I can't make you stay

Jag har en ny blogg som är full av oväsentligheter.
beautifulones heter den.

Mixtapes & Cellmates och Juni Järvi i Linköping i torsdags, som sagt. Ni måste ju få se hur vackert det var - att ni inte fick höra hur vackert det var kan jag inte hjälpa till med, men ni får faktiskt skylla er själva.

Mixtapes & Cellmates



















Juni Järvi (med band)








It's the end of an era.

Har man tråkigt och vill läsa om vad som utspelat sig i mitt musikaliska medvetande sedan i april i år kan man kika in här.
Collective kommer från och med imorgon inte längre erbjuda någon musikbevakning, utan det blir mode för hela slanten. Självklart var jag tvungen att skapa en liten backup för mina artiklar - det är ändå många timmars hårt slit som lagts ner på att mina få men trogna läsare ska få någon minuts slösurfande fyllt av mina mjuzic-åsikter. Den är er om ni vill läsa, men ni får ha överseende med att väldigt många bilder försvunnit, och att jag inte orkat hålla på att formatera texten, lägga in länkar, och så vidare.

Nåväl, som sagt, en Collective-era är över, och i den nya som nu startar kommer jag att ha en annan roll. Nu är det modefotografi som gäller ett tag, det känns riktigt spännande - skönt med nya utmaningar, jag är fortfarande för ung för att stagnera (jag satsar på att låta allt falla någonstans i sjuttioårsåldern).

Mixtapes & Cellmates och Juni Järvi spelade på [hg]i Linköping igår, och att missa Mixtapes är aldrig okej, så det var bara att pallra sig dit med Campusbussen. De fortsätter att växa, och var dessutom snyggare än vanligt på scen - mer säkerhet, mer posering, I dig it. Smakprovet från fullängdaren som enligt bandets egen utsago kommer att börja spelas in i nästa vecka ("i Umeå!") lät fullständigt strålande. Mina förväntningar är hääääääääääääär uppe, det kommer att bli så jävla bra!

Juni Järvi är perverst lik Erlend och var sjukt grym när han sjöng sin supermegabautanya låt och lät precis som tidiga Johnny Cash.

Because of you I stay awake at night

Veckans Pop ikväll kl 21! Missa inte. Kolla bara vilka fina låtar jag har med mig dit:



Men först, årsmöte med sektionen, inklusive gratis tacobuffé. Ja tack!

Strike a pose

Imorgon fyller jag år. Jag är en riktig sucker för födelsedagar.
Imorgon påbörjar vi också vår nya kurs,
"Medier, Offentlighet och Representation", som jag tror kan bli precis hur intressant som helst. Med lite tur kanske till och med en aning stimulerande.

Igår beställde jag ny kamera, och jag kan inte vänta tills den dimper ner på Ica Strömmen och jag får en liten avi där det står att jag kan hämta den. Herregud, lycka! Förhoppningsvis kommer mina nya fotoprojekt bli ytterst framgångsrika, jag vill gärna tro att det är Min Tid. Att det blir ett Bra År. Att fotografera har alltid varit ett sätt för mig att faktiskt få skapa något genom annat än ord - att skriva är oerhört viktigt för mig, men det kan också kännas hämmande att fastna i bara bokstäver, ord och meningar. Jag har ett uppdämt behov av att få skapa något mer handfast, och nu ger jag mig själv tillåtelse att utveckla den sidan av mig själv.

Är det någon som vet om det finns något sätt att förhindra att få 398476 kommentarer av "buy cheap levitra" och liknande? De tar sådan tid att radera.

Åtta dagar till nästa Veckans Pop!! Jag anade inte att det kunde vara en så stimulerande upplevelse att sända radio. Lyssna mellan kl 21 och 22, tisdagar ojämna veckor, på Studentradion.

Du måste vara varsam med mig




Imorgon kommer tio av Sveriges finaste electronicaakter (och lite japanskt experimentlusta) till Norrköping för att delta i endagsfestivalen Haute Culture, finansierad av supersnälla kommunen och uppstyrd av
Klubb Republik, som därmed visar att de fortfarande sitter på en del smak och integritet. Mer om festivalen kan ni läsa här, eller på Collective.

Nej, jag vet. Jag bloggar inte just nu. (Eller, just nu bloggar jag - men det händer numera väldigt sällan.) Jag har helt enkelt inte tiden och energin som krävs när skolan, jobbet, Collective, Veckans Pop, vännerna och kärleken fått sitt. Förhoppningsvis ändrar det sig när tempot saktar ner lite, för musiken tar bara större och större plats i mitt liv, och förtjänar att visas upp. Om så bara i den här bloggen.

