SOMMARTOPPEN - om svenska folket hade smak

måndag 31/7 2006 av Annika Marklund

I lördags hade jag oturen att slå på radion just när P3s Sommartoppens Tio-i-Topplista presenterades. Det är lätt att glömma bort att det svenska folket inte har en susning om vilken musik som är värd att lyssna på, men nu är det dags att öppna ögonen och göra något åt saken. Med hjälp av mina nära och kära har jag satt ihop en Sommartopplista för alla er som inte hatar bra musik. Varsågod, leta upp och lyssna!



1. Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Det här är kanske årets bästa poplåt. Löjligt vackra Ali Howard och hennes pojkar gör den ljuvligaste gladpop du hört sedan 1960. SHAKE! SHIMMY!
Nej tack: Mange Schmidt - Glassigt



2. The Charade - My Song To You
Sommarens mest romantiska refräng. Stockholmstrions andra skiva, A Real Life Drama, är charmerande banal pop som tål en regnig natt på repeat - minst.
Nej tack: Cascada - Everytime We Touch



3. Hidden Cameras - Awoo
It's hip to be queer! Kanada har inte bara Celine Dion och branta skidbackar, de har Joel Gibbs och hans kyrkokörsdoftande pärlor om smutsigt sex och ren kärlek, också.
Nej tack: Nelly Furtado - Maneater



4. Katie Goes To Tokyo - The Girl Who Ruined Your World
Kathrine Bergström (Backfish, The Wilson Hospital) är flickan med sommarens vackraste alias och en av årets mest inspirerade debutskivor, Tap Your Feet. Lyssna och var glada att ni får vara med från början.
Nej tack: Basshunter - Boten Anna



5. Los Campesinos! - Me! You! Dancing!
It's you! It's me! It's dancing! Sjumannabandet från underskattade Wales har knåpat ihop en vansinnigt klockren sommarhit som är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.
Nej tack: Lordi - Hard Rock Halleluja



6. Final Fantasy - He Poos Clouds
"All the boys I have ever loved have been digital", sjunger Owen Pallet till popvärldens (världens?) vackraste stråkar. Jag smälter som mjukglass i solsken.
Nej tack: Lost Prophets - Rooftops



7. Fontainebleau - Det Perfekta Brottet
Äntligen bjuder Götet på något som inte känns krystat eller kliché. Fontainebleau är unga, intelligenta, och låter inte det minsta lilla som varken Kent eller Jumper.
Nej tack: Poodles - Metal Will Stand Tall



8. 047 - Robopop
"Vi tar CD:n dit vi kommer". Roligast i år. Nästan lika roligt som den gamla Papphammar-sketchen när han går i en åker utan kostymbyxor. HAHAHAHA. Bästa tv-spelsmusiken Sverige har att erbjuda, missa inte Emmaboda-spelningen i nästa vecka!
Bonusfråga: Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?
Nej tack: Shakira & Wyclef Jean - Hips Don´t Lie

9. Niobe/Wechsel Garland - Surround Your Hover
Vad är väl bättre än låtar som är lika svårdefinierbara som suveräna? Just det.
Nej tack: Lisa Miskovsky - Mary



10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - It Girl
Att remixa grymma låtar ännu grymmare än en konst, och en konst jag verkligen avundas. Ylva Lindbergs röst låter ljuvare än någonsin, och låten mår fantastiskt av att bäddas in i Makelberge-soundet. Mums!
Nej tack: Cameron Carteo & Khaled - Henna

Snart är det slut på semestern och Sommartoppen är över för i år. Men svenska folkets smak, den består - så passa på att inhandla ett par extra täta lurar medan du ändå sitter vid datorn. Kanske ett par schyssta
Sony MDR-V300?

Borlänge fortsätter att imponera

tisdag 11/7 2006 av Annika Marklund

Det mest plågsamma en recensent kan göra måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt. Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer – och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).



Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi. Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda ”The August Recovery” när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa ”The Worrying, Withering & Recovering EP” handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter Marcus som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till ”Withering” och hör Roxettes ”It Must Have Been Love”), ibland… ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir både generad och gråtfärdig. ”The wind is colder today, new times on the way” sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos – ibland är det helt enkelt värt det.