I've got nothing to say


"Föredettingar, var då?"

The Strokes tredje album First Impressions of Earth låter precis som jag hoppades att deras tredje album inte skulle låta när Is This It släpptes 2001 och jag gick på spelning och önskade att jag var äldre och snyggare och kunde flytta till New York och hänga med Julian Casablancas på smutsiga rockbarer och dricka öl och röka gräs. För herregud, vilka hits! Vilka riff! Vilken sexig nonchalant sång, vilken... vilken rock n' roll-attityd! Jag gjorde ett eget t-shirttryck, på en röd tröja stod det DARLING your head's not right och den var min favorit. Det här med garagerock var nog min grej, tänkte jag. Och satte på "Someday" en gång till.

Och sedan växte jag upp.
Blev lite äldre och kanske lite snyggare.
Detsamma gällde tyvärr inte Julian, Nick, Fabrizio och de andra. De drack öl och rökte gräs (milt uttryckt) utan mig, och då och då levererade de en ny skiva till Rough Trade. Nonchalant sång, häftig rock n' roll attityd, sköna riff... men hitsen, de fick stå tillbaka, för det krävs något speciellt för att skriva riktigt, riktigt bra låtar. Kanske är det ambition, hunger, kanske är det glöd. Och The Strokes är inte hungriga, tvärtom. De är jävligt mätta.
Ibland svider det dock till någonstans i deras små pojkhjärtan. Kanske minns de att de en gång var ett gäng magra rockslynglar som ville någonstans, ser sig själva i spegeln och inser att ingenting blir bättre av att man blir äldre och äldre, sämre och sämre. Att det kanske inte blir mer än såhär. Då skapar de plötsligt någonting briljant - som singeln Juicebox - och känner sig sedan extremt nöjda med sig själva. Dricker mer öl, drar några linor, ser sig själva i spegeln och tänker; "vi är i alla fall jävligt rika". Och så levererar de en skiva som alltså låter precis så som jag hoppades att den inte skulle låta. Uttråkad, självgod, och samtidigt uppgiven. Som att de redan har så mycket pengar och så snygga groupies att de inte behöver anstränga sig längre.
Jag lyssnar, jag lyssnar igen, och hur tråkigt det än är att trampa på sina gamla ungdomskärlekar måste jag erkänna att jag inte har något mer att säga. First Impressions... är lika spännande som sönderkokt potatis.

Oh my God! What have I done?

Torsdagkvällen var en sådan där medioker kväll som bäst beskrivs med ordet trevlig. Det var mycket folk - inte tillräckligt för att Klubb Republik skulle gå runt, men en klar förbättring jämfört med senaste spelningarna - och skön stämning, och banden var... bra. Varken mer eller mindre. En typisk 3/5.

Hur mycket jag än önskar att jag kunde tycka om dem gör Eskju Divine fortfarande inget större intryck på mig. De är väldigt söta, begåvade och charmiga och låter som ett intelligentare Coldplay, men... faktum kvarstår, ja, de låter som Coldplay. Visserligen bättre, men pompös arenarock är fortfarande inte någonting jag riktigt kan ta till mig. Cred till musiken ska de i alla fall ha - Republik-Tobbe (som hade stans, kanske landets, bredaste slips på sig) menade att om Coldplay hade släppt Come and join close your eyes... hade den sålt precis lika mycket som Parachutes och X&Y (visst heter de så?), och jag är beredd att hålla med. Eskjus maffiga hits är verkligen just hits. Dessutom var jag extremt fascinerad över att så söta små varelser kan skapa en sådan ohygglig ljudnivå - spegeln vid entrén vibrerade så att jag var orolig att den skulle förbanna oss alla med sju års olycka.

Hell on Wheels är absolut inget dåligt band. Låtarna är ganska bra, sångaren Rickard Lindgren är ganska snygg. Men... Hell on Wheels är fast i mittenträsket, de saknar något, kanske är det nerv. Rickard hoppar och studsar och uppmanar oss att dansa, men det känns inte riktigt som att han menar det. Det känns som att han spelat i ett band i över tio år och inte riktigt kommit dit han vill. Allteftersom spelningen fortsätter börjar publiken droppa av, och jag förstår varför. Låtarna är inte dåliga, men likadana, och förutom ett och annat guldkorn - som "Perversion", från senaste plattan The Odd Church - flöt de samman till en behaglig, men inte särskilt stimulerande, musikmassa.