Så länge kan ni passa på att kolla in Kissing Mirrors-Patriks vackra popprojekt Ring Snuten. >>Ta Det Lugnt<< är dagens låt. Försiktig, plinkande, blyg, modig. Aldrig för mycket, ändå så stor. Lite som jag önskar att jag vore.


Hej då, Le Sport!


By the time you whisper hello

Ikväll spelar underbara Bobby Baby på Trädgården i Stockholm, och här sitter och och trycker i mig pannkakor i Gävle istället för att stå framför scenen och sjunga med i >>I Won't Dance With You Baby Tonight<<.


>>Alone in Gävle<<, tycker jag att vi kallar den här.

Tur att min kväll och helg kommer att bli alldeles förträfflig ändå! Även utan Ella.


Det bästa med Ella är inte hennes fina kläninngar och kappor. Men man kan lätt tro det.

Nej, Bobby Baby-Ella är löjligt begåvad också. Jag fick lite ångest på busshållsplatsen idag över att det finns så många fantastiska musiker som bara knåpar ihop ljuvlig musik alldeles ensamma, och själv kan jag inte ens sjunga barnvisor och låta trovärdig.

20 cigarettes in a chain and I don't usually smoke at all

En ung, begåvad kvinna från Gävle visar upp sin talang och jag är hedrad.



(Nej, jag röker inte på riktigt. Jag poserar. Dessutom är jag målad.)

För de smärtsamt ensamma



Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset
Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter.

Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.



Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem.

Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.

Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:

Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.

När tysk techno blev vacker

Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control



Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan >>Orchestra of Bubbles<< förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.



Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.

(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela >>Orchestra of Bubbles<< finns att lyssna på alldeles lagligt här.)

Jajamen - sådär skrev jag i måndags i Collective. Sedan dess har jag mest peppat Lo Fi-FNK, blandade Mr Suitcase-mixar och tv-spelspop (jag är övertygad om att det inte blivit någon sommar om inte 047 satt fart).

The one who's never satisfied

Det gick upp för mig, blixtsnabbt och glasklart, någon gång kring halv ett inatt. Plötsligt såg jag alla mina försök i ett annorlunda ljus, något som egentligen alltid varit självklart uppenbarade sig framför mina ögon med en ny skärpa, som att se en smygtagen bild av sig själv - en vinkel av ens eget ansikte som naturligtvis alltid funnits där, men som är så långt ifrån fotografiernas hjärtliga leenden eller spegelns grimaser att man aldrig anat den, och med ens är man en främling för sig själv.

Musik har alltid fascinerat mig på ett sätt som ingenting annat lyckats med, och min dyrkan har bara växt med åren, liksom viljan – eller önskan, snarare – att fånga dess själ; se igenom den men ändå vara i den. Det är något jag har försökt att beskriva, i kryptiska essäer nedklottrade i skrivblock, i dagböcker, nattliga sms, hemliga bloggar eller högst offentliga sådana; något jag vill ringa in eller klä i ord; något jag ser, hör eller bara anar när jag lyssnar på musik. Jag söker nya vägar, jag ger det nya namn vid varje försök men känner ändå aldrig igen det när jag sedan läser det som skrivits, misslyckandets rasande bittra eftersmak. Egentligen tror jag att jag är allra lyckligast vid de tillfällen då jag nöjer mig med att känna, inte söker uttrycka det upplevda i ord, men otillfredsställelsen börjar snart gnaga i mig igen och jag måste skriva, ett nytt försök att inringa… "det där". Varje gång slås jag av ordens futtighet, min oförmåga att förmedla det som egentligen betyder något, hur det som är så vansinnigt starkt och närvarande i en låt, en skiva eller bara en ensam strof samtidigt kan vara så hjärtskärande flyktigt. Det spelar ingen större roll vilken musik jag vill fånga - jag tror att det ändå alltid är detsamma jag försöker nå med mina otillräckliga ord.

Så gick det alltså upp för mig, från ingenstans och ändå så välbekant:
Det jag ser, det jag hör, det jag känner i musiken har aldrig funnits där, inte i musiken, utan i mig, i oss. Det är vi som lyssnar som skapar musiken, jag är ingenting utan den, men den är heller ingenting utan mig.
Det är ju egentligen så självklart.

