommit helt fel, och kunde gärna fått sätta sig på nästa plan hem down under och tagit sin plojcountry med sig.
Tack och lov för Vapnet! Jag vill passa på och be om ursäkt för min något svala recension av debutplattan ”Jag Vet Hur Man Väntar” – jaa, den har växt, och bandet bjöd på en fantastiskt fin spelning där de till och med hade den goda smaken att inte spela ”Kalla Mig”. ”Thomégränd” kändes plötsligt som sommarens stora hit, ”Ge Dom Våld” som 2000-talets ”Staten och Kapitalet”. Och nej, jag hade inte druckit öl. Det bara låg i luften.
Holy Madre fick stå tillbaka för fika i gräset, och kanske var det inte bara min koncentration som börjat ge vika, eftersom stackars Erlend Øye – ersättare för inställda The Russian Futurists – tvingades be publiken dämpa sina samtal eller gå iväg och prata på andra sidan Gula Villan. Världens goaste norrman började försiktigt, men höjde nivån med varje låt och avslutade med en alldeles underbar och bejublad version av ”I’d Rather Dance With You”, surfande på publikhavet och lite dans till sin nya skiva i högtalarna.
Kameraskygga Lucksmiths fastnade utmärkt på bild, spelade alla hits och pratade om basistens Sverigesemester. Oemotståndligt.
Erlend beordrade oss alla att gå ner till Lilla Scenen och se Rubies , men trots att jag hemskt gärna hade sett henne bestämde vi oss för att stanna kvar och skaffa oss riktigt fina platser till kvällens höjdpunkt. När australiensiska Lucksmiths äntligen kom ut på scen glömde jag för en stund hur hungrig, trött och myggbiten jag var. De spelade ”Camera shy”, de spelade ”T-shirt weather”, de var så fina och mjuka och duktiga att jag till och med kunde ha överseende med att de är alldeles för snygga för sitt eget bästa (de ska se ut som Suburban Kids With Biblical Names, inte som surfgudar!).
När aussiepojkarna gått av scenen var det en del kul artister kvar, men jag höll på att somna stående, och vi tackade för oss och för en riktigt, riktigt lyckad dag. Det var nog tur att Pop Dakar var festivalsommarens avslutning - den hade blivit svårslagen.
Pop Dakar avslutar festivalsommaren
måndag 28/8 2006 av Annika Marklund
Hade du svårt att få ledigt i somras? Misströsta inte! Sommaren må vara över, men sista festivaltåget har inte gått. Studentdrivna endagsfestivalen Pop Dakar är i år flyttad från maj till september, och går av stapeln nu på lördag vid Gula Villan i Stockholm. Programmet doftar höstmys och bjuder på en del intressanta akter, med australiensiska Lucksmiths som det stora dragplåstret. Festivalen är generöst nog alldeles gratis, men har man inte hunnit fylla myndig är det tyvärr till att stanna utanför.
Att lägga en festival nu när allt dragit igång igen känns väldigt rätt - Pop Dakar har potential att bli den perfekta avslutningen på en riktigt fin sommar och en skön kickoff till det som förhoppningsvis blir en ännu bättre höst. Så har du möjlighet att ta dig till Stockholm på lördag föreslår jag att du tar t-banan till Universitetet kring halv tre och drar vidare på efterfest tolv glada timmar senare. Det tänker jag göra!
Spelschema:
Stora scenen
16.15 The Gray Brigade
17.30 Blood Music
18.45 Vapnet
20.00 Erlend Øye (NO) (Solo Akustiskt)
21.15 Lucksmiths (AUS)
22.30 Love Is All
23.45 Basteroid (DE)
Lilla scenen
15.00 Nixon
15.45 Fontainebleau
17.00 Taxi, taxi
18.15 Fred Astereo (AUS)
19.30 Holy Madre
20.45 Rubies (US)
22.00 Familjen
23.15 Rigas
DJ:s: Terry + Teet, Gustav Sundh, Mike Downey.
Hade du svårt att få ledigt i somras? Misströsta inte! Sommaren må vara över, men sista festivaltåget har inte gått. Studentdrivna endagsfestivalen Pop Dakar är i år flyttad från maj till september, och går av stapeln nu på lördag vid Gula Villan i Stockholm. Programmet doftar höstmys och bjuder på en del intressanta akter, med australiensiska Lucksmiths som det stora dragplåstret. Festivalen är generöst nog alldeles gratis, men har man inte hunnit fylla myndig är det tyvärr till att stanna utanför.
