START MISSHAPING.

"Föredettingar, var då?"

The Strokes tredje album First Impressions of Earth låter precis som jag hoppades att deras tredje album inte skulle låta när Is This It släpptes 2001 och jag gick på spelning och önskade att jag var äldre och snyggare och kunde flytta till New York och hänga med Julian Casablancas på smutsiga rockbarer och dricka öl och röka gräs. För herregud, vilka hits! Vilka riff! Vilken sexig nonchalant sång, vilken... vilken rock n' roll-attityd! Jag gjorde ett eget t-shirttryck, på en röd tröja stod det DARLING your head's not right och den var min favorit. Det här med garagerock var nog min grej, tänkte jag. Och satte på "Someday" en gång till.

Och sedan växte jag upp.
Blev lite äldre och kanske lite snyggare.
Detsamma gällde tyvärr inte Julian, Nick, Fabrizio och de andra. De drack öl och rökte gräs (milt uttryckt) utan mig, och då och då levererade de en ny skiva till Rough Trade. Nonchalant sång, häftig rock n' roll attityd, sköna riff... men hitsen, de fick stå tillbaka, för det krävs något speciellt för att skriva riktigt, riktigt bra låtar. Kanske är det ambition, hunger, kanske är det glöd. Och The Strokes är inte hungriga, tvärtom. De är jävligt mätta.
Ibland svider det dock till någonstans i deras små pojkhjärtan. Kanske minns de att de en gång var ett gäng magra rockslynglar som ville någonstans, ser sig själva i spegeln och inser att ingenting blir bättre av att man blir äldre och äldre, sämre och sämre. Att det kanske inte blir mer än såhär. Då skapar de plötsligt någonting briljant - som singeln Juicebox - och känner sig sedan extremt nöjda med sig själva. Dricker mer öl, drar några linor, ser sig själva i spegeln och tänker; "vi är i alla fall jävligt rika". Och så levererar de en skiva som alltså låter precis så som jag hoppades att den inte skulle låta. Uttråkad, självgod, och samtidigt uppgiven. Som att de redan har så mycket pengar och så snygga groupies att de inte behöver anstränga sig längre.
Jag lyssnar, jag lyssnar igen, och hur tråkigt det än är att trampa på sina gamla ungdomskärlekar måste jag erkänna att jag inte har något mer att säga. First Impressions... är lika spännande som sönderkokt potatis.