Men det var trevligt. En trevlig kväll. Av Embassy och underbara Most Valuable Players nästa vecka förväntar jag mig mycket, mycket mer.

No remorse chokes me here

Jag har så mycket att göra om dagarna att jag inte somnar om nätterna. Två timmar per natt har det blivit de senaste dygnen, och det börjar kännas. Till och med bloggen har försummats, och det känns skit, men jag hoppas att de förlorade dagarna kommer att vägas upp med en massa finfina musiktips de närmaste veckorna.

Tycker ni att det är ytligt att läsa om popmusik tycker jag att ni ska gå in på Josefins blogg,
GBS. Genast känns ens egna så kallade "problem" minst sagt futtiga - och vilket språk hon har, flickan.

Ikväll spelar Hell on Wheels, bandet med det idiotiskt metalklingande namnet som ju faktiskt spelar charmerande pop, och Norrköpingsgrabbarna i Eskju DivineKlubb Republik på Guskelov, jag försöker känna mig peppad, det går inte strålande - kanske på grund av sömnbristen, kanske helt enkelt eftersom jag inte tyckte att Eskju Divine var några gudar på scen sist jag såg dem live. Då hade jag visserligen huvudet fullt av annat, viktigare, och de kan förstås ha utvecklats en hel del sedan dess (i september 2005, på releasefesten av Come and join close your eyes become blind we're on our way to Eskju Divine). Oavsett hur kvällen blir så lovar jag att dela med mig av upplevelsen, precis som vanligt!

Annars kommer jag ägna bloggen de närmaste dagarna åt Billie the Vision & the Dancers, Casiotone for the Painfully Alone - Etiquette och Norrköpings finaste demoband Heather. So stay tuned, people.

Fuck me like a millionaire

Äntligen är jag hemma och har mer än tre minuter över (nämligen tjugo, innan jag måste ta mig iväg till skolan och redovisa vårt finfina porrdataspel), så nu är det verkligen hög tid för recension av lördagkvällen. Som - vad var det jag sa?! - var årets finaste kväll. Jag önskar att ni varit där allesammans, men i brist på förstahandsupplevelse får ni nöja er med min ödmjuka beskrivning.



Kissing Mirrors inleder kvällen, som är ovanligt stjärnklar för att vara Stockholm, med en überpretentiös avantegardespelning vars like jag sällan skådat. En förinspelad kvinnoröst talar drömskt till någon om att ge sig iväg, om att bli sedd, om att tas på allvar, om splittrat glas; bandets överhuvud Per Johansson sitter i en fåtölj på scen och läser en bok och dricker öl; Sarah och Hanna sjunger allvarligt och klädsamt nonchalant om giftiga kyssar, brutala mord, världens undergång och evig kärlek.



Hela spelningen är oerhört drömlik och teatral, rökmaskinen gör mig yr och hög och elva år igen, Hanna spelar tvärflöjt så plågsamt vackert, och när Per klipper av blomstjälken för att markera avslut är jag frustrerad och sorgsen över att jag inte vet när jag får nästa fix. Jag behöver mer Kissing Mirrors. Jag behöver mer överintelligent, begåvad, hånfull popmusik.



The Pipettes, Englands absolut snyggaste tjejer, tar stämningen från smärtsamt indiedryg till färgglad, sextiotalssoulig hysteri. I kortkort och högklackat, uppbackade av hunkiga musikernördar i skoluniform, river de av den ena vansinnigt catchy popdängan efter den andra, med en koreografi som hade gjort Fame Factory-kidsen generade.



Becki, Gwenno och Rose är alldeles tydligt födda underhållare - hade jag varit på humör att klaga hade jag kunnat säga något om "en viss brist på... djup", men djup är just nu helt oväsentligt. Det är bara dans, dans, dans, precis som The Pipettes vill ha det, jag dansar mig galen, det blir extranummer och I Like A Boy In Uniform (School Uniform) och min hals går sönder och så plötsligt är allt över.