Att lägga en festival nu när allt dragit igång igen känns väldigt rätt - Pop Dakar har potential att bli den perfekta avslutningen på en riktigt fin sommar och en skön kickoff till det som förhoppningsvis blir en ännu bättre höst. Så har du möjlighet att ta dig till Stockholm på lördag föreslår jag att du tar t-banan till Universitetet kring halv tre och drar vidare på efterfest tolv glada timmar senare. Det tänker jag göra!
Spelschema:
Stora scenen
16.15 The Gray Brigade
17.30 Blood Music
18.45 Vapnet
20.00 Erlend Øye (NO) (Solo Akustiskt)
21.15 Lucksmiths (AUS)
22.30 Love Is All
23.45 Basteroid (DE)
Lilla scenen
15.00 Nixon
15.45 Fontainebleau
17.00 Taxi, taxi
18.15 Fred Astereo (AUS)
19.30 Holy Madre
20.45 Rubies (US)
22.00 Familjen
23.15 Rigas
DJ:s: Terry + Teet, Gustav Sundh, Mike Downey.
Blipblop til you drop
måndag 21/8 2006 av Annika Marklund
Vad vore tv-spelen utan de musikaliska mästerverken i bakgrunden? Själva spelen har aldrig intresserat mig, men musiken är jag löjligt svag för. Efter att jag i våras föll pladask för alldeles underbara bitpoparna 047 har jag fortsatt ramla över fler och fler fantastiska tv-spelsnördar som sitter hemma och pillar ihop chipmusik som gör alla spel överflödiga. Jag har valt ut fem favoriter som bjuder på musik som passar på dansgolvet, till förfesten, regniga kvällar med en kopp te och en dålig deckare, eller varför inte i hörlurarna precis när som?
Adventure Kid
Det enda bra med I'm From Barcelonas Emmabodaspelning var när bandet gick av scenen och istället satte igång en totalt mindblowing cover av "We're From Barcelona", nämligen tokduktiga Adventure Kids "Robot Sings We're From Barcelona". Sommarens energiöverdos!
Nullsleep
Det är intet för intet som jänkaren Jeremiah Johnson a.k.a. Nullsleep kallas "The King of 8bit". Hans låtar är smarta, intensiva, välgjorda och heter saker som "Her Lazer Light Eyes", "Silicon Leaves in Autumn" och "Ballistic Picnic".
Codroid/Diptera
En ung man från San Fransico med dubbla identiteter som blandar klassisk musik, elektronica, pop och rock för att slutligen bjuda på något som ibland låter tv-spelslycka och ibland som något jag aldrig hört förut. Codroid står för den härliga, melodiösa solskenspopen, Diptera representerar musikskaparens mörka sida och är mer melankolisk, eftertänksam och experimentell. Låt dig förföras av naivt positiva "Otherwise Clueless" och ljuvt sorliga "Sorazora".
YMCK
Midori, Yokemura och Nakamura gör låtar som doftar rosa bubbelgum, artificiellt solsken och äkta, barnslig glädje. Sången är omväxlande på japanska engelska, och de beskriver själva sin musik som "8-bit Nintendo meets jazz". Just nu jobbar de på en tredje skiva, och så länge kan du lyssna på somriga pärlor som "Come On! Swing All Stars".
Anamanaguchi
Jag har svårt att tro att någon med rörelseförmågan i behåll skulle kunna motstå att dansa natten lång till "Sting Operation" eller "Helix Nebula". Amerikanerna i Anamanaguchi gör euforisk pop i samma skola som 047, är söta som sockerbitar och säger sig influeras av The Cure, My Bloody Valentine och Queen. De ligger på skivbolaget 8bitpeoples, som drivs av bland annat Nullsleep, och släpper en fullängdare nu i veckan. På 8bitpeoples kan du förresten lyssna - gratis, förstås - på ungefär hur många utmärkta bitpopskivor som helst.
Vad vore tv-spelen utan de musikaliska mästerverken i bakgrunden? Själva spelen har aldrig intresserat mig, men musiken är jag löjligt svag för. Efter att jag i våras föll pladask för alldeles underbara bitpoparna 047 har jag fortsatt ramla över fler och fler fantastiska tv-spelsnördar som sitter hemma och pillar ihop chipmusik som gör alla spel överflödiga. Jag har valt ut fem favoriter som bjuder på musik som passar på dansgolvet, till förfesten, regniga kvällar med en kopp te och en dålig deckare, eller varför inte i hörlurarna precis när som?
