So why don't you meet me by the old cemetary?

Det visade sig på Emmabodafestivalen att Jönköpingskidsen i I'm From Barcelona inte är all bad. De avslutade nämligen sin mediokra spelning med en alldeles underbar bitpopversion av >>We're From Barcelona<< som kan pigga upp vilken tråkig fredagseftermiddag som helst! Goaste Anders upplyste mig hjälpsamt i sin finfina Popkarusellen om att den är ihopknåpad av en annan Jönköpinsson, Adventure Kid, eller Kristoffer Ekstrand som han heter i passet. Låten heter >>Robots Sings We're From Barcelona<< och finns till allas lycka att ladda ner på just Popkarusellen.



Annars har jag inte lyckats sluta peppa 047:s galet klockrena platta >>Robopop - Vi Tar CDn Dit Vi Kommer<<. Ska det blippa, så ska det blippa med de här tre gossarna, så är det bara!


It breaks my heart.

Snälla, gå genast in och lyssna på Erik Halldén. Jag lovar att ni inte vill vänta längre än nödvändigt innan ni lyssnar på >>Friends From School<<. Som Jonathan Richman fast snyggare. Fyra pärlor bjuds det på, de gör ont i hjärtat, de förtjänar att lyssnas om och igen tills du somnar. Ååååååh.

I only smoke when I'm alone or when I'm sad

(Tack Johan J för tipset. <3)

Stop The Tape! Stop The Tape!



Idag släpps den, David & the Citizens tredje fullängdare. I förra veckan bjöd de på en två dagar lång releasefest i ett partytält på Emmabodafestivalens camping, som avslutades med en vansinnigt peppad spelning på Stora Scenen på lördagskvällen. Det enda jag hört från nya skivan än så länge är de låtar som spelades på konserten, och det var en salig blandning av collegerock och mer traditionell, ångestfylld pop.
Matilda Gustavsson skriver i Groove:

"Jag lyssnar och skriver: 'Det var bättre förr!'. Lyssnar vidare och ändrar mig. Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. På nya plattan har trummorna tagit en central plats, akustiskt ersatts av elektriskt, trumpeten lämnat plats för synten och pop blivit rock."

Tro mig - jag har älskat David & the Citizens. >>For All Happy Endings<< är en av de bästa svenska skivor jag har, och många är spelningarna då jag stått längst fram och fått blåmärken över revbenen och underarmarna och varit galet euforisk. Men nu... jag tänkte också "det var bättre förr", och jag ändrade mig inte. Jag har helt enkelt svårt för rock, jag saknar det ojämna, ofixade, egna soundet. Det som gav musiken karaktär.

David & the Citizens kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och min skivsamling, live är de bara grymma, men jag är helt enkelt inte särskilt sugen på >>Stop The Tape! Stop The Tape!<<. Jag lovar att säga till om jag ändrar mig.

Kolla upp låtarna?
1. A Heart & a Hand & the Love for a Band
2. One Day, One Day, One Day ?
3. Out of My Hands
4. Oblivion
5. A 1000 Questions For You
6. 48h
7. Devil
8. To Keep You Safe From Harm & Trouble
9. Are You in My Blood?
10. Sad Song #2
11. What if Nobody Would Catch Us?
12. Stop the Tape! Stop the Tape!

Är du sugen på att köpa skivan kan du gå in
här och få den hemskickad omedelbums.
Har du tråkigt? Gå in och läs om mina intryck av Emmabodafestivalen på Collective.

Ge mig nåt!


Om vi säger såhär: de flesta bilder Sofia tar när jag sitter och sjunger är inte lika fina som den här.

Nu tar jag tåget till Stockholm för två dagars löjligt intensiv filminspelning. Det ska bli fantastiskt läskigt och roligt, och jag är precis så toknervös som jag förväntade mig att jag skulle vara, såhär kvällen innan. Jag har riktigt dåligt samvete över att jag inte hinner skriva
Collective till imorgon, men det har varit stenhårt jobb fram tills nu, och så fortsötter det alltså imorgon och på tisdag också - och betalda jobb måste oftast gå före obetalda uppdrag. Men sedan, gott folk, så är det EMMABODA och sommarens enda gemensamma ledighet för mig och min Marcus som gäller! Det blir så ljuvligt. Eller vad sägs om Billie the Vision & the Dancers, 047, Most Valuable Players, Camera Obscura, Hemstad och The Pipettes?!

Kan bli årets höjdpunkt. Jag räknar med att vi ses där.

