För de smärtsamt ensamma
måndag 26/6 2006 av Annika Marklund
Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter. Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.
Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem. Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.
Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:
Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.
Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter. Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.
Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem. Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.
Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:
Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.
När tysk techno blev vacker
måndag 19/6 2006 av Annika Marklund
Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control
Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan Orchestra of Bubbles förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.
Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.
Betyg: 4/5
(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela Orchestra of Bubbles finns att lyssna på alldeles lagligt här.)
Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control
Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan Orchestra of Bubbles förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.
Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.
Betyg: 4/5
(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela Orchestra of Bubbles finns att lyssna på alldeles lagligt här.)
Here’s for summer
tisdag 13/6 2006 av Annika Marklund
…and everybody breaking up again. Ja, lov och festivaler i all ära, men sommaren bjuder inte alltid på ljummen hallonsaft och soligt lyckorus. Här är låtarna som passar de där dagarna när solbrännan kliar, sparpengarna är slut och du däckat i tältet innan favoritbandet spelat. Sätt på dem på hög volym, fäll ner persiennerna, och glöm inte att sol ute och sol inne inte måste betyda sol i sinne. Det är precis lika okej att må skit en varm junimorgon som en regnig novemberkväll, humöret behöver inte vara på topp bara för att termometern råkar vara det. Om solen känns som ett hån - förbanna den! Om du vill spy på alla lyckliga människor i fula bikiniöverdelar och solskärmar - vad hindrar dig? Men ha för guds skull rätt låtar i hörlurarna när du gör det. Och kom ihåg - den är kort, sommaren, och det mesta regnar bort.
De här låtarna är speciellt utvalda för dig som inte är med på bilden ovan.
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer
>>And here's for summer
And everybody breaking up again
And everybody acting like this was a great surprise<<
…and everybody breaking up again. Ja, lov och festivaler i all ära, men sommaren bjuder inte alltid på ljummen hallonsaft och soligt lyckorus. Här är låtarna som passar de där dagarna när solbrännan kliar, sparpengarna är slut och du däckat i tältet innan favoritbandet spelat. Sätt på dem på hög volym, fäll ner persiennerna, och glöm inte att sol ute och sol inne inte måste betyda sol i sinne. Det är precis lika okej att må skit en varm junimorgon som en regnig novemberkväll, humöret behöver inte vara på topp bara för att termometern råkar vara det. Om solen känns som ett hån - förbanna den! Om du vill spy på alla lyckliga människor i fula bikiniöverdelar och solskärmar - vad hindrar dig? Men ha för guds skull rätt låtar i hörlurarna när du gör det. Och kom ihåg - den är kort, sommaren, och det mesta regnar bort.
De här låtarna är speciellt utvalda för dig som inte är med på bilden ovan.
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer
>>And here's for summer
And everybody breaking up again
And everybody acting like this was a great surprise<<
När drömmar slår in
måndag 5/6 2006 av Annika Marklund
Kissing Mirrors + The Radio Dept
Klubb Republik, Norrköping
Torsdag 25:e maj
När var du på en senast? En sådan där spelning som knappast går att beskriva med simpla ord. En du sett fram emot längre än du kan minnas, och som trots dina skrämmande höga förväntningar ändå visar sig vara mäktigare än du någonsin kunde föreställa dig. När var du senast på en spelning du aldrig någonsin kommer att glömma?
Jag var på en i slutet av maj. Torsdagen den 25:e, närmare bestämt. Sveriges två allra bästa band på samma scen, här i Norrköping, på stadens bästa – okej, och enda – indieklubb. Det var helt enkelt helt osannolikt. Om jag som trettonårigt boybandfan hade fått se Backstreet Boys hemma i mitt eget vardagsrum hade det inte kommit i närheten av dem hjärtskärande intimitet jag fick uppleva under den här magiska torsdagskvällen. Musik har aldrig låtit ljuvligare, jag har aldrig varit kärare, och för första gången någonsin hade jag aldrig kunnat tänka mig att vara någonannanstans än just i Norrköping.
Kissing Mirrors bjöd på en kort, skräckfilmsinspirerad, vibrerande föreställning som gav mig känslan av att jag befann mig på en fransk poesiafton inne i en mycket sjuk eller påverkad mans huvud. The Radio Dept. förflyttade mig istället till de välbekanta regnvåta, dimmiga gator jag alltid jagas längs av musikens subtila dramatik, men den här gången kom det närmare än någonsin, sådär alldeles under skinnet… Ja, ni hör, hur mäktiga de än är så är orden ändå alldeles för små.
Det värsta med en sådan kväll är att det på något sätt förbrukar så mycket god energi att helvetet oundvikligen bryter ut efteråt. Förhållanden tar slut, krig bryter ut, vi blir förkylda och åker på restskatt.
Ändå skulle jag aldrig byta bort minnet av den kvällen. Ibland behöver en obetydlig människas liv, om så bara för en enda kväll, fyllas av omotiverad, oförtjänt, övermänsklig lycka.
Jag hoppas att det är din tur snart.
Kissing Mirrors + The Radio Dept
Klubb Republik, Norrköping
Torsdag 25:e maj
När var du på en senast? En sådan där spelning som knappast går att beskriva med simpla ord. En du sett fram emot längre än du kan minnas, och som trots dina skrämmande höga förväntningar ändå visar sig vara mäktigare än du någonsin kunde föreställa dig. När var du senast på en spelning du aldrig någonsin kommer att glömma?
Jag var på en i slutet av maj. Torsdagen den 25:e, närmare bestämt. Sveriges två allra bästa band på samma scen, här i Norrköping, på stadens bästa – okej, och enda – indieklubb. Det var helt enkelt helt osannolikt. Om jag som trettonårigt boybandfan hade fått se Backstreet Boys hemma i mitt eget vardagsrum hade det inte kommit i närheten av dem hjärtskärande intimitet jag fick uppleva under den här magiska torsdagskvällen. Musik har aldrig låtit ljuvligare, jag har aldrig varit kärare, och för första gången någonsin hade jag aldrig kunnat tänka mig att vara någonannanstans än just i Norrköping.
Kissing Mirrors bjöd på en kort, skräckfilmsinspirerad, vibrerande föreställning som gav mig känslan av att jag befann mig på en fransk poesiafton inne i en mycket sjuk eller påverkad mans huvud. The Radio Dept. förflyttade mig istället till de välbekanta regnvåta, dimmiga gator jag alltid jagas längs av musikens subtila dramatik, men den här gången kom det närmare än någonsin, sådär alldeles under skinnet… Ja, ni hör, hur mäktiga de än är så är orden ändå alldeles för små.
Det värsta med en sådan kväll är att det på något sätt förbrukar så mycket god energi att helvetet oundvikligen bryter ut efteråt. Förhållanden tar slut, krig bryter ut, vi blir förkylda och åker på restskatt.
Ändå skulle jag aldrig byta bort minnet av den kvällen. Ibland behöver en obetydlig människas liv, om så bara för en enda kväll, fyllas av omotiverad, oförtjänt, övermänsklig lycka.
Jag hoppas att det är din tur snart.