Alla vill inte bli Idoler
onsdag 19/4 2006 av Annika Marklund
Påskafton, uteställe, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och försöker se svår ut i ett hörn, nykter och trött, medan hundratals dyngraka masar ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då melodifestivalhiten "Jag ljuger så bra" sätts igång för andra gången, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå. Sverige, älskade land.
”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt", förklarar vår föreläsare i kulturkritik, jag fnyser. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Dept.s makalösa Pet Grief hånas i Hallands Nyheter: "Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om", konstaterar recensenten.
Nej, en del kan inte föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, ta avstånd, skapa sin egen defintion av framgång. Att vissa hellre älskas av få än missbrukas av massan.
Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräckligt cool för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna? Ja, kanske. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept. på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.
(Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets hittills i särklass bästa album.)
Påskafton, uteställe, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och försöker se svår ut i ett hörn, nykter och trött, medan hundratals dyngraka masar ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då melodifestivalhiten "Jag ljuger så bra" sätts igång för andra gången, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå. Sverige, älskade land.
”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt", förklarar vår föreläsare i kulturkritik, jag fnyser. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Dept.s makalösa Pet Grief hånas i Hallands Nyheter: "Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om", konstaterar recensenten.
Nej, en del kan inte föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, ta avstånd, skapa sin egen defintion av framgång. Att vissa hellre älskas av få än missbrukas av massan.
Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräckligt cool för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna? Ja, kanske. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept. på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.
(Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets hittills i särklass bästa album.)
Kommentarer
Trackback