SOMMARTOPPEN

Om svenska folket haft smak

I lördags var vi påväg hem från en riktigt skaplig Outlet i Insjön utanför Leksand, och i brist på annat lyssnade vi i ett par minuter på
P3s Sommartoppen. Programmet sändes live från Östersund, och vi rattade in stationen alldeles lagom till att den åtråvärda Tio-i-Topplistan tillkännagavs. Och inte för att racka ner på majoriteten av unga svenskar, men deras musiksmak lämnar onekligen ett och annat att önska. (Vad Peter, Bjorn and John hade för anledning att gästa showen övergår mitt förstånd! Men kanske var det skäl nog att få spela sällskapsspel eller liknande backstage med Marie Sernholt.)

Jag ska låta er slippa ta del av listan (ni som verkligen vill, kolla här), men jag kan meddela att >>Boten Anna<< tappade fyra placeringar och hamnade på en femteplats, en placering över Lordis >>Hard Rock Hallelujah<<. Då listan redan var framröstad fanns det inte mycket jag kunde göra åt resultatet, men nu har jag med hjälp av nära och kära tagit fram en egen, alldeles strålande vacker Tio-i-Topp som förgyller denna osedvanligt lyckade sommar, år 2006.

Lyckad, ja, men det har varit en underlig sommar. Människor har kommit och gått och de finaste har som tur är bestått, jobbet har lärt mig mycket om djur och ännu mer om folk, jag har blivit omtyckt oftare än avskydd och förstått att ibland är det faktiskt inte mig det är fel på, utan dem.
Något som, sorgligt nog, fått gå på sparlåga hela sommaren är mitt annars så frenetiska musikletande. Jag har helt enkelt inte haft tillgång varken till dator eller till... tid, och Collective har försummats veckor i sträck. Det är en väldig tur att så många begåvade och engagerade vänner förser mig med sommarmusikens grädda! Därför passade det utmärkt bra att låta några av de mest insatta och välbevandrade i min bekantskapskrets hjälpa till att nominera låtar till min egen Sommartoppen - Om svenska folket haft smak. Leta upp, ladda ner och njut!


1. Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<
Kan vara årets poplåt.

.
2. The Charade - >>My Song To You<<
>>It's those little things you always do, that makes the whole world love you<<
Min Marcus har koll på det här med romantik, och hade den goda smaken att dedikera sommarens raraste refräng till mig.


3. Hidden Cameras - >>Awoo<<
It's hip to be queer!


4. Katie Goes To Tokyo - >>The Girl Who Ruined Your World<<
Ljuvligt. Absolut ljuvligt.


5. Los Campesinos! - >>Me! You! Dancing!<<
Anders W har bättre koll än de flesta, på gladpop, depp-pop och dansanta sommarhits. Han bidrag till Sommarpopen är ett gäng britter vars somriga hit är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.



6. Final Fantasy - >>He Poos Clouds<<
>>All the boys I have ever loved have been digital<<


7. Fontainebleau - >>Det Perfekta Brottet<<
Veckan Pop-Peter säger att du ska lyssna på Fontainebleau, och då är det bara att göra det, helst igår.


8. 047 - >>Robopop<<
Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?


9. Niobe/Wechsel Garland - >>Surround Your Hover<<
Om några timmar ska bästa Johan Jacobsson tillbaka till jobbet på Sonic efter en välförtjänt semester, men trots den sena timmen hann han med att skänka ett bidrag till Sommartoppen. Det är sådant som ger poäng hos Gud.


10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - >>It Girl<<
Att remixa grymma låtar grymmare än en konst. Makelberge-teamet tar fram det bästa i Ylva Lindbergs röst och får låten att slå ut i full blom.


(Jag hade långa, fina förklaringar till alla låtar och deras placeringar, men när jag tryckte på "publicera" så försvann alltihop. Jag orkar inte gråta över spilld mjölk utan tackar någon högre makt för att jag, förutseende nog, redan sparat allt utom själva listan. Men när jag lägger mig för att sova kommer jag nog sörja lite, ändå. För de var så långa, förklaringarna. Och fina.)

SHAKE SHAKE SHIMMY SHIMMY!

Sommarens stora pepp måste ju vara Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<. SHAKE! SHIMMY!

Bubblare
- Att våga hoppa från alldeles för höga hopptorn och bli väck på endorfiner
- Nya vänner, och gamla
- Rödvin och tolvtimmarssamtal om livet och döden och allt däremellan

Skickade just efter Lucky Souls fina singlar. De kommer att göra sig så fint hemma hos oss.


This is the look of the summer of 2006.

(Lucky Soul är fyra lads och en lovely lady från Greenwich som spelar riktig, klassisk, überfantastisk gladpop. Någon som har lust att ta dem till Sverige? Jag har för dålig lön för att ta mig till London!)

