Haute Culture - höstens höjdpunkt

måndag 25/9 2006 av Annika Marklund



Hade du kunnat gissa att höstens musikaliska höjdpunkt skulle komma att förläggas till Norrköping? Nej, inte jag heller, men jag tackar och tar emot - det är inte varje dag den svenska electropopeliten besöker ens hemstad.
Det är konsertarrangörerna i
Klubb Republik som ligger bakom Haute Culture, en kommunfinansierad endagsfestival som har lyckats samla tio ruskigt intressanta elektroniska namn under ett och samma tak. Eller vad sägs om japanska Tenniscoats, samplingskungen Kalle J, Nicolas Makelberge och Mr Suitcase? Gentle Touch, Tape, Mokira, Ass, Goto80 och Discolor ? Just det - det är en uppställning som borde få alla hösttrötta pophjärtan att värmas.
Det är nu på lördag den 30 september, som en del av det årliga projektet Kulturnatten, som electropopen helt tar över det nybyggda kårhuset Trappan. Festivalen är gratis och alla fans av elektronisk musik är välkomna, oavsett ålder. Så har du aldrig upplevt Norrköping är det på lördag det är dags! Ta bussen eller ta tåget, cykla om du så vill, bara du ser till att ta dig hit.


Mixtapes & Cellmates briljerar och berör

måndag 18/9 2006 av Annika Marklund



Mixtapes & Cellmates
If There Is Silence, Fill It With Longing (EP)
No Method
Releasedatum 1 september

Det finns något väldigt vackert i att vara seriös. I att ta sin konst på allvar, att våga stå för det man tror på, det man önskar sig, det man skapar och vill skapa. Jag har alltid stört mig på att det är så mycket mer rumsrent att driva med sig själv och andra än att våga ta sig själv och andra på allvar. Det är ju hur grymt som helst att vara pretentiös, i ordets sanna bemärkelse, för det handlar när det kommer till kritan om att våga blotta sig. Att stå naken på en scen, inte för att framkalla skratt, utan för att få visa sitt rätta jag. Utan lustiga masker eller snuskiga vitsar. Och jag älskar de där förbjudna orden – äkta, innerligt, rent, viktigt på riktigt. Anspråk, själ, andlighet, skönhet, estetik – allt det där man aldrig får säga eller skriva. De är så vansinnigt vackra, så skrämmande viktiga, och så omöjliga. Allt för att vi idag verkar ha glömt bort att allvar inte betyder brist på humor, att våga välja bort att skoja till det inte är lika med att vara tråkig.

"If There Is Silence, Fill It With Longing" är inte på något sätt och vis en skojig ep. Det finns ingenting lustigt i låttitlarna (vad sägs om ”You’re The Driver, And I’m In The Backseat Collecting Words”?), och ännu mindre i själva musiken. Ingenting lustigt, bara skönhet. Ändå är det en skiva att skratta till. Varför? "If There Is Silence, Fill It With Longing" har själ. Det är en alldeles äkta, villkorslös, varm, trotsig, lillgammal, nonchalant intelligent ep, och om pretentiös får betyda ”anspråksfull, fordrande” så är det precis det den är. 25 minuter av distade tonårsförälskelser, regniga somrar och längtan, önskningar, hopp och drömmar som gör så sjukt jäkla ont, men som måste våga drömmas om det ska finnas någon anledning att fortsätta.
Mixtapes & Cellmates har alla anledningar att fortsätta. "If There Is Silence…" är bättre än "Juno EP". Lite annorlunda, lite pretentiösare, ännu vackrare.

En skiva att skratta åt? Ja. Ibland av lycka, ibland genom tårarna. Vissa kanske föredrar att skratta åt tjocka gubbar som halkar på bananskal, Lasse Åberg eller kvällstidningarnas seriestrippar, och det får de så gärna göra. Men jag skrattar hellre när allt verkat vara slut och svart och död, och så brister vattenytan och solens strålar når mig och plötsligt kan jag andas igen. När jag får en andra chans. När all skönhet i hela universum samlas i en och samma människa och tårarna rinner och jag är lyckligast i världen. När livet faktiskt betyder någonting.
Eller när jag lyssnar på "If There Is Silence, Fill It With Longing", nyss tappat min mobiltelefon i ett glas vatten, och längtar efter dig.

Betyg: Full pott.

Pop Dakar svårslagen avslutning

tisdag 5/9 2006 av Annika Marklund



I lördags hoppas jag att varenda musiknörd med god smak tog sig iväg till Gula Villan i Stockholm och njöt av solen, sensommaren och sällskapet – och superb pop, förstås. Det bjöds på femton akter, vissa mer intressanta än andra; en och annan nostalgitripp, en hel del allsång och en väldigt massa dans, dans, dans. För precis som alla bra festivaler är Pop Dakar mest av allt en fest, en intensiv musiköverdos iklädd partyhatt. Ett enda stort kalas där vem som helst av dina gamla vänner kan komma strosandes med en kaffekopp i ena handen och skrynklig valpropaganda från Miljöpartiet i den andra, redo att diskutera allt från gamla minnen till Erlend Øyes frisyr.