Ja, sen spelar Handsomeboy Technique och hans polare Halfby skivor, men då är min kväll redan fulländad.

If you need an assassin, just call out my name

Den presumtivt formidabla webtidningen COLLECTIVE som undertecknad kommer att agera skribent för har premiär den 1 april, och redan nu behöver de ha in en presentation och en bild av oss arma själar som medverkar i projektet. Bilden ska vara "passfotoliknande, alltså en porträttbild tagen rakt framifrån". Vem har en sådan på lager? Inte jag i alla fall. Jag har därför idag ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka ta en bild av mig själv där jag inte ser förfärlig ut. Det har gått sådär, för att uttrycka det milt - för att vara en ex-model blir jag verkligen jäkligt medioker på bild. Vad är problemet, kan jag inte bara få vara snygg?

Nå, här har ni i alla fall resultatet.



Näsan rinner och allt känns övermärktigt just nu, jag lyssnar på Kissing Mirrors ep om och om igen,

A touch of mascara
A hint of lipgloss
I don't remeber my true self
I guess it's no loss
I tuck a stiletto in the hem of my skirt
One look in the mirror
I'm so pretty it hurts


om två dagar ser jag dem live, och livet är inte särskilt dåligt ändå.
18:24 går mitt tåg till min kära hemstad Stockholm, hade det bara varit sommar hade jag inte haft något alls att klaga på (utom min feber och mitt halsont, men jag försöker vara positiv!).

LYSSNA PÅ THE TINYs nya! Starring: Someone Like You är en sorlig och stämningsfull saga som förtjänar en egen recension, och en sådan ska den definitivt få, så fort jag kommer hem igen. Förfärligt nog så missar jag dem på Kulturkammarn i Norrköping imorgon, fredag. Det bör inte ni göra!

Och just det - är ni i närheten av Linköping, gå på New Young Pony Club på Herrgårn ikväll eller ångra er.

I remember how I used to talk to you



Vad ska jag egentligen tycka om Gentle Touch? Alla recensioner jag läst är i stort sett odelat positiva, och visst är det något i de smäktande åttiotalsdoftande synthdängorna som fastnar.
"Längtan efter en svunnen tid", skriver dagensskiva.com, och visst är det ett tema som känns igen från de fyra låtarna av Gustav Petersson och Michael Karlsson. Om inte annat så är det ju vädigt tydligt i textrader som

It's only, it's only memories
And I, I want it to be real


Det är stämningsfullt, det är drömskt, det är lite hjärtskärande då och då. Men är det verkligen så jäkla bra? Jag har svårt att bestämma mig för om det här är något vi ska lyssna på, eller om det ska underhålla oss i ett par veckor för att sedan glömmas bort.

All I want to do
Is sleep next to you


Den självbetitlade ep:n innehåller låtarna Memories, Speaking of reasonable, Fascination och Smedby, varav den första och den sistnämnda kan laddas ner på bandets officiella sida,
. Lyssna själva om ni inte redan hört dem, och kan ni bestämma er för om dessa regnvåta-gator-låtar är något som borde hamna i min iPod eller inte får ni gärna höra av er. Överhuvudtaget tar jag hemskt gärna emot tips om vad som borde dyka upp i bloggen - jag må vara enväldig musikdiktator, men det betyder inte att jag inte bryr mig om vad ni tycker. Det är bara jag som bestämmer i slutändan.

Förresten, jag måste bara säga: TACK SOM FAN, alla ni som läser bloggen! Jag blir så glad att det är alldeles löjligt. Tyvärr har jag blivit lite manisk när det gäller mitt bloggande, så det känns lite tungt att jag bara kommer att skriva kortare, sporadiska inlägg i helgen då jag befinner mig i Stockholm (bland annat på vårens finaste spelning, Kissing Mirrors, Hansdsomeboy Technique och The Pipettes!). Men i nästa vecka är jag tillbaka på full speed igen. Då kommer bland annat ett litet skivbutikstest och en ordentlig recension av spelningen (hallååå, oväntat?).