Adventure Kid
Det enda bra med I'm From Barcelonas Emmabodaspelning var när bandet gick av scenen och istället satte igång en totalt mindblowing cover av "We're From Barcelona", nämligen tokduktiga Adventure Kids "Robot Sings We're From Barcelona". Sommarens energiöverdos!
Nullsleep
Det är intet för intet som jänkaren Jeremiah Johnson a.k.a. Nullsleep kallas "The King of 8bit". Hans låtar är smarta, intensiva, välgjorda och heter saker som "Her Lazer Light Eyes", "Silicon Leaves in Autumn" och "Ballistic Picnic".
Codroid/Diptera
En ung man från San Fransico med dubbla identiteter som blandar klassisk musik, elektronica, pop och rock för att slutligen bjuda på något som ibland låter tv-spelslycka och ibland som något jag aldrig hört förut. Codroid står för den härliga, melodiösa solskenspopen, Diptera representerar musikskaparens mörka sida och är mer melankolisk, eftertänksam och experimentell. Låt dig förföras av naivt positiva "Otherwise Clueless" och ljuvt sorliga "Sorazora".
YMCK
Midori, Yokemura och Nakamura gör låtar som doftar rosa bubbelgum, artificiellt solsken och äkta, barnslig glädje. Sången är omväxlande på japanska engelska, och de beskriver själva sin musik som "8-bit Nintendo meets jazz". Just nu jobbar de på en tredje skiva, och så länge kan du lyssna på somriga pärlor som "Come On! Swing All Stars".
Anamanaguchi
Jag har svårt att tro att någon med rörelseförmågan i behåll skulle kunna motstå att dansa natten lång till "Sting Operation" eller "Helix Nebula". Amerikanerna i Anamanaguchi gör euforisk pop i samma skola som 047, är söta som sockerbitar och säger sig influeras av The Cure, My Bloody Valentine och Queen. De ligger på skivbolaget 8bitpeoples, som drivs av bland annat Nullsleep, och släpper en fullängdare nu i veckan. På 8bitpeoples kan du förresten lyssna - gratis, förstås - på ungefär hur många utmärkta bitpopskivor som helst.
Ge mig nå't!
onsdag 16/8 2006 av Annika Marklund
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.
SOMMARTOPPEN - om svenska folket hade smak
måndag 31/7 2006 av Annika Marklund
I lördags hade jag oturen att slå på radion just när P3s Sommartoppens Tio-i-Topplista presenterades. Det är lätt att glömma bort att det svenska folket inte har en susning om vilken musik som är värd att lyssna på, men nu är det dags att öppna ögonen och göra något åt saken. Med hjälp av mina nära och kära har jag satt ihop en Sommartopplista för alla er som inte hatar bra musik. Varsågod, leta upp och lyssna!
1. Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Det här är kanske årets bästa poplåt. Löjligt vackra Ali Howard och hennes pojkar gör den ljuvligaste gladpop du hört sedan 1960. SHAKE! SHIMMY!
Nej tack: Mange Schmidt - Glassigt
2. The Charade - My Song To You
Sommarens mest romantiska refräng. Stockholmstrions andra skiva, A Real Life Drama, är charmerande banal pop som tål en regnig natt på repeat - minst.
Nej tack: Cascada - Everytime We Touch
3. Hidden Cameras - Awoo
It's hip to be queer! Kanada har inte bara Celine Dion och branta skidbackar, de har Joel Gibbs och hans kyrkokörsdoftande pärlor om smutsigt sex och ren kärlek, också.
Nej tack: Nelly Furtado - Maneater
4. Katie Goes To Tokyo - The Girl Who Ruined Your World
Kathrine Bergström (Backfish, The Wilson Hospital) är flickan med sommarens vackraste alias och en av årets mest inspirerade debutskivor, Tap Your Feet. Lyssna och var glada att ni får vara med från början.
Nej tack: Basshunter - Boten Anna
5. Los Campesinos! - Me! You! Dancing!
It's you! It's me! It's dancing! Sjumannabandet från underskattade Wales har knåpat ihop en vansinnigt klockren sommarhit som är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.
Nej tack: Lordi - Hard Rock Halleluja
6. Final Fantasy - He Poos Clouds
"All the boys I have ever loved have been digital", sjunger Owen Pallet till popvärldens (världens?) vackraste stråkar. Jag smälter som mjukglass i solsken.