His hands were not enough to handle this life

Att recensera andras verk, oavsett konstform, är för mig alltid förknippat med viss ångest. En recension som inte är uppriktig och ärlig är i mina ögon fullständigt poänglös, men samtidigt känns många sågningar oerhört orättvisa. Särskilt om det är jag själv som skrivit dem. Herregud ? vem är väl jag att döma andra? Att kritisera, ifrågasätta eller till och med avfärda? Vissa skivor är naturligtvis lättare ? eller svårare ? att såga än andra: utländska artister är alltid lättare, liksom framgångsrika sådana. Ju närmare de kommer, ju mer sårbara de känns, desto smärtsammare är det. Det mest orättvisa och plågsamma av allt måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt.
Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer ? och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).



Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi.
Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda >>The August Recovery<< när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter han som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till >>Withering<< och hör Roxettes >>It Must Have Been Love<<), ibland? ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir omväxlande generad och gråtfärdig.
>>The wind is colder today, new times on the way<< sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos - ibland är det helt enkelt värt det.

Lyssna på två av låtarna från >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< på
Collective, här.

Marcus Wallner når du lättast via mail, marcus_wallner@hotmail.com.

Watching a movie desperately

Jag har en känsla av att jag kan vara den enda hyfsat unga, normalbegåvade människan i hela Sverige som sitter ensam hemma med tårränder på kinderna och lyssnar på Loai denna soliga midsommarkväll. Tur för mig att >>To Remind Me<< nog är världens bästa låt att lyssna på när saker och ting inte blir som man tänkt sig.

I slutet av förra sommaren skickade en vän över Gävlebandet Loais ep >>’til Better Times<< (men åh, bara titeln!), utgiven av fina
STORA skivbolaget. Den visade sig bjuda på lågmäld, eftertänksam pop, stillsam men innerlig, ljuv men kantig, och vara precis vad jag behövde.
Då, som nu, såg inte livet ut riktigt som jag hoppats. Men den plockande gitarren, den sorgsna klarinetten, flickrösten som trots sin styrka hela tiden hotar att brista, de sviker inte. Inte då, inte ikväll. De sviker inte, de överträffar.


Den enda i Gävle som visste vägen hem.

Jag visste det inte då, men rösten tillhör Elin Lindfors, som ser ut precis som hon låter – ljus, spröd och sällsamt vacker. Lite älva, lite skogsrå, lite tuff poptjej. Elin är flickan som visade mig vägen hem den förvirrade, mycket ensamma och mycket ensamma natten till torsdag. Hon var på nattlig promenad, jag var bara förlorad i mörkret. Jag förvånades över hennes vänlighet då, men den passar väl ihop med den inbjudande, försynta, överraskande känsla som genomsyrar hela >>’til Better Times<<.

Gå in här och lyssna, och köp ep:n också för den delen, men bara om ni lovar att bemöda er med att förstå. Om ni lovar att lyssna med hjärtat, att koncentrera er, att bemöta musiken med samma respekt och omtänksamma integritet som den bjuder er.

>>What I’m feeling for you
Though I should not
Know it’d be best to let it go
But I can not
Cause you’re constantly in my head
To remind me
And my feelings for you
Always finds me<<


PS. Jag är så jäkla dum. På personalfesten i onsdags - den jag gick vilse på väg hem ifrån - satt vi ett par stycken och lyssnade på varandras musik (inte min, min iPod låg hemma och laddades), och plötsligt hör jag en kille säga till en annan: "lyssna på det här, det är en asbra indiepoplåt", och jag kan naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga vad det var. Gissa? >>Soul Meets Body<< med Death Cab. Och vad gör jag? Jo, jag skrattar rått och frustar, "kallade du nyss Death Cab för indie?!" Och därför, gott folk, skaffar jag mig inga vänner. Jag är helt enkelt smidig som en pårökt elefant i en porslinsaffär. Varför kan jag inte bara uppskatta när en person på jobbet visar sig uppskatta pop, varför måste alla ha bevistat minst en Kissing Mirrors-spelning för att duga i mina ögon? Vad spelar det för roll? Som sagt - jag är så jäkla dum.

>>Men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum<<

Something more than last time


GRATTIS NORRKÖPING!
Klubb Republik

Jag passar på att pusha ännu lite mer för COLLECTIVE.SE, har ni missat min artikel om Uppsalas finest kommer den här.

(Eller läs originalet här.)

UNGDOMLIG SHOEGAZE SOM FÄNGSLAR
TISDAG 9/5 2006 AV ANNIKA MARKLUND

MIXTAPES & CELLMATES



Om The Radio Dept. och Bright Eyes-Conor Oberst träffats i tonåren, blivit kära och börjat göra musik ihop hade resultatet låtit precis såhär. Det brusar och sprakar i äkta shoegazeanda kring de ömsinta melodislingorna, Robert Svenssons sång (kusligt lik Conors) växlar mellan trevande försynt och plågsamt desperat, och jag… jag är bara helt såld. Det är precis såhär jag vill att ny svensk indie ska låta! Ofärdig, ung, livfull, återhållsam och utlevande på samma gång, och kanske framför allt, vansinnigt begåvad. Mjuka >>Static, Oh, Static<< ger rysningar som påminner om de jag fick första gången jag lyssnade på Radio Dept.s >>Your Father<<, och det nya material jag hört tyder på en utveckling mot ännu mer genomtänkta melodier och ljudbilder.