För övrigt är jag sjuk och jävlig och behöver ligga hemma och dricka honungsvatten, men nu ska jag ut till Sanna och se på Top Model och viska hemlisar.

You could surely try to be more alive



En fin tjej från Malmö påminde mig om att indiepopens sötaste par, Kori och Jason i Mates of State släpper sin nya, Bring it Back, IDAG! Missade ni senaste skivan, Team Boo (2003) så har ni en ny chans att hänga med nu. Bandet består av turturduvorna Kori på orgel och Jason på trummor, de spelar en känslosam, sprudlande pop och har kallas "stomach-churningly indie". Att de är lyckligt gifta är väl uttjatat till döds vid det här laget, men jag tycker ändå att det är riktigt... ja, vackert. Vem har sagt att lycklig kärlek behöver vara en kliché? Mates of State behöver dock knappast äktenskapet för att motivera sitt musikskapande - musiken står utmärkt på egna ben, på nya cd:n precis som tidigare.

Från Bring it Back kan jag rekommendera första spåret, "Think Long", som med sin djupare ljudbild skiljer sig en del från den uppfattning jag tidigare haft om bandets musik, och den ljuvliga pianoballaden "Nature and the Wreck". Och underbara "Like U Crazy" och "Beautiful Dreamer"... äh, ni fattar. Det är grymt. Skivan är helt enkelt vansinnigt bra, införskaffa den eller missa något. Nej, vänta, såhär säger vi: vill du missa något är det här inte rätt skiva.

But does he really know me, do I really know him?

Jag har insett att jag inte kan skriva något vettigt alls innan jag slutar hetslyssna på "The Worst Taste In Music", så nu låter jag Radio Dept. vila en stund och ger mig i kast med att tokpeppa inför lördagen.



THE PIPETTES!
HANDSOMEBOY TECHNIQUE!
KISSING MIRRORS!

OH MY GOD!



The Pipettes är Becki, Gwenno och Rose. De är skitsnygga, (kolla bara!) har världens snyggaste brittiska accenter, klär sig i likadana prickiga klänningar och spelar euforiskt färgglad sextiotalsinspirerad pop med textrader och melodier som sätter sig som klister. I LIKE A BOY IN UNIFORM - SCHOOL UNIFORM! Hallå!
Lyssna på The Pipettes här, för tusan!

Handsomeboy Technique, Yoshitaka Morino, är definitivt det bästa som kommit från Japan sedan Battle Royale. Albumet Adelie Land blev utnämnt till 2005:s elfte bästa skiva av The Cricket, i mina ögon ligger den på topp tre. Jag kan absolut inte välja en favoritlåt från skivan, det är så satans hög klass på allt, samplingarna, energin, glädjen, åååh! Närmast hjärtat ligger ändå Season of Young Mouss, helt enkelt eftersom jag lyssnade sönder den medan jag var alldeles nykär.

There are many climaxes in marriage
Well, that is... well... I am sure that you all know what I mean


Kissing Mirrors, bandet med världens snyggaste namn, är ett nio personer starkt musikkollektiv med fler än ett välkänt namn att stoltsera med. Det är textförfattaren och bandledaren Per Johansson, leadsångerskorna Action Biker-Sarah och underbara Hanna Fahl, Mathias (Twig), Mikael (Dorotea) och Florian-gänget Aina, Valdemar, Jesper och Lars. Pers texter handlar om döden och kärlek, gärna kombinerat, och EP:n med låtarna Let's Kill Cupid, La Petite Mortes, My Dear Killer och Whims And Fancies är ett absolut must-have om du har minsta ambition att kunna kalla dig själv "twee". Och det är klart att man måste vara twee. Annars är ju "Fuck me, I'm Twee" helt ologiskt att säga.

Kontentan av detta?
PEPP PEPP PEPP PEPP PEPP PEPP!!!
Det får gärna vara lördag redan imorgon.