Denna insikt förde mig vidare in i de tankegångar jag ständigt skyr. Människornas desperata kamp att fylla sin tillvaro med betydelse för att slippa se den oändligt sorgliga sanningen i vitögat: vi är ensamma med allt som rör sig inuti våra irrande själar, ensamma med vår förtvivlan, vårt hopp, känslan av osäkerhet och rädsla och kärlek och eufori. Var och en upplever vi dessa universella känslostormar, sammanförda av ödet att alla leva här mitt bland varandra, förutbestämda att försöka dela med oss av allt de oerhörda inom oss, dömda att ständigt misslyckas. Att uppleva tillsammans men instängda i oss själva, att aldrig på allvar kunna dela med oss. Alltid, alltid ensamma.

It's almost summer, almost warm enough to swim



Sommarlovet är här, jag är tom. Jag tänkte slänga ihop en iTunesplaylist med sommarpepp för att muntra upp mig själv, men det gick inte. Istället blev det en spellista full av låtar som beskriver sommaren på riktigt. På ett sätt som överensstämmer med hur det känns inuti. Håna mig.

Kings Of Convenience - Gold In The Air Of Summer
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away (För en gångs skull suger inte Annika Norlin.)
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer


Jag loggade in på
Myspace och såg att min älskade syster var online. Jag har saknat henne så mycket den senaste tiden att det är löjligt, och nu när jag plötsligt inte är utfattig längre verkar det rätt säkert att jag kan åka och hälsa på henne i vinter. Good God, saknad, saknad, saknad. Älsklingen. >>Goodnight Wendy<< är det enda viktiga Timo Räisänen givit mig. Corny as hell, men kärlek får vara corny ibland.

As I lay me down to sleep I can’t see for a thousand dreams.
But Wendy, as I look into your faded eyes.
Wendy, I see something’s wrong.
Yes Wendy, baby, something’s wrong.

As we walk the long long streak, I can see you’re a little weak.
But Wendy see me walking next to you, cause Wendy, I’ve been there too.

As we talk until late at night I’ll be right here until you’re all right.
So Wendy can’t you open up for me?
Wendy, baby can’t you see when you wake up, baby, it’s just me.

Wendy, can’t you see?

As I look into your dark and faded eyes. Goodnight Wendy, goodnight.
Goodnight.



It's been so dull since you left Nashville

Jag skrev en ytterst ovärdig krönika på COLLECTIVE i måndags. Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och försöka beskriva hur överlägset mest fantastiska Kissing Mirrors och The Radio Dept. - ja, Sveriges två bästa band - var i Norrköping den tjugofemte maj. Läs och förbanna att du inte var där här.

Vi skulle ta bilder för att visa våra kommande fadderbarn hur vansinnigt tuffa vi är, och såhär bra lyckades vi:


Häftig, häftigare, häftigast. Fast från höger.

En Collectivekollega tipsade om Junior Seniors album >>d-d-dont't stop the beat<< från 2002, jag trodde verkligen att jag skulle gilla det, men sorgligt nog var det bara hiten - >>Move Your Feet<< - som höll någon vidare klass, resten känns oerhört buskis. Jag hatar att bli besviken. Det tror jag dock inte att jag riskerar att bli av Camera Obscuras nya, >>Let's Get Out of This Country<<, som Moa Andersdotter recenserar riktigt mysigt och själfullt i The Cricket, läs här om ni missat.

Kvällen avslutas med Casiotone For The Painfully Alone och >>Scattered Pearls<<.

The clasp broke at the disco Mom I'm sorry
And the older men who hit on becky
Nearly broke their necks on scattered pearls
And we searched the best we could
For two entire songs we knelt and felt along
The place where we had stood

But we only found 7 of Grandmother's pearls

And as we rode the bus home I thought surely
I'd wake up tomorrow just to find
That I had dreamt up everything
There'd still be pearls on a string
I wouldn't smell like smoke and
I'd still have the cash that I had spent on drinks

Oh I feel as scattered as Grandmother's pearls

Mom don't cry
They're only pearls


Nej, det blev underbara >>Nashville Parthenon<< som fick avsluta istället. Fy fan vilken vansinnigt bra låt.

And I still buy two pairs of everything
So when you come home you and I'll be twins

Because if I could have my way
I wouldn't be alone


Oj, nästan gråtläge. Godnatt.