Debuten >>Juno EP<< visar på en rå talang med våldsam potential, en sex spår lång uppföljare - >>If There Is Silence, Fill It With Longing<< är inspelad och förväntas släppas i höst på Nomethod Records.



I fredags, 5 maj, spelade bandet i Stockholm tillsammans med Paddington DC och mina favoriter Most Valuable Players, en fantastiskt intensiv spelning som förtjänat en större publik. Passa på att se Mixtapes & Cellmates den 2 juni på Skylten i Linköping – ni kommer inte att ångra er.


Lyssna på Mixtapes & Cellmates på shaktar.nu och på myspace.com.

Livet är för kort för semestrar


Tack Johan!

Uppsatsskrivande är också anledningen till att jag så totalt försummar bloggen. Men! Eftersom inte alla är trogna läsare av
Collective.se (fy!) passar jag på att slänga in måndagens lilla hyllning till bitpopen i allmänhet och underbara 047 i synnerhet. Varsågoda!

PIXLAD LYCKA BIT FÖR BIT
MÅNDAG 15/5 2006 AV ANNIKA MARKLUND

047 [noll fyra sju]



År efter år dyker den upp i min playlist, sommarens svar på vårens vitsippor, i takt med att parkerna fylls av barbenta studenter och sexpack folköl. Den förvandlar den grå vårhimlen till ett klarblått fält och dränker gatorna i pixlat solsken, och plötsligt förstår jag inte hur jag klarat mig utan den hela vintern. Lilla Ida med sina svalor som flyger får känna sig slagen av den ultimata sommarfixaren - tv-spelspopen. Årets nytillskott i mina högtalare står makalöst dansanta bitpopbandet 047 för, med speedade guldkornet >>PingPong<< (från 2005 - hur missade jag den?) som solklar sommaranthem. Det är ett faktum - tillsammans med Mr. Suitcase bjuder 047 på sommarens mest dansvänliga toner.



De tre medlemmarna - Soda och Pricky på synt och Salkin på Gameboy - har gjort musik tillsammans sedan 2001, då de förenades kring målet att på mindre än en månad spela in en julskiva. Lagom till jul stod 19 spår långa >>Wheel du fira hjul med mej?<< färdig, och sedan dess har bandet fortsatt att knåpa ihop smittande blipblop-pärlor och spelat dem live så ofta de fått chansen. Nu har det blivit klart att de äntligen släpper sitt debutalbum på nya, galet lovande skivbolaget Killing Music i maj eller början av juni.

Nöjer du dig inte med att digga till bergsprängaren i parken kan du dansa sönder skorna till 047 framför både Arvikas och Emmabodas festivalscener i sommar. Vi ses där!

>>Pingpong<< och en hel del andra underbara spår finns att ladda ner på bandets hemsida - www.nollfyrasju.se.

The way you put things when you are drinking

De senaste dagarna har varit så fulla av bra musik, av fina människor och en och annan idiot, av goda nyheter och nojor, av bråk och kärlek, att jag blir yr bara av tanken på att försöka summera dem. Eller så är jag bara full.

Radio Dept. slog hål på den eventuella oro jag känt inför livespelningen i Norrköping den 25:e maj genom att bjuda på en alldeles sanslöst ljuvlig konsertupplevelse på Herrgår'n i Linköping som fick mig att längta efter mer, mer, mer. Bandet själva får gärna påstå att de
"inte är något liveband" och att "soundet är svårt att återskapa live" - ja, de får säga precis vad de vill, men låtarnas ljudbilder är kusligt lika de inspelade versionerna, inte en ton hamnar fel, och enda anledningen till att Radio Dept. inte anses vara ett liveband är att publiken verkar tycka att defintionen av ett "bra liveband" är The Sounds eller Backyard Babies. Åååh, rysningar. Radio Dept. och Kissing MirrorsKlubb Republik den 25 maj kommer att bli årets största kväll.

Att jag fick avstå från Timo RäisänenClub Mogwai ikväll känns knappast som en stor förlust med tanke på vad som framfördes på Allhusets scen. Alldeles briljanta Mixtapes & Cellmates inledde med sin nerviga pop som ibland låter på gränsen till identitisk med tidiga Bright Eyes-verk, men som oftast är tillräckligt egensinnig för att klara sig utan jämförelser med Radio Dept. eller Khonnor.
Mina favoriter Most Valuable Players tog vid efter Mixtapes och skötte sig exemplariskt. Till skillnad från vid den alltför korta spelningen i Norrköping för en månad sedan tog bandet verkligen ut svängarna, och det ökade utrymmet gjorde att det blev än tydligare vilka skrämmande begåvade musiker Martin, Gunnar, Ivar och Hugo är.
Innan Paddington DC röjde skiten ur publiken passade jag på att trakassera min guru Johan Jacobsson en stund - Johan, kom till Norrköping! 25 maj! Du vet att du vill! - och dansade mig sedan svettig och galen till I Fucked Up och blev gråtfärdig under avslutande Oh No/Oh Yes. Ja, hela kvällen var över förväntan så till den milda grad att jag ger den en mental fullpoängare.

