START MISSHAPING.

Det gick upp för mig, blixtsnabbt och glasklart, någon gång kring halv ett inatt. Plötsligt såg jag alla mina försök i ett annorlunda ljus, något som egentligen alltid varit självklart uppenbarade sig framför mina ögon med en ny skärpa, som att se en smygtagen bild av sig själv - en vinkel av ens eget ansikte som naturligtvis alltid funnits där, men som är så långt ifrån fotografiernas hjärtliga leenden eller spegelns grimaser att man aldrig anat den, och med ens är man en främling för sig själv.

Musik har alltid fascinerat mig på ett sätt som ingenting annat lyckats med, och min dyrkan har bara växt med åren, liksom viljan – eller önskan, snarare – att fånga dess själ; se igenom den men ändå vara i den. Det är något jag har försökt att beskriva, i kryptiska essäer nedklottrade i skrivblock, i dagböcker, nattliga sms, hemliga bloggar eller högst offentliga sådana; något jag vill ringa in eller klä i ord; något jag ser, hör eller bara anar när jag lyssnar på musik. Jag söker nya vägar, jag ger det nya namn vid varje försök men känner ändå aldrig igen det när jag sedan läser det som skrivits, misslyckandets rasande bittra eftersmak. Egentligen tror jag att jag är allra lyckligast vid de tillfällen då jag nöjer mig med att känna, inte söker uttrycka det upplevda i ord, men otillfredsställelsen börjar snart gnaga i mig igen och jag måste skriva, ett nytt försök att inringa… "det där". Varje gång slås jag av ordens futtighet, min oförmåga att förmedla det som egentligen betyder något, hur det som är så vansinnigt starkt och närvarande i en låt, en skiva eller bara en ensam strof samtidigt kan vara så hjärtskärande flyktigt. Det spelar ingen större roll vilken musik jag vill fånga - jag tror att det ändå alltid är detsamma jag försöker nå med mina otillräckliga ord.

Så gick det alltså upp för mig, från ingenstans och ändå så välbekant:
Det jag ser, det jag hör, det jag känner i musiken har aldrig funnits där, inte i musiken, utan i mig, i oss. Det är vi som lyssnar som skapar musiken, jag är ingenting utan den, men den är heller ingenting utan mig.
Det är ju egentligen så självklart.

Denna insikt förde mig vidare in i de tankegångar jag ständigt skyr. Människornas desperata kamp att fylla sin tillvaro med betydelse för att slippa se den oändligt sorgliga sanningen i vitögat: vi är ensamma med allt som rör sig inuti våra irrande själar, ensamma med vår förtvivlan, vårt hopp, känslan av osäkerhet och rädsla och kärlek och eufori. Var och en upplever vi dessa universella känslostormar, sammanförda av ödet att alla leva här mitt bland varandra, förutbestämda att försöka dela med oss av allt de oerhörda inom oss, dömda att ständigt misslyckas. Att uppleva tillsammans men instängda i oss själva, att aldrig på allvar kunna dela med oss. Alltid, alltid ensamma.