("Indie" må vara ett värdelöst och uttjatat begrepp, men ändå, det är fortfarande sjukt roligt när det påstås att The Sounds och Eskobar är indie. Åh, här finns tillfälle för en Lasse: En natt satt jag brevid Eskobar-sångaren och drack drinkar medan han sjöng "Walking on Sunshine" för full hals. Det var lustigt. Och väldigt oindie.)

Det jag skrev om Max Peezay i fredags var, inte helt oväntat, "förbannat korkat" (enligt signaturen "Ghey"). Jag är alltså härmed utnämnd till Jävligt Korkad Hiphop-Recensent. Det känns inte särskilt jobbigt. Så länge inte Republik envisas med att boka hiphopakter kan jag nämligen i lugn och ro ägna mig åt riktig musik. Hurra!

You breeze down the stairs in the morning

Idag är en sådan där mittemellan-dag. En dag då man städar, tvättar, kokar lingonsylt, storhandlar på Willys, duschar tillsammans och väntar på att det ska släppas nya skivor. Om tre dagar släpps The Tinys nya, ”Starring: Someone Like You”, i väntan lyssnar vi på ”Close Enough” och Rilo Kiley.

Radio Dept. håller inne med ”Pet Grief” ända tills 12 april – det är långt dit! - och jag är sjukt pepp. ”The Worst Taste In Music” är ju – OH MY GOD! - alldeles fantastiskt underbart sagolik. Så olycksbådande mörk, så hopplös, det kan liksom aldrig sluta väl. Jag vet inte om det är sången, texten – why would you bother to hang around, even for some time? - eller själva ljudbilden som ger de värsta kalla kårarna, men oavsett så älskar jag alltihop.
Om ni inte sett det så har Sonic en intervju med Radio Dept i vårnumret, den är ganska härlig, pojkarna lyckas framstå som så fruktansvärt indie att det nästan är skrattretande – sååå cred! Intervjun passar så bra ihop med ”The Worst Taste In Music”, låten är också lite för pretentiös för sitt eget bästa, och det är alldeles strålande. Regnvåta gator och olycklig kärlek, jag vet inte om det kan bli bättre.


He's got the worst taste in music
If I didn't know this I'd lose it


Om ”Pet Grief” visar sig vara hälften så bra som singeln satsar jag pengar på att den kvalar in som vårens bästa skiva. Hur det skulle vara möjligt att slå ”Lesser Matters” är svårt att föreställa sig, men ändå är det därhän det lutar. ”The Worst Taste In Music” är en av de mest lovande singlar jag hört på väldigt länge, införskaffa den genast, och låt tiden gå fort till den 12 april!

Dessutom: Radio Dept. spelar på
Klubb Republik den 25 maj. LYCKA.

Hela turnéplanen ser ut såhär, enligt Musikjournalen:

19 april: Stockholm, Kägelbanan
21 april: Lund, Mejeriet
25 april: Helsingfors (FI)
27 april: Helsingborg, Dunkers Kulturhus
29 april: Huskvarna, Popadelica Festival
30 april: Malmö, KB
4 maj: Linköping, Herrgårn
11 maj: Uppsala, Kalmar Nation
12 maj: Göteborg, Chalmers Studentkår (med Embassy)
13 maj: Örebro, Satin
25 maj: Norrköping, Guskelov, Klubb Republik

Underbart pretentiösa recensioner av "The Worst Taste In Music" och annat fint finns på L'envie.

Fyra dagar till Stockholmsresan, ååh, jag vill ha mängder av pengar att spendera på skivor och skor.

I set my hope on you, the trouble never ends

Det är dags att prata om Andreas Mattsson. Att Popsiclegeniet som sålde sin själ till Peter Jöback är tillbaka har knappast undgått någon som vet något alls om något alls, och eftersom jag vet ett och annat har jag blivit kär i "The Lawlessness of the Ruling Classes".
Ja! Kär! Om det faktiskt är så att det "bara är Stockholmare som gillar Andreas Mattsson" tycker jag synd om alla lantisar och är ovanligt lycklig att jag växte upp i den Kungliga Hufvudstaden. Andreas melodier låter precis som man kunde förvänta sig. De låter som att han blivit äldre och börjat dricka örtté och, tja, skrivit hits åt... (ångest) She-Bang. Som att han hittat något slags lugn, och samtidigt står kvar och trampar. För saker och ting blir inte bättre av att man blir äldre, man lär sig bara att acceptera skiten. Och så får man nöjet att tala om "dagens ungdom".