Jo - Glöm inte COLLECTIVE!

<Is the way I put things when I am thinking
Explain that to me, explain that to me>>

I'm a sensitive bore

Går det att få nog av Joanna Newsoms The Milk-Eyed Mender? Jag tvekar. Det smärtar att tänka på att denna San Francisco-baserade prinsessa av skruvad skönhet är endast ett år äldre än jag själv. Allvarligt talat! Hon skapar magi medan jag kokar linsgryta. Om jag var ett land skulle harpan vara mitt nationalinstrument, och Joanna min nationalskald.



<something else is in front; you're behind
And I don't have to remind you
to stick with your kind>>


Klubb Republiks bandlösa klubbkväll igår var en alldeles utmärkt trevlig tillställning, trots väntat lite folk. Peter spelade en av världens bästa låtar och jag fick prata om Kissing Mirrors nästan hur länge jag ville. Det var strålande, faktiskt.

Imorgon, lördag, blir det först repetition inför kortfilmsinspelning, sedan indierave eller digfi:mix, Stockholm är the city of my choice.

Min ultimata kväll - käre Gud, om du finns, låt den bli verklighet:
25 maj
På scen: Kissing Mirrors + Radio Dept.
I dj-båset:
Johan Jacobsson
Är det verkligen för mycket begärt?

Prästgatan håller staden vid liv, men inte mig

Kolla in min recension av Vapnets debutfullängdare Jag Vet Hur Man Väntar i Collective - gå direkt hit.



Det var riktigt svårt att skriva om Vapnets album. Inte själva skrivandet, jag hade snarare svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Mitt första intryck var att skivan var vacker och fyndig men inte särskilt bestående, den lämnade mig överraskande oberörd - överraskande, med tanke på att jag verkligen älskar Ge Dom Våld-ep:n - och jag kände att den inte var värd mer än en trea, om än en ganska stark sådan. Sedan växte skivan plötsligt, texterna blev mer levande, och jag började luta mycket mer åt en fyra och en kärleksförklaring. Och så... jag vet inte hur det gick till, men plötsligt var jag tillbaka på en trea. Det är en oerhört intelligent temaskiva, men den berör inte på samma sätt som en del musik gör, den är inte världsomvälvande. All musik behöver inte förändra världen eller ens få mig att känna, men så är inte alla skivor fullpoängare heller.

Överhuvudtaget är det vansinnigt svårt att recensera utan att falla in i den bekväma rollen som självpåtaget pretentiöst vansinnigt-märkvärdig-och-insatt, men jag försöker i alla fall hålla mig över det - ja, jag är tillräckligt pretentös för att vilja tro att musiken är värd det.

I wanted you to feel the same



Påskafton, Lucky House, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och ser svår ut i ett hörn, nykter och välklädd, medan hundratals dyngraka Leksandsbor ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då Linda Bengtzings melodifestivalhit ”Jag ljuger så bra” sätts igång för andra gången på en timme, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå.
Jag befinner mig mitt ibland det Svenska Folket.

Tisdag morgon, föreläsning om kulturkritik. ”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt”, säger vår föreläsare, och jag mumlar trotsigt, ”inte jag, jag vill tilltala så få som möjligt – fast rätt människor”. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Depts makalösa Pet Grief
hånas i Hallands Nyheter:
”Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om,” konstaterar recensenten.
Nej, det är inte alla som kan föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, att ta avstånd, att skapa sin egen defintion av framgång.
The Radio Dept.s Johan Duncansson säger i en ">fin intervju med Norrländska Socialdemokraten:
”Härom veckan stod jag på Seven Eleven och hade missat sista tunnelbanan. Det var en massa fulla människor som stod där inne, alla skrålade med i sjukt dåliga radiohits. Då tänkte jag ”hoppas vi aldrig någonsin får en hit”. Man vill gärna att musiken ska få existera i lite mer exklusiv miljö.”

Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräkcligt cool, tillräckligt lätt att få grepp om för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.

(The Radio Dept.s Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets i särklass bästa album.)

Underbarnet, outsidern och den självförbrännande begåvningen

Glöm inte att kolla in på COLLECTIVE, för tusan.

DAGENS LÅT
Action Biker - La Conjugaison Pour Tous


"Conor har en onaturlig talang, men han är inget geni."