Nej tack: Lost Prophets - Rooftops
7. Fontainebleau - Det Perfekta Brottet
Äntligen bjuder Götet på något som inte känns krystat eller kliché. Fontainebleau är unga, intelligenta, och låter inte det minsta lilla som varken Kent eller Jumper.
Nej tack: Poodles - Metal Will Stand Tall
8. 047 - Robopop
"Vi tar CD:n dit vi kommer". Roligast i år. Nästan lika roligt som den gamla Papphammar-sketchen när han går i en åker utan kostymbyxor. HAHAHAHA. Bästa tv-spelsmusiken Sverige har att erbjuda, missa inte Emmaboda-spelningen i nästa vecka!
Bonusfråga: Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?
Nej tack: Shakira & Wyclef Jean - Hips Don´t Lie
9. Niobe/Wechsel Garland - Surround Your Hover
Vad är väl bättre än låtar som är lika svårdefinierbara som suveräna? Just det.
Nej tack: Lisa Miskovsky - Mary
10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - It Girl
Att remixa grymma låtar ännu grymmare än en konst, och en konst jag verkligen avundas. Ylva Lindbergs röst låter ljuvare än någonsin, och låten mår fantastiskt av att bäddas in i Makelberge-soundet. Mums!
Nej tack: Cameron Carteo & Khaled - Henna
Snart är det slut på semestern och Sommartoppen är över för i år. Men svenska folkets smak, den består - så passa på att inhandla ett par extra täta lurar medan du ändå sitter vid datorn. Kanske ett par schyssta Sony MDR-V300?
I lördags hade jag oturen att slå på radion just när P3s Sommartoppens Tio-i-Topplista presenterades. Det är lätt att glömma bort att det svenska folket inte har en susning om vilken musik som är värd att lyssna på, men nu är det dags att öppna ögonen och göra något åt saken. Med hjälp av mina nära och kära har jag satt ihop en Sommartopplista för alla er som inte hatar bra musik. Varsågod, leta upp och lyssna!
1. Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Det här är kanske årets bästa poplåt. Löjligt vackra Ali Howard och hennes pojkar gör den ljuvligaste gladpop du hört sedan 1960. SHAKE! SHIMMY!
Nej tack: Mange Schmidt - Glassigt
2. The Charade - My Song To You
Sommarens mest romantiska refräng. Stockholmstrions andra skiva, A Real Life Drama, är charmerande banal pop som tål en regnig natt på repeat - minst.
Nej tack: Cascada - Everytime We Touch
3. Hidden Cameras - Awoo
It's hip to be queer! Kanada har inte bara Celine Dion och branta skidbackar, de har Joel Gibbs och hans kyrkokörsdoftande pärlor om smutsigt sex och ren kärlek, också.
Nej tack: Nelly Furtado - Maneater
4. Katie Goes To Tokyo - The Girl Who Ruined Your World
Kathrine Bergström (Backfish, The Wilson Hospital) är flickan med sommarens vackraste alias och en av årets mest inspirerade debutskivor, Tap Your Feet. Lyssna och var glada att ni får vara med från början.
Nej tack: Basshunter - Boten Anna
5. Los Campesinos! - Me! You! Dancing!
It's you! It's me! It's dancing! Sjumannabandet från underskattade Wales har knåpat ihop en vansinnigt klockren sommarhit som är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.
Nej tack: Lordi - Hard Rock Halleluja
6. Final Fantasy - He Poos Clouds
"All the boys I have ever loved have been digital", sjunger Owen Pallet till popvärldens (världens?) vackraste stråkar. Jag smälter som mjukglass i solsken.
Nej tack: Lost Prophets - Rooftops
7. Fontainebleau - Det Perfekta Brottet
Äntligen bjuder Götet på något som inte känns krystat eller kliché. Fontainebleau är unga, intelligenta, och låter inte det minsta lilla som varken Kent eller Jumper.
Nej tack: Poodles - Metal Will Stand Tall
8. 047 - Robopop
"Vi tar CD:n dit vi kommer". Roligast i år. Nästan lika roligt som den gamla Papphammar-sketchen när han går i en åker utan kostymbyxor. HAHAHAHA. Bästa tv-spelsmusiken Sverige har att erbjuda, missa inte Emmaboda-spelningen i nästa vecka!
Bonusfråga: Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?