40368-2
<cling to the famous and the far too old
cheap metal braces meet bands of solid gold>>


Jag tänker låta Andreas sjunga in min vår. Jag föreslår att ni gör samma sak. Åk till Stockholm om det behövs, det tänker jag göra.

Anyway, all the way:
The Jesus And Mary Chain - Darklands
The Pipettes - I Like A Boy In Uniform (School Uniform) [ep]
Billie The Vision & The Dancers - I Was So Unpopular In School And Now They're Giving Me This Beautiful Bicycle
Alice in Videoland - Maiden Voyage

White trash wedding

Att ersätta en inställd akt och oannonserad ställa sig på en scen och bara röja skiten ur stället är inte bara imponerande, det är inspirerande. Jag har aldrig haft något emot Paris live, men de kommer knappast i närheten av energin i Emmons discoelectropop. Sällan har jag sett en ensam tjej med en mikrofon fylla ut en scen som Emma Nylén på Republik igår. "Discoperkele", "White Trash Wedding" och "Frenzy Eyes" är visserligen bra låtar på skiva, men live skapar de kaos! Hur Emmon är ett music v/s art-projekt har jag fortfarande ingen aning om, men Emma behöver verkligen inte gömma sig bakom prettoklyschor. Hon låter som ett poppigare Alice in Videoland och har utstrålning som ett mindre kärnkraftverk, och det räckte för att se till att ingen saknade Cat5-tjejerna igår kväll.


emmon



Max Peezay och hans kompisar skötte sig säkert bra, att överhuvudtaget lyckas skapa schysst hiphopgung på en popklubb kräver sin talang. Själv kan jag för mitt liv inte uppbåda det minsta engagemang för hiphop, i mina ögon är det ungefär lika spännande och givande som sopor eller Nutrilett-bars, så jag är oerhört tacksam över att Republiks vårbokningar osar handklapp och synthslingor istället för, eh, nödrim om hur det är att komma från förorten.

Emmon gjorde kvällen väl värd pengarna, dagens bakfylla var på gränsen till olidlig, men det plötsliga vårvädret fick staden att bli lite vackrare, lite mer uthärdlig. Jag blir inte ens förbannad när jag trampar i vattenpölar. Försvinner bitterheten och cynismen i takt med att våren närmar sig?

DISCOPERKELE!

Republikuppdatering:
Okej, tydligen hade Montt Mardié annat för sig, så det är bara att ta ett djupt andetag och förbereda sig för Paris-Emma Nyléns soloprojekt Emmon istället. Jag är lite nyfiken på om hennes "music v/s art"-tema kommer att visa sig eller om det bara är vanligt pretentiöst Konstfack-snack, vilket i så fall innebär att Emmon inte är annat än vanlig electropop live - inte mig emot. Lyssna in er på www.myspace.com/emmonmusic och se till att bli fulla imorgon så att ni klarar av Max Peezays svennehiphop också.
"Där ser man vem som är rik på deras efternamn". Rysningar.

Nu ska jag hämta ut mina Handsomeboy Technique/The Pipettes/Kissing Mirrors-biljetter, pepp! Och uppsatsen är klar, ÜBERPEPP!

So you're still in High School, girl?

Cat5 ställde in Republikspelningen på torsdag, känns på sätt och vis trist - jag hade gärna sett hur de skulle hantera det faktum att de bara har två låtar. Världens kortaste spelning eller skulle de överraska med en Madonnacover och kanske en "Common People" till kareokebakgrund? Nåväl, nu får vi aldrig veta. Frågan är vad som bokas i deras ställe såhär i sista sekund, enbart Max Peezay känns knappast som en anledning att bli full och glad och prisa Gud eller John Lennon eller vem det nu var som skapade musiken. Jag håller tummarna stenhårt för Montt Mardié, jag behöver desperat lite POP! Nu!

Nyare inlägg