Pop Dakar avslutar festivalsommaren
måndag 28/8 2006 av Annika Marklund
Hade du svårt att få ledigt i somras? Misströsta inte! Sommaren må vara över, men sista festivaltåget har inte gått. Studentdrivna endagsfestivalen Pop Dakar är i år flyttad från maj till september, och går av stapeln nu på lördag vid Gula Villan i Stockholm. Programmet doftar höstmys och bjuder på en del intressanta akter, med australiensiska Lucksmiths som det stora dragplåstret. Festivalen är generöst nog alldeles gratis, men har man inte hunnit fylla myndig är det tyvärr till att stanna utanför.
Att lägga en festival nu när allt dragit igång igen känns väldigt rätt - Pop Dakar har potential att bli den perfekta avslutningen på en riktigt fin sommar och en skön kickoff till det som förhoppningsvis blir en ännu bättre höst. Så har du möjlighet att ta dig till Stockholm på lördag föreslår jag att du tar t-banan till Universitetet kring halv tre och drar vidare på efterfest tolv glada timmar senare. Det tänker jag göra!
Spelschema:
Stora scenen
16.15 The Gray Brigade
17.30 Blood Music
18.45 Vapnet
20.00 Erlend Øye (NO) (Solo Akustiskt)
21.15 Lucksmiths (AUS)
22.30 Love Is All
23.45 Basteroid (DE)
Lilla scenen
15.00 Nixon
15.45 Fontainebleau
17.00 Taxi, taxi
18.15 Fred Astereo (AUS)
19.30 Holy Madre
20.45 Rubies (US)
22.00 Familjen
23.15 Rigas
DJ:s: Terry + Teet, Gustav Sundh, Mike Downey.
Hade du svårt att få ledigt i somras? Misströsta inte! Sommaren må vara över, men sista festivaltåget har inte gått. Studentdrivna endagsfestivalen Pop Dakar är i år flyttad från maj till september, och går av stapeln nu på lördag vid Gula Villan i Stockholm. Programmet doftar höstmys och bjuder på en del intressanta akter, med australiensiska Lucksmiths som det stora dragplåstret. Festivalen är generöst nog alldeles gratis, men har man inte hunnit fylla myndig är det tyvärr till att stanna utanför.
Att lägga en festival nu när allt dragit igång igen känns väldigt rätt - Pop Dakar har potential att bli den perfekta avslutningen på en riktigt fin sommar och en skön kickoff till det som förhoppningsvis blir en ännu bättre höst. Så har du möjlighet att ta dig till Stockholm på lördag föreslår jag att du tar t-banan till Universitetet kring halv tre och drar vidare på efterfest tolv glada timmar senare. Det tänker jag göra!
Spelschema:
Stora scenen
16.15 The Gray Brigade
17.30 Blood Music
18.45 Vapnet
20.00 Erlend Øye (NO) (Solo Akustiskt)
21.15 Lucksmiths (AUS)
22.30 Love Is All
23.45 Basteroid (DE)
Lilla scenen
15.00 Nixon
15.45 Fontainebleau
17.00 Taxi, taxi
18.15 Fred Astereo (AUS)
19.30 Holy Madre
20.45 Rubies (US)
22.00 Familjen
23.15 Rigas
DJ:s: Terry + Teet, Gustav Sundh, Mike Downey.
Blipblop til you drop
måndag 21/8 2006 av Annika Marklund
Vad vore tv-spelen utan de musikaliska mästerverken i bakgrunden? Själva spelen har aldrig intresserat mig, men musiken är jag löjligt svag för. Efter att jag i våras föll pladask för alldeles underbara bitpoparna 047 har jag fortsatt ramla över fler och fler fantastiska tv-spelsnördar som sitter hemma och pillar ihop chipmusik som gör alla spel överflödiga. Jag har valt ut fem favoriter som bjuder på musik som passar på dansgolvet, till förfesten, regniga kvällar med en kopp te och en dålig deckare, eller varför inte i hörlurarna precis när som?
Adventure Kid
Det enda bra med I'm From Barcelonas Emmabodaspelning var när bandet gick av scenen och istället satte igång en totalt mindblowing cover av "We're From Barcelona", nämligen tokduktiga Adventure Kids "Robot Sings We're From Barcelona". Sommarens energiöverdos!
Nullsleep
Det är intet för intet som jänkaren Jeremiah Johnson a.k.a. Nullsleep kallas "The King of 8bit". Hans låtar är smarta, intensiva, välgjorda och heter saker som "Her Lazer Light Eyes", "Silicon Leaves in Autumn" och "Ballistic Picnic".
