Nicolas Makelberges estetik och omoral
måndag 2/10 2006 av Annika Marklund
Det är en höstkylig lördagkväll, den sista i september månad. Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young". Electrofestivalen Haute Culture lider mot sitt slut, Nicolas Makelberge är sista akten innan det är dags för småbarnen att krypa till kojs och drömma om prostitution, skumma europeiska gränder och lyxiga popbeats i motljus. Dörrarna ska snart öppnas för alla artonplussare som suttit hemma och druckit öl hela kvällen i väntan på att evenemanget Kulturnatten ska övergå i att handla mer om lördagnatt och mindre om kultur. Men ännu är det inte slut, William H Macy lämnar den onanerande kinesiskan och beger sig vidare ut i New York-natten, en liten flicka skuttar glatt fram och tillbaka framför scenen, Johan sjunger med beslöjad röst (eller är det bara reverbet?) om att köra bil fort, fort genom Sydamerika. Det är väldigt vackert och väldigt underligt.
Det är något med Nicolas Makelberge som skaver, något som inte riktigt går ihop. "Dying in Africa" är det ultimata soundtracket till modebranschens ytliga, glammiga perfektionism, samtidigt som det är ett album som kryper in under skinnet, som kommer obehagligt nära. Ett album som kräver sin lyssnare, men som ger ännu mer tillbaka.
Och du vill väl inte missa Nicolas Makelberge live? Nej, jag tänkte väl det. Ta med lillasyster till Linköping på fredag, då spelar Johan Tuvesson på Bar BQ.
"Dying in Africa" släpptes på *RICO den 23:e september.
Det är en höstkylig lördagkväll, den sista i september månad. Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young". Electrofestivalen Haute Culture lider mot sitt slut, Nicolas Makelberge är sista akten innan det är dags för småbarnen att krypa till kojs och drömma om prostitution, skumma europeiska gränder och lyxiga popbeats i motljus. Dörrarna ska snart öppnas för alla artonplussare som suttit hemma och druckit öl hela kvällen i väntan på att evenemanget Kulturnatten ska övergå i att handla mer om lördagnatt och mindre om kultur. Men ännu är det inte slut, William H Macy lämnar den onanerande kinesiskan och beger sig vidare ut i New York-natten, en liten flicka skuttar glatt fram och tillbaka framför scenen, Johan sjunger med beslöjad röst (eller är det bara reverbet?) om att köra bil fort, fort genom Sydamerika. Det är väldigt vackert och väldigt underligt.
Det är något med Nicolas Makelberge som skaver, något som inte riktigt går ihop. "Dying in Africa" är det ultimata soundtracket till modebranschens ytliga, glammiga perfektionism, samtidigt som det är ett album som kryper in under skinnet, som kommer obehagligt nära. Ett album som kräver sin lyssnare, men som ger ännu mer tillbaka.
Och du vill väl inte missa Nicolas Makelberge live? Nej, jag tänkte väl det. Ta med lillasyster till Linköping på fredag, då spelar Johan Tuvesson på Bar BQ.
"Dying in Africa" släpptes på *RICO den 23:e september.
Kommentarer
Trackback