Nej tack: Shakira & Wyclef Jean - Hips Don´t Lie
9. Niobe/Wechsel Garland - Surround Your Hover
Vad är väl bättre än låtar som är lika svårdefinierbara som suveräna? Just det.
Nej tack: Lisa Miskovsky - Mary
10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - It Girl
Att remixa grymma låtar ännu grymmare än en konst, och en konst jag verkligen avundas. Ylva Lindbergs röst låter ljuvare än någonsin, och låten mår fantastiskt av att bäddas in i Makelberge-soundet. Mums!
Nej tack: Cameron Carteo & Khaled - Henna
Snart är det slut på semestern och Sommartoppen är över för i år. Men svenska folkets smak, den består - så passa på att inhandla ett par extra täta lurar medan du ändå sitter vid datorn. Kanske ett par schyssta Sony MDR-V300?
Borlänge fortsätter att imponera
tisdag 11/7 2006 av Annika Marklund
Det mest plågsamma en recensent kan göra måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt. Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer – och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).
Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi. Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda ”The August Recovery” när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa ”The Worrying, Withering & Recovering EP” handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter Marcus som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till ”Withering” och hör Roxettes ”It Must Have Been Love”), ibland… ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir både generad och gråtfärdig. ”The wind is colder today, new times on the way” sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos – ibland är det helt enkelt värt det.
Det mest plågsamma en recensent kan göra måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt. Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer – och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).
Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi. Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda ”The August Recovery” när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa ”The Worrying, Withering & Recovering EP” handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter Marcus som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till ”Withering” och hör Roxettes ”It Must Have Been Love”), ibland… ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir både generad och gråtfärdig. ”The wind is colder today, new times on the way” sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos – ibland är det helt enkelt värt det.
För de smärtsamt ensamma
måndag 26/6 2006 av Annika Marklund
Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter. Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.
Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem. Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.
Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:
Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.
Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter. Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.
Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem. Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.
Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:
Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.
När tysk techno blev vacker
måndag 19/6 2006 av Annika Marklund
Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control
Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan Orchestra of Bubbles förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.
Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.
Betyg: 4/5
(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela Orchestra of Bubbles finns att lyssna på alldeles lagligt här.)
Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control
Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan Orchestra of Bubbles förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.
Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.
Betyg: 4/5
(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela Orchestra of Bubbles finns att lyssna på alldeles lagligt här.)
Here’s for summer
tisdag 13/6 2006 av Annika Marklund
…and everybody breaking up again. Ja, lov och festivaler i all ära, men sommaren bjuder inte alltid på ljummen hallonsaft och soligt lyckorus. Här är låtarna som passar de där dagarna när solbrännan kliar, sparpengarna är slut och du däckat i tältet innan favoritbandet spelat. Sätt på dem på hög volym, fäll ner persiennerna, och glöm inte att sol ute och sol inne inte måste betyda sol i sinne. Det är precis lika okej att må skit en varm junimorgon som en regnig novemberkväll, humöret behöver inte vara på topp bara för att termometern råkar vara det. Om solen känns som ett hån - förbanna den! Om du vill spy på alla lyckliga människor i fula bikiniöverdelar och solskärmar - vad hindrar dig? Men ha för guds skull rätt låtar i hörlurarna när du gör det. Och kom ihåg - den är kort, sommaren, och det mesta regnar bort.
De här låtarna är speciellt utvalda för dig som inte är med på bilden ovan.
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer
>>And here's for summer
And everybody breaking up again
And everybody acting like this was a great surprise<<
…and everybody breaking up again. Ja, lov och festivaler i all ära, men sommaren bjuder inte alltid på ljummen hallonsaft och soligt lyckorus. Här är låtarna som passar de där dagarna när solbrännan kliar, sparpengarna är slut och du däckat i tältet innan favoritbandet spelat. Sätt på dem på hög volym, fäll ner persiennerna, och glöm inte att sol ute och sol inne inte måste betyda sol i sinne. Det är precis lika okej att må skit en varm junimorgon som en regnig novemberkväll, humöret behöver inte vara på topp bara för att termometern råkar vara det. Om solen känns som ett hån - förbanna den! Om du vill spy på alla lyckliga människor i fula bikiniöverdelar och solskärmar - vad hindrar dig? Men ha för guds skull rätt låtar i hörlurarna när du gör det. Och kom ihåg - den är kort, sommaren, och det mesta regnar bort.
De här låtarna är speciellt utvalda för dig som inte är med på bilden ovan.