Codroid/Diptera
En ung man från San Fransico med dubbla identiteter som blandar klassisk musik, elektronica, pop och rock för att slutligen bjuda på något som ibland låter tv-spelslycka och ibland som något jag aldrig hört förut. Codroid står för den härliga, melodiösa solskenspopen, Diptera representerar musikskaparens mörka sida och är mer melankolisk, eftertänksam och experimentell. Låt dig förföras av naivt positiva "Otherwise Clueless" och ljuvt sorliga "Sorazora".
YMCK
Midori, Yokemura och Nakamura gör låtar som doftar rosa bubbelgum, artificiellt solsken och äkta, barnslig glädje. Sången är omväxlande på japanska engelska, och de beskriver själva sin musik som "8-bit Nintendo meets jazz". Just nu jobbar de på en tredje skiva, och så länge kan du lyssna på somriga pärlor som "Come On! Swing All Stars".
Anamanaguchi
Jag har svårt att tro att någon med rörelseförmågan i behåll skulle kunna motstå att dansa natten lång till "Sting Operation" eller "Helix Nebula". Amerikanerna i Anamanaguchi gör euforisk pop i samma skola som 047, är söta som sockerbitar och säger sig influeras av The Cure, My Bloody Valentine och Queen. De ligger på skivbolaget 8bitpeoples, som drivs av bland annat Nullsleep, och släpper en fullängdare nu i veckan. På 8bitpeoples kan du förresten lyssna - gratis, förstås - på ungefär hur många utmärkta bitpopskivor som helst.
Vad vore tv-spelen utan de musikaliska mästerverken i bakgrunden? Själva spelen har aldrig intresserat mig, men musiken är jag löjligt svag för. Efter att jag i våras föll pladask för alldeles underbara bitpoparna 047 har jag fortsatt ramla över fler och fler fantastiska tv-spelsnördar som sitter hemma och pillar ihop chipmusik som gör alla spel överflödiga. Jag har valt ut fem favoriter som bjuder på musik som passar på dansgolvet, till förfesten, regniga kvällar med en kopp te och en dålig deckare, eller varför inte i hörlurarna precis när som?
Adventure Kid
Det enda bra med I'm From Barcelonas Emmabodaspelning var när bandet gick av scenen och istället satte igång en totalt mindblowing cover av "We're From Barcelona", nämligen tokduktiga Adventure Kids "Robot Sings We're From Barcelona". Sommarens energiöverdos!
Nullsleep
Det är intet för intet som jänkaren Jeremiah Johnson a.k.a. Nullsleep kallas "The King of 8bit". Hans låtar är smarta, intensiva, välgjorda och heter saker som "Her Lazer Light Eyes", "Silicon Leaves in Autumn" och "Ballistic Picnic".
Codroid/Diptera
En ung man från San Fransico med dubbla identiteter som blandar klassisk musik, elektronica, pop och rock för att slutligen bjuda på något som ibland låter tv-spelslycka och ibland som något jag aldrig hört förut. Codroid står för den härliga, melodiösa solskenspopen, Diptera representerar musikskaparens mörka sida och är mer melankolisk, eftertänksam och experimentell. Låt dig förföras av naivt positiva "Otherwise Clueless" och ljuvt sorliga "Sorazora".
YMCK
Midori, Yokemura och Nakamura gör låtar som doftar rosa bubbelgum, artificiellt solsken och äkta, barnslig glädje. Sången är omväxlande på japanska engelska, och de beskriver själva sin musik som "8-bit Nintendo meets jazz". Just nu jobbar de på en tredje skiva, och så länge kan du lyssna på somriga pärlor som "Come On! Swing All Stars".
Anamanaguchi
Jag har svårt att tro att någon med rörelseförmågan i behåll skulle kunna motstå att dansa natten lång till "Sting Operation" eller "Helix Nebula". Amerikanerna i Anamanaguchi gör euforisk pop i samma skola som 047, är söta som sockerbitar och säger sig influeras av The Cure, My Bloody Valentine och Queen. De ligger på skivbolaget 8bitpeoples, som drivs av bland annat Nullsleep, och släpper en fullängdare nu i veckan. På 8bitpeoples kan du förresten lyssna - gratis, förstås - på ungefär hur många utmärkta bitpopskivor som helst.
Ge mig nå't!
onsdag 16/8 2006 av Annika Marklund
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.