START MISSHAPING.

Att ersätta en inställd akt och oannonserad ställa sig på en scen och bara röja skiten ur stället är inte bara imponerande, det är inspirerande. Jag har aldrig haft något emot Paris live, men de kommer knappast i närheten av energin i Emmons discoelectropop. Sällan har jag sett en ensam tjej med en mikrofon fylla ut en scen som Emma Nylén på Republik igår. "Discoperkele", "White Trash Wedding" och "Frenzy Eyes" är visserligen bra låtar på skiva, men live skapar de kaos! Hur Emmon är ett music v/s art-projekt har jag fortfarande ingen aning om, men Emma behöver verkligen inte gömma sig bakom prettoklyschor. Hon låter som ett poppigare Alice in Videoland och har utstrålning som ett mindre kärnkraftverk, och det räckte för att se till att ingen saknade Cat5-tjejerna igår kväll.






Max Peezay och hans kompisar skötte sig säkert bra, att överhuvudtaget lyckas skapa schysst hiphopgung på en popklubb kräver sin talang. Själv kan jag för mitt liv inte uppbåda det minsta engagemang för hiphop, i mina ögon är det ungefär lika spännande och givande som sopor eller Nutrilett-bars, så jag är oerhört tacksam över att Republiks vårbokningar osar handklapp och synthslingor istället för, eh, nödrim om hur det är att komma från förorten.

Emmon gjorde kvällen väl värd pengarna, dagens bakfylla var på gränsen till olidlig, men det plötsliga vårvädret fick staden att bli lite vackrare, lite mer uthärdlig. Jag blir inte ens förbannad när jag trampar i vattenpölar. Försvinner bitterheten och cynismen i takt med att våren närmar sig?