Hidden it for too long

Ännu en hiphopare är arg. Av samma anledning som de flesta hiphopare som kommenterar min blogg är arga. Den 17 mars i år skrev jag nämligen såhär:

Max Peezay och hans kompisar skötte sig säkert bra, att överhuvudtaget lyckas skapa schysst hiphopgung på en popklubb kräver sin talang. Själv kan jag för mitt liv inte uppbåda det minsta engagemang för hiphop, i mina ögon är det ungefär lika spännande och givande som sopor eller Nutrilett-bars, så jag är oerhört tacksam över att Republiks vårbokningar osar handklapp och synthslingor istället för, eh, nödrim om hur det är att komma från förorten.


Gillar att nödrimma.

aftershock skriver såhär:
att du ens får för dig att kläcka ur dig saker som "nödrim" när du talar om peezay med följe, visar inte bara att du inte kan svartmusik men även att du inte kan svenska språket.. FY PÅ DIG! och med tanke på att de var mer röj på hans set än emmons visar ju bara att dina popkompisar inte håller med dig heller.

Jag har några frågor.
1) Varför i hela fridens namn läser hiphopare min blogg?
2) Varför skriver de anonymt så att jag inte kan svara?
3) Kan ingen lära dem vad "nödrim" betyder? I brist på bättre källor tar jag hjälp av
susning.nu:
”Ett nödrim är ett otillfredställande rim, där orden inte rimmar men där ordens ljud är snarlika eller där orden rimmar i skriftspråk men inte i talspråk.”
4) Om de mot förmodan vet vad ”nödrim” betyder, vad kallar de då detta?

Välkommen till min storstad
Välkommen här bor jag
Huvudstaden i världens bästa land
Man gör sitt bästa för att likna sin näste man
Huvudstaden i världens bästa land
Här kan man se vem som är rik på ett efternamn





Vet vad ett nödrim är.

Idag har jag förälskat mig i Lo-Fi-Fnks >>Steppin' Out (Juuso P's Ballad Version)<<, poserat cheesy med cigarett och solglasögon, skrivit klart uppsatsen och haft ångest över att jag borde hitta ord för att beskriva torsdagens The Radio Dept./Kissing Mirrors-spelning. (Det var ännu bättre än ni kan föreställa er.) Snart, hoppas jag, snart kommer orden.

Lyssna på: Rocketship - >>A Certain Smile, A Certain Sadness<< (cd)

Do you really want to stay lost?



They're sad and young
And they'll be sad and young forever


Jag hoppas verkligen att My Favorite aldrig återförenas. Ingenting, ingenting de gör kan någonsin slå >>Happiest Days Of Our Lives<<, en av världens tio allra bästa skivor.

Mitt uppsatsskrivande börjar lida mot sitt slut - på måndag ska den färdiga versionen in, med reservation för kommande finslip och sista minuten-fixande. Än så länge är den långt ifrån klar, men chanserna är goda att det ändå kan lösa sig innan deadline. Den här uppsatsen har nog varit värst hittills - dålig planering, ett ämne som både ligger lite för nära mig själv och som är för intressant för att inte göra något riktigt bra av - och definitivt den mest givande och lärorika.
Onödig information:
Jag skriver om subkulturer. Om mekanismerna som håller dem samman, och om
subkulturellt kapital.
Vid sidan av detta gör vi dessutom en ljudproduktion, en rar liten sak där det diskuteras kring hårdrock v/s indiepop. Den kommer att bli fin, pojkarna i gruppen gör ett utmärkt jobb, och det är oerhört skönt att slippa oroa sig, att slippa ta ansvar.

Jag och min nya klänning gör ett försök att skapa något slags vardagssurrealism hemma i köket:

Om jag bara står här tillräckligt länge kommer det, statistiskt sett, att hända någonting viktigt.

Jag lyssnar på en väldigt rar radiostation på min >>Last.fm-player for the office<< - hur skulle jag klara av att spendera mina dagar i skolan utan den? - kallad >>Artists similar to Suburban Kids With Biblical Names<<. (Jag kan inte öppna de vanliga radiostationerna här, bara lyssna på <similar to SKWBN. Jag klagar inte.


Johan och Peter. Similar to Suburban Kids With Biblical Names.