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer
>>And here's for summer
And everybody breaking up again
And everybody acting like this was a great surprise<<
När drömmar slår in
måndag 5/6 2006 av Annika Marklund
Kissing Mirrors + The Radio Dept
Klubb Republik, Norrköping
Torsdag 25:e maj
När var du på en senast? En sådan där spelning som knappast går att beskriva med simpla ord. En du sett fram emot längre än du kan minnas, och som trots dina skrämmande höga förväntningar ändå visar sig vara mäktigare än du någonsin kunde föreställa dig. När var du senast på en spelning du aldrig någonsin kommer att glömma?
Jag var på en i slutet av maj. Torsdagen den 25:e, närmare bestämt. Sveriges två allra bästa band på samma scen, här i Norrköping, på stadens bästa – okej, och enda – indieklubb. Det var helt enkelt helt osannolikt. Om jag som trettonårigt boybandfan hade fått se Backstreet Boys hemma i mitt eget vardagsrum hade det inte kommit i närheten av dem hjärtskärande intimitet jag fick uppleva under den här magiska torsdagskvällen. Musik har aldrig låtit ljuvligare, jag har aldrig varit kärare, och för första gången någonsin hade jag aldrig kunnat tänka mig att vara någonannanstans än just i Norrköping.
Kissing Mirrors bjöd på en kort, skräckfilmsinspirerad, vibrerande föreställning som gav mig känslan av att jag befann mig på en fransk poesiafton inne i en mycket sjuk eller påverkad mans huvud. The Radio Dept. förflyttade mig istället till de välbekanta regnvåta, dimmiga gator jag alltid jagas längs av musikens subtila dramatik, men den här gången kom det närmare än någonsin, sådär alldeles under skinnet… Ja, ni hör, hur mäktiga de än är så är orden ändå alldeles för små.
Det värsta med en sådan kväll är att det på något sätt förbrukar så mycket god energi att helvetet oundvikligen bryter ut efteråt. Förhållanden tar slut, krig bryter ut, vi blir förkylda och åker på restskatt.
Ändå skulle jag aldrig byta bort minnet av den kvällen. Ibland behöver en obetydlig människas liv, om så bara för en enda kväll, fyllas av omotiverad, oförtjänt, övermänsklig lycka.
Jag hoppas att det är din tur snart.
Kissing Mirrors + The Radio Dept
Klubb Republik, Norrköping
Torsdag 25:e maj
När var du på en senast? En sådan där spelning som knappast går att beskriva med simpla ord. En du sett fram emot längre än du kan minnas, och som trots dina skrämmande höga förväntningar ändå visar sig vara mäktigare än du någonsin kunde föreställa dig. När var du senast på en spelning du aldrig någonsin kommer att glömma?
Jag var på en i slutet av maj. Torsdagen den 25:e, närmare bestämt. Sveriges två allra bästa band på samma scen, här i Norrköping, på stadens bästa – okej, och enda – indieklubb. Det var helt enkelt helt osannolikt. Om jag som trettonårigt boybandfan hade fått se Backstreet Boys hemma i mitt eget vardagsrum hade det inte kommit i närheten av dem hjärtskärande intimitet jag fick uppleva under den här magiska torsdagskvällen. Musik har aldrig låtit ljuvligare, jag har aldrig varit kärare, och för första gången någonsin hade jag aldrig kunnat tänka mig att vara någonannanstans än just i Norrköping.
Kissing Mirrors bjöd på en kort, skräckfilmsinspirerad, vibrerande föreställning som gav mig känslan av att jag befann mig på en fransk poesiafton inne i en mycket sjuk eller påverkad mans huvud. The Radio Dept. förflyttade mig istället till de välbekanta regnvåta, dimmiga gator jag alltid jagas längs av musikens subtila dramatik, men den här gången kom det närmare än någonsin, sådär alldeles under skinnet… Ja, ni hör, hur mäktiga de än är så är orden ändå alldeles för små.
Det värsta med en sådan kväll är att det på något sätt förbrukar så mycket god energi att helvetet oundvikligen bryter ut efteråt. Förhållanden tar slut, krig bryter ut, vi blir förkylda och åker på restskatt.
Ändå skulle jag aldrig byta bort minnet av den kvällen. Ibland behöver en obetydlig människas liv, om så bara för en enda kväll, fyllas av omotiverad, oförtjänt, övermänsklig lycka.
Jag hoppas att det är din tur snart.