Hela dagen ägnades åt föreläsningar kring det konstnärliga genibegreppet; hur det uppkom under 1700-talet och hur teoretikerna utan resultat försökt ta död på det under hela 1900-talet. Man fokuserar, enligt vår föreläsare Michael Godhe, fortfarande i hög grad på konstnären istället för på själva konstverket - oerhört intressant, speciellt då det visade sig att jag och Godhe har oerhört skilda uppfattningar om hur musikjournalistik bör praktiseras. Jag håller fast vid att ett musikaliskt konstverk, exempelvis en skiva, är intressant att analysera ur flera olika perspektiv. Om jag träder in i rollen som kritiker för att bedömma ett album vill jag självklart studera och beskriva själva innehållet; ljudbilden, produktionen, melodierna, det musikaliska hantverket, texterna, känslan i låtarna, sammansättningen, helheten... men jag tycker inte att det måste, eller bör, sluta där. Jag anser att det är av stor relevans att diskutera skivan i jämförelse med eventuella tidigare verk och andra skivor i samma genre, och ja, även vad skivan betyder för mig som kritiker. Till och med rena konstateranden som handlar om artisten/bandet kan vara på sin plats. I och med att jag intar denna ställning visar jag att jag på intet sätt är banbrytande, utan totalt indoktrinerad i det rådande musikjournalistiska klimatet - det klimat vår kära föreläsare så starkt motsätter sig. Det är onekligen spännande att bli ifrågasatt av någon så intellektuellt utmanande.

DET MODERNA GENIET...
...upptäcker det sin för oss vanliga dödliga är fördolt
...bryter mot reglerna
...är gränsöverskridande, banbrytande och kontroversiell
...uttrycker en subjektiv känsla på ett så genialt sätt att den blir allmängiltig
...är oskolad och självlärd; skapandet kommer inifrån och är inte inlärt
...gör anspråk på autencitet och originalitet


Denna "romantiska, konservativa kvarleva" lever och frodas onekligen inom musikkritiken, på gott och ont. Det som får mig att undra över dagens föreläsningars relevans är det ganska uppenbara faktum att geniförklaringar av musiker/musikaliska poeter naturligtvis är i allra högsta grad subjektiva, och därför självklart saknar all akademisk tyngd. Det hade jag kunnat konstatera utan att lyssna på två tvåtimmarslånga föreläsningar. Och nej, jag håller inte med om att större fokus bör läggas på konstverket, generellt sett. Dock inte sagt att det inte finns musikrecensenter som går till överdrift, som skriver 1500 tecken om hur det sitter på ett café och tänker på livet och avslutar med två rader om den berörda skivan, men då är det ju knappast fokus på konstnären, utan snarare ett tecken på att vi går mot en mer och mer personlig journalistik - och där är lösningen kanske att journalisten i fråga borde starta sin egen blogg. Där får man nämligen skriva nästan vad som helst, och det går att starta en alldeles gratis, exempelvis här.

Embassy + Most Valuable Players



Most Valuable Players trevande och särartade debutalbum You In Honey har sedan släppet gått varmt i mina högtalare, och i torsdags, den 6 april, var det äntligen dags för dem att ställa sig på
Klubb Republiks scen.
Jag var väldigt spänd på hur de skulle lyckas förmedla sin känsliga DIY-pop live, och såg fram emot spelningen minst lika mycket som The Embassys senare under kvällen.
Efter en förfest som blev årets roligaste eftersom jag fick det oerhörda nöjet att vinna i spökboll var det dags för de välkammade pojkarna att ta plats på scenen. De inleder med ett stycke ren komik, då de försiktigt tar ett par ackord för att kolla ljudet, tystnar - och publiken förvirrad börjar applådera (!). Då de väl satt igång att spela "på riktigt" skringras förvirringen och bandet bjuder på en sällynt vacker liveupplevelse. Låtarna framförs i mycket mindre elektroniska arrangemang än på skivan medan den drömska stämningen bibehålls, och då Most Valuable Players efter vad som känns som alldeles för kort tid går av scenen känns det som att något viktigt går mig förlorat.



The Embassy spelade i Linköping förra torsdagen, och de som var där beskrev spelningen såhär - jag citerar - "deras hemska live-rykte bekräftades; fulla/dryga/nonchalant/påhittade ”datorfel”/dåligt ljud". Klart att jag förväntade mig något utöver det vanliga! Så föreställ er min förvåning när de, trots en trasig e-sträng, levererar hitsen från Tacking med både charm och finess. Imponerad, men samtidigt lite besviken, tvingas jag inse att just ikväll är lite falsksång det enda som skiljer Embassy live från de sjukt snygga produktionerna på albumet.
Tuffast är ändå Paul Bettany-lookaliken Torbjörn Håkanssons sinnessjuka blick - det är riktig rock n' roll.