Den första person jag kände igen då vi kommit in på området var supergruppen Kissing Mirrors banddiktator, den underbare Per Johansson, som efter att han förklarat att han knappat känt igen mig på förra veckans spelning – ”du hade glasögon och vågigt hår!” – fick skynda sig upp på Lilla Scenen för att hälsa alla välkomna till Pop Dakar. Han introducerade också festivalens första akt, myspopikonen Nixon, som gjorde sin första spelning i Stockholm på tre och ett halvt år. Roger Gunnarsson glömde sina egna texter ibland, ursäktade sig för att han sjunger om att träffa vänner från internet i en av sina låtar – ”den är tio år gammal, idag känns väl knappast internet som ett särskilt hippt ämne?” – och satte med sin hjärtslitande söta musik ribban riktigt högt för dagen. Vi satt i gräset i solskenet och hade det sådär fint som man bara kan ha när det nästan fortfarande är sommar.


Fontainebleau poserade och imponerade.

När Nixon tackat för sig var det dags för Göteborgsynglingarna i Fontainebleau att äntra scenen. Jag har tyckt väldigt olika mycket om dem varje gång jag lyssnar igenom deras material, och spelningen gav ett ungefär lika splittrat intryck. De ser ut som tagna ur en kampanj för Cheap Monday, låter som att de tycker att Thåström är bäst i världen och är ömsom charmerande tafatta, ömsom rockstjärnediviga på scen – och ärligt talat fungerar det hur bra som helst. De har skyhöga pretentioner och är tillräckligt övertygande för att komma undan med det. Snyggt jobbat!



När femtonmannabandet The Gray Brigade invigde Stora Scenen var det med en energi och glädje jag knappast förväntat mig efter det ljumma omdöme de fick av Collective efter Popagandaspelningen i våras. En färgsprakande halvtimme försvann i ett enda handklapp, och när de sista tonerna ebbat ut kunde jag inte annat än att längta efter mer.


Ena halvan av Taxi, Taxi sjunger från hjärtat under dagens enda regnskur.

Lagom till Taxi, Taxi tog regnet tillfället i akt att först börja droppa lite, sedan sätta igång att vräka ner, och det blev riktigt trångt under trädet där vi tryckte ihop oss enligt ”finns det hjärterum”-principen. Höstrusket passade riktigt bra till Miriam och Johannas finstämda stämsång, och de båda systrarna visade upp en helt annan säkerhet och styrka än på Emmabodaspelningen för ett par veckor sedan. På väg åt rätt håll – med stormsteg.


Blood Music i högerprofil.

Blood Music bjöd på nytt material och kändes fyllda av kreativitet och spellust, och genast drog sig regnmolnen iväg uppåt landet och gav oss strålande solsken igen. Lucksmiths kompis Fred Astereo däremot kändes verkligen som att han kommit helt fel, och kunde gärna fått sätta sig på nästa plan hem down under och tagit sin plojcountry med sig.



Tack och lov för Vapnet! Jag vill passa på och be om ursäkt för min något svala recension av debutplattan ”Jag Vet Hur Man Väntar” – jaa, den har växt, och bandet bjöd på en fantastiskt fin spelning där de till och med hade den goda smaken att inte spela ”Kalla Mig”. ”Thomégränd” kändes plötsligt som sommarens stora hit, ”Ge Dom Våld” som 2000-talets ”Staten och Kapitalet”. Och nej, jag hade inte druckit öl. Det bara låg i luften.

Holy Madre fick stå tillbaka för fika i gräset, och kanske var det inte bara min koncentration som börjat ge vika, eftersom stackars Erlend Øye – ersättare för inställda The Russian Futurists – tvingades be publiken dämpa sina samtal eller gå iväg och prata på andra sidan Gula Villan. Världens goaste norrman började försiktigt, men höjde nivån med varje låt och avslutade med en alldeles underbar och bejublad version av ”I’d Rather Dance With You”, surfande på publikhavet och lite dans till sin nya skiva i högtalarna.


Kameraskygga Lucksmiths fastnade utmärkt på bild, spelade alla hits och pratade om basistens Sverigesemester. Oemotståndligt.

Erlend beordrade oss alla att gå ner till Lilla Scenen och se Rubies , men trots att jag hemskt gärna hade sett henne bestämde vi oss för att stanna kvar och skaffa oss riktigt fina platser till kvällens höjdpunkt. När australiensiska Lucksmiths äntligen kom ut på scen glömde jag för en stund hur hungrig, trött och myggbiten jag var. De spelade ”Camera shy”, de spelade ”T-shirt weather”, de var så fina och mjuka och duktiga att jag till och med kunde ha överseende med att de är alldeles för snygga för sitt eget bästa (de ska se ut som Suburban Kids With Biblical Names, inte som surfgudar!).

När aussiepojkarna gått av scenen var det en del kul artister kvar, men jag höll på att somna stående, och vi tackade för oss och för en riktigt, riktigt lyckad dag. Det var nog tur att Pop Dakar var festivalsommarens avslutning - den hade blivit svårslagen.