Imorgon, imorgon, imorgon är det dags! The Radio Dept. + Kissing Mirrors. Jag har sett fram emot den kvällen så löjligt länge, det kan omöjligt bli något annat än ett gigantiskt antiklimax. Dock - vårens absolut finaste antiklimax. Jag är så vansinnigt glad. Efter faddermötet som börjar om tre minuter ska jag hem och städa för att de fyra lyckliga Kissing Mirrors-medlemmar som får nöjet att bo hemma hos oss ska få ha det rent och fint omkring sig (vaddå, sådant lägger man väl märke till när man fyra på morgonen kommer hem efter en spelning?).

Ikväll: Final i Top Model (trista Skandinavienversionen, men ändå), sedan öl på Guskelov med Magnus Carlson i dj-båset. Dagen är inte fy skam, faktiskt. Jag har mått mycket, mycket sämre den här veckan.

Vända allt från svart till vitt




Vart stack du?

Kalle J är verkligen löjligt beroendeframkallande. All musik som kan få mig att må bättre är värda en hedersutmärkelse.

För folk är så vansinnigt elaka mot mig. Lögnaktiga, småsinta, vidriga människor. Människor jag aldrig träffat, människor som inte förtjänar att leva. De andas den luft du och jag kunnat andas om de bara inte existerat.
Tro inte på allt ni läser, älsklingar.

I Collective tipsar jag om de bästa elektroniska akterna som spelar på Popaganda, läs det här.

Bland annat spelar världens finaste Sarah Nyberg Pergament (Actionbiker, Kissing Mirrors) med sitt och Differnet-Tomas Bodéns projekt Flow Flux Clan - ni vet, de som Remixade The Radio Dept.s >>Worst Taste In Music<< så sjukt snyggt. Lyssna på deras >>Slowmotion Ears, Widescreen Eyes<< på Shaktar. De spelar i Allhuset klockan 22 på torsdag.
Tråkigt nog betyder det att Sarah inte är med och spelar med Kissing Mirrors här i Norrköping på torsdag - och dessutom att jag inte kan se FFC, eftersom jag är här och ser vårens bästa lineup.

Titta, fler än jag gillade mitt kvasiarty Kissing Mirrorspeppande nu är jag officiell Kissing Mirrors-affischflicka!

It's a lot of time for a man who walks on me

Jag hade nästan glömt hur sjukt roligt, och hur vansinnigt jävla jobbigt, det är att spela in film. Veckor av förberedelser och två dygns inspelning ska resultera i den fem minuter långa splatterkomedin Bachelor Pad, med undertecknad i rollen som blont och dansant bombnedslag i bedårande femtiotalstappning. Mer än hälften av filmandet är avklarat, imorgon är det framför allt första och sista scenen som återstår, och sedan kan jag förhoppningsvis åka hem med gott samvete, en erfarenhet rikare.
Hem till Norrköping. Det känns faktiskt som att jag redan ställt om mig, fått en ny extra hemstad, en ny plats som känns min egen. Norrköping kan läggas till den blygsamt torftiga lista som toppas av Stockholm, staden som alltid kommer att vara min men som på något sätt inte längre tillhör mig; följt av Shanghai, staden jag kallade helvetet på jorden och som förmodligen lärt mig mer om mig själv än någon annan plats, staden jag längtar tillbaka till allt oftare. Det är fint att ha ett sammanhang någonstans.

Hittade en bild från när jag gjorde ett litet inhopp som servitris i novellfilmen
Annonskärlek, jag övar repliker sittandes mellan två av världens finaste människor och ser sällsynt ung och lycklig ut.


Abandoned as a summer cat

Läs min recension av The Embassy och Most Valuable PlayersCOLLECTIVE - gå direkt hit.

Absolut bäst, just nu och inom all överskådlig framtid är naturligtvis Radio Dept.s Pet Grief. Jag föreslår att ni läser om skivan här och inser storheten i väntan på mina hyllningar.


Hemstad är sommar. Sommar i Göteborg. Eller på landet.

DET ÄR VÅR!
Montt Mardié - Modesty Blaise
Architecture in Helsinki - Cemetery
Billie the Vision & the Dancers - Summercat
The Go! Team - The Power Is On
Hemstad - Sommar i Göteborg

Jag tvingas att ta en påskpaus från bloggandet närmaste veckan. Det känns obehagligt, ångestfyllt, men samtidigt kanske välbehövligt. Sedan vår nya kurs började i förra veckan har jag helt enkelt alldeles för lite tid att sitta vid datorn för att kunna göra bloggen rättvisa. Jag hinner inte hitta ny musik eller bara älska mina favoriter, jag hinner inte tänka eller känna efter, allt som snurrar i huvudet är musikens medialisering, populärmusikens kulturalisering, bluesmusikens mytbildning...