Nu är det bara att lyssna sönder Radio Depts Pet Grief och vänta på nästa spelning.

Not like any other love

Jag har en ny artikel uppe på COLLECTIVE, jag avhandlar Mates of States senaste skiva, läs recensionen här.



Grät framför The Importance of Being Morrissey igår kväll, ibland är det viktigt att komma ihåg att ny musik i all ära, men någonstans började det ändå med Morrissey och hans kärlek till New York Dolls. Utan The Smiths hade jag förmodligen aldrig börjat lyssna på pop, The Queen Is Dead måste vara den viktigaste julklapp jag någonsin fått.
Jag blir alltid så sorgsen när jag tänker på Morrissey. Det är smärtsamt att påminnas om att jag missade hela britpopens storhetstid, när jag lekte i sandlådan splittrades The Smiths och det rörde mig inte i ryggen, när jag fortfarande lekte häst på Eiraskolans betongklädda skolgård slog Blur och Oasis igenom (ja, jag lekte häst lite för länge för att någonsin kunna kallas häftig), när jag blev tonåring och fattade att det fanns en hel värld av intelligent musik där ute var det bästa redan över. Jag fyllde tretton 1996, ett år efter att Oasis släppt What's the Story, Morning Glory?, nio år efter att The Smiths splittrats efter att Johnny Marr bestämt sig för att han fått nog. Jag missade Definitely Maybe. Jag missade Meat is Murder. Visst, min generation kan läsa in oss på allt som hänt, lyssna in oss på allt vi missat, men vi kommer aldrig ikapp. Morrissey har en förmåga att få mig att, av hela mitt hjärta, sörja detta. Det är också anledningen till att jag inte gick och såg honom live under Sverigebesöket - det känns någonstans som att det inte tjänar någonting till, jag var ändå inte med då det begav sig, och det som återstår nu är... minnen. Morrissey passar bäst i mina hörlurar, på väggen i mitt nya ljusgula sov/vardagsrum, som den Gudalika ikon han alltid kommer att vara.



En bekant tyckte att jag skulle skriva om det faktum att Morrissey valde att uppträda i Binglolotto av alla program när han gästade vårt kalla land. Jag har funderat mycket på det, men inser att det inte finns mycket att skriva om det. Han skiter helt enkelt i vad alla tycker. Han tyckte att det var en bra idé att medverka i Bingolotto, så då gjorde han det. Det är knappast det enda jag inte kan förstå med Steven Patrick Morrissey.

I can't ever seem to get to sleep

Alla som såg The Embassy i Linköping i förra veckan säger att de var kassa; dryga, nonchalanta och fulla, jag tycker att det låter alldeles utmärkt, ser fram emot kvällen som fan. Hoppas att allt blir kaos.



"Follow the cops back home" är överlägset bäst på Placebos Meds, tyvärr har jag tröttnat på skivan redan och gått över till Pretty Girls Make Graves nya, Elan Vital. Jag kan rekommendera kaxiga "Selling the Wind", "Wildcat" och otroligt vackra om än något suspekta "Pearls on a Plate".

Nu ska jag krypa ner i sängen med Fem meter upp i luften - en antologi om popmusik och vara lycklig. När de redan i förordet citerar "Shoplifters of the World Unite" har jag svårt att se hur boken inte skulle vara precis så bra som jag hoppas.

Tried living in the real world
Instead of a shell
But before I began ...
I was bored before I even began


Bästa låten för ögonblicket är Saturday Looks Good To Me - Can't Ever Sleep. Melodin! Stämmorna! Orgeln! Texten!

You're always ahead of the game



The Embassy och Most Valuable Players spelar på
Klubb Republik ikväll, Norrköpingsvårens näst bästa bokning (25 maj - RADIO DEPT!). Jag ser nog fram emot MVP ännu mer än Embassy, You in Honey blir verkligen bara bättre och bättre, och det är så skönt med musik som växer - Tacking å andra sidan var ju flawless hits redan vid första lyssningen och går inte att tröttna på, och det är inte heller fy skam. Kvällen kan nog bli riktigt, riktigt fin - jag hoppas att vi ses där.

Jag har lovat att hoppa in och göra en miniroll i en kompis film på söndag, det känns lite mysigt, inte för att det blir plåster på såren för Världens Bästa Roll som jag tackade nej till för ett par veckor sedan... men ändå, lite rus blir det alltid framför kameran. Jag hatar att jag känner så, lika mycket som jag hatar att jag tycker att modellyrket är ett av världens roligaste yrken. Kanske är det så enkelt att det handlar om exhibitionism, kanske är det något djupare. Jag får maila och fråga tisdagens föreläsare Jörgen Kalmendal, han verkade ha bra koll på det där med självförverkligande - tyvärr inte särskilt bra koll på gruppdynamik, vilket var föreläsningens egentliga tema, med resultatet att jag inte kunde hålla mig vaken.


