His hands were not enough to handle this life
Att recensera andras verk, oavsett konstform, är för mig alltid förknippat med viss ångest. En recension som inte är uppriktig och ärlig är i mina ögon fullständigt poänglös, men samtidigt känns många sågningar oerhört orättvisa. Särskilt om det är jag själv som skrivit dem. Herregud ? vem är väl jag att döma andra? Att kritisera, ifrågasätta eller till och med avfärda? Vissa skivor är naturligtvis lättare ? eller svårare ? att såga än andra: utländska artister är alltid lättare, liksom framgångsrika sådana. Ju närmare de kommer, ju mer sårbara de känns, desto smärtsammare är det. Det mest orättvisa och plågsamma av allt måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt.
Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer ? och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).
Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi.
Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda >>The August Recovery<< när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter han som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till >>Withering<< och hör Roxettes >>It Must Have Been Love<<), ibland? ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir omväxlande generad och gråtfärdig.
>>The wind is colder today, new times on the way<< sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos - ibland är det helt enkelt värt det.
Lyssna på två av låtarna från >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< på Collective, här.
Marcus Wallner når du lättast via mail, [email protected].
Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer ? och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).
Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi.
Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda >>The August Recovery<< när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter han som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till >>Withering<< och hör Roxettes >>It Must Have Been Love<<), ibland? ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir omväxlande generad och gråtfärdig.
>>The wind is colder today, new times on the way<< sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos - ibland är det helt enkelt värt det.
Lyssna på två av låtarna från >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< på Collective, här.
Marcus Wallner når du lättast via mail, [email protected].
Kommentarer
Trackback