"Skriv bara om du känner att du har någonting riktigt vettigt att skriva, annars kommer folk bara tröttna ändå."
L'envie-Johan har en poäng (han har ofta det).

MEN NU ÄR DET PÅSKLEDIGT. Jag kommer att befinna mig i Leksands skogar, långt från internetuppkopplingar men med datorn och iPoden nära hjärtat, så jag hoppas på att återvända med nyladdade batterier och massor av ny musik att dela med mig av.

Vi ses då!

Presentation av fröken Marklund

För er som inte orkar gå in och läsa om mig på COLLECTIVE tar jag tillfället i akt och lägger upp min presentation även här. Ja, vad vet jag, kanske ger det en ärlig bild av mig. En bild av hur jag skulle vilja uppfattas, i alla fall.

Annika Marklund
Musikskribent

Mode: Växlar friskt mellan snyggindie och slöpop, äger hundra par skor och anser att du aldrig är snyggare än det du har på dig.

Musik: Min religion, mitt knark. Blipblop, handklapp, orglar, tamburiner, hjärta och smärta går ofta hem, allra helst live. Bäst i Sverige just nu är Radio Dept. och Kissing Mirrors, i utlandet regerar Mates of State, Bright Eyes och Magnetic Fields. Önskar ofta att jag var enväldig musikdiktator med makten att styra upp världens musiksmak.

Film: Ser film gärna och ofta, men är alldeles för kommersiell i min smak för att få hänga med filmnördarna. Donnie Darko, Battle Royale, Happiness och Garden State är det bästa som gjorts i min värld.

Personligt: Manisk bloggare som alltid längtar bort, älskar åttatimmarsfikor, min iPod, The O.C. och öl, helst i soliga parker.

Marcus kom hem underligt tidigt från sin fest, och nu gör han varm mjölkchoklad till mig. Fastän vi bråkade tidigare ikväll. Det känns bra.
(Jag stängde av The Strokes när han kom hem - jag har ju faktiskt ett rykte att tänka på. Hann lyssna igenom ungefär hälften. Hittills anser jag att singeln Juicebox är den enda låt som känns ens måttligt intressant.)

COLLECTIVE

Åh, vad nöjd jag är!

När man ger sig in i ett nytt projekt vill man självklart att resultatet ska bli alldeles strålande, så jag var en aning nervös idag medan jag väntade på att första versionen av
COLLECTIVE skulle läggas upp. När så premiärtiden flyttades fram från 16:00 till 17:00 blev jag ännu mer nervös - ja, jag erkänner, jag hann tänka "tänk om de bara fortsätter att flytta fram releasen hela natten och så blir det inget?! Men klockan blev fem, sidan lades upp, och jag kunde äntligen andas ut. Det ser sååå bra ut. Extra lycklig blev jag av artikeln om hur demoband etablerar sig själva med hjälp av internet; Carl-Johan pratar bland annat med underbart fina svenska demobandet The Happy People som jag länge hållt tummarna för att allt ska gå deras väg. Underbar gladpop med extra mycket själ. Läs Carl-Johans artikel här.

Det bästa med COLLECTIVE är ju ändå att den kommer att uppdateras varenda dag, så bokmärk och gå in med jämna mellanrum, vi behöver intelligent folk som kommer med idéer och ser till att vi håller måttet.

Nu ska jag, på uppdrag av en av er, ta mig igenom The Strokes First Impressions of Earth. Jag har till och med lovat att ge skivan en ärlig chans, trots att jag anser att det som möjligen var intressant med bandet 2001 förlorade sin charm redan då Room on Fire släpptes och inte innehöll någon ny "Last Nite", "Someday" eller "SOMA", bara småtrista försök. Vi får väl se hur det går.

PREMIÄR

Klockan 17:00 idag har populärkulturmagasinet COLLECTIVE premiär med undertecknad som musikskribent - gå för guds skull in och kolla runt!

Jag gick in i väggen inatt. Vaknade klockan två i panik, fruktansvärt speedad och illamående. Det tog närmare en timme innan jag lyckades lugna ner mig tillräckligt för att slappna av och somna om, och jag kände mig så djävulskt dum.

Jag stressar mig själv sjuk.

Jag måste ta det lugnare, jag kommer bli galen. Jag ska bli bättre, det måste jag.

Tidigare inlägg