Placebos nya, Meds, är en riktig déjà vu-upplevelse för alla som någonsin lyssnat på... ja, vad som helst med Placebo. Det är faktiskt ganska lustigt att de har mage att släppa en skiva som är identitisk med de tidigare. Den korrekta titeln hade varit Why change a winning concept?, men Meds är tillräckligt charmerande för att klara av att visa upp exakt samma melodier, exakt samma gitarrslingor, en gång till. Åtminstone i tre lyssningar.

Baby
Did you forget to take you meds?

Stockholm doesn't belong to me



En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.
Billie the Vision är tyvärr inte så smarta.
Inte vi heller.



Lycka! Fick båda Bille the Vision & the Dancers-plattorna på posten idag, de ser strålande ut i min skivsamling. Nu längtar jag bara efter att raringarna ska komma hit och spela - man kan faktiskt inte påstå att man ska spela i Norrköping och sedan inte hålla sitt löfte! Otålig som jag är skrev jag och frågade när de kommer, fick svaret att de jobbar på det, och det hoppas jag verkligen. Norrköpingsvåren ser allt annat än lovande ut.

Om ett par dagar kan jag kalla mig officiell återförsäljare av det alldeles eminenta musikmagasinet
Ondskan, så bor du i Norrköping och är sugen på ett nummer, hojta till! Den kostar 49:- och första numret innehåller briljanta reportage om världens sötaste covergirls i Taxi, Taxi!, Erik De Vahl, Kissing Mirrors, Most Valuable Players, Pet Shop Boys och Gentle Touch (som jag nu är ganska säker på att jag uppskattar). Ett måste helt enkelt - om inte annat för att världens bästa Hanna Fahl är en av initiativtagarna.

Har ni inte hunnit läsa mitt första inlägg i nystartade populärkulturella nättidningen COLLECTIVE tycker jag att ni ska göra det här.

Nu är det bara åtta dagar tills Radio Dept. äntligen släpper Pet Grief - det känns som att jag väntat en evighet. Det har släppts ovanligt lite bra senaste tiden, så mina förväntningar är vansinnigt höga. Rädda min vår, Johan, Martin och Daniel. Jag räknar med er!

Vår nya kurs, Ljudets kulturella arenor som drog igång igår, visar jäkligt stor potential - låt inte det löjligt flummiga namnet lura er, den handlar framför allt om musikjournalistik och jag är mer förväntansfull än någonsin tidigare under utbildningen.

Ikväll gick vi på långpromenad och lekte häst och jag hittade en jättelen kastanj.

She did never call me at midnight

Löjligt fina Malmöpopbandet Billie the Vision & the Dancers skriver på sin hemsida att de just nu planerar spelningar i Stockholm, Växjö, Norrköping, Linköping, Vimmerby, Malmö och Gävle, vilket är underbara nyheter för mig som Norrköpingsbo, men tyvärr har inte sidan uppdaterats på länge (okej, på flera dagar) och jag börjar bli lite nervös. NÄR KOMMER NI, BILLIE?

Man behöver inte gilla Billie the Vision bara för att man gillar popmusik - det är inte det mest nyskapande eller banbrytande, det är sant - men gillar man Billie the Vision, då gillar man popmusik. Lars, Fia, John, Silvio, Gustav, Lisa och Maria spelar bitterljuv, själfull och enkel pop om kärleken och livet, och jag vill med bestämdhet påstå att musik inte behöver vara komplicerad för att vara storslagen. Första albumet, I was so unpopular in school and now they're giving me this beautiful bicycle släpptes 2004 och känns som en direkt inblick i sångaren Lars liv, och helt oavsett om det han sjunger om är självupplevt eller inte älskar jag känslan av att lyssna till en dagbok, helst en med lås som man får förtroendet - eller tar sig friheten - att ta del av.



And above the clouds she said to herself
'I can’t believe how naive a man can be
That’s why I love you so
And that’s why I can’t be with you'


Bandets andra album, The World According To Pablo, är en väldigt speciell historia - en temaskiva som handlar om den prostituerade Malmötransan Pablo. Precis som på I was so unpopular... är låtmaterialet ganska ojämnt; fantastiska spår (lyssna på "Go To Hell", en av världens vackraste låtar) blandas friskt med mer bagatellartade, men gemensamt för alla låtar på båda skivorna är den enorma värme och äkthet de utrstålar. Jag kan inte lova att alla kommer att uppskatta Billie, men jag hoppas att alla ger dem en chans. De är precis så fina som de ser ut.

www.billiethevision.com

Annars idag:
Twa Toots - Don't Send Me Flowers
Erik De Vahl - Friendly Fire

Tidigare inlägg