Väl värt att vänta på

måndag 23/10 2006 av Annika Marklund



Texas-killarna i Voxtrot släpper en ny, 3 spår lång EP den 7 november. "Your Biggest Fan EP" (Beggars Group) är bandets tredje officiella ep-släpp, och trots att Voxtrots hemsida inleds med orden "It's going to be a while before the world sees a Voxtrot long-player" ser det ut som att de äntligen får chansen att släppa en fullängdare. Enligt sångaren Ramesh Srivastavas blogg planerar bandet att börja spela in sitt debutalbum i London redan i november, och för den som älskar att läsa om musikers nojor, osäkerhet och prestationsångest är Ramesh blogg ett charmerande exempel på just detta. "Your Biggest Fan EP" finns att lyssna på alldeles gratis på myspace.



Ett album som redan är färdiginspelat är Cake on Cakes nya skiva, "I Guess I Was Daydreaming", som släpps i februari 2007. Cake on Cake heter egentligen Helena Sundin och bor i Umeå, men turnerar just nu USA runt tillsammans med bland annat Hidden Cameras. Hon spelar härlig, lekfull pop i samma stil som Architecture In Helsinki och Psapp, och de nya låtarna känns ännu mer genomarbetade och sprudlande än hennes tidigare. Hennes nya platta släpps, precis som debuten "I See No Stars" (2005), på amerikanska bolaget Desolation Records. Smakprov finns både på myspace och på Cake on Cakes hemsida.



I december släpper popdandyn Jay Jay Johanson nytt. Hans sjätte album har fått titeln "The Long Term Physical Effects are Not Yet Known", och singelsläppet "She Doesn't Live Here Anymore" är en underbart jazzig ballad som bådar mycket gott inför resten av skivan. Även "Only You", som också finns upplagd på myspace, visar att Jay Jay håller kvar vid all den känslighet och subtila desperation som gör honom så angelägen som artist.

Efterlängtat nytt från The Radio Dept.

måndag 9/10 2006 av Annika Marklund



Det är nu sex månader sedan jag vara nära på att gå i bitar i väntan på att >>Pet Grief<<, The Radio Depts andra fullängdare, skulle släppas fri. Det är sex månader sedan jag höll skivan i min hand, lät den gå varm i stereon och ta mig med storm, sex månader sedan de skapade magi på en trång Norrköpingsscen under vad som kan ha varit årets bästa kväll.



Under det halvår som gått har Johan Duncanson, Martin Larsson och Daniel Tjäder knappast haft tråkigt. De har spelat både runt om i landet och ute i Europa, senast i London i slutet av september. Det var också i London som bandet fick inspiration att göra färdigt en låt de haft på gång ända sedan i juli, och i fredags släpptes den - mp3-singeln >>We Made The Team<<. Enligt Labrador "The Radio Depts första möte med reggae-världen", enligt mig fullständigt briljant. Jag är otroligt tacksam över att the Sveriges bästa band fortfarande gör musik som känns rakt igenom relevant, angelägen, enträgen, livsviktig.
Skivbolaget skriver också att bandet kommer att börja spela in sin tredje skiva i höst, i städer som Berlin, Lima och Sào Paolo. Med tanke på att >>The Worst Taste In Music<< var ett strålande exempel på vilken kvalitet vi hade att vänta oss av >>Pet Grief<< är det svårt att inte bli exalterad vid tanken på vad >>We Made The Team<< säger om det kommande albumet. Återigen bjuds vi på en ljudbild som känns ny men samtidigt välbekant, en sylvass text som gör ont i hjärtat, en potential som skrämmer. Take your time, make it great. Jag har inget annat för mig än att vänta.

I could tell you lies
And spoil the surprise
I could say we made the team
But who needs them anyway?
Who needs a clean break?
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team
As long as we get laid
And paid
I guess you could say
We made the team


>>We Made The Team<< släpptes 061006 och finns att ladda ner på Klicktrack. Lyssna gärna gratis på myspace.

Nicolas Makelberges estetik och omoral

måndag 2/10 2006 av Annika Marklund



Det är en höstkylig lördagkväll, den sista i september månad. Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young". Electrofestivalen Haute Culture lider mot sitt slut, Nicolas Makelberge är sista akten innan det är dags för småbarnen att krypa till kojs och drömma om prostitution, skumma europeiska gränder och lyxiga popbeats i motljus. Dörrarna ska snart öppnas för alla artonplussare som suttit hemma och druckit öl hela kvällen i väntan på att evenemanget Kulturnatten ska övergå i att handla mer om lördagnatt och mindre om kultur. Men ännu är det inte slut, William H Macy lämnar den onanerande kinesiskan och beger sig vidare ut i New York-natten, en liten flicka skuttar glatt fram och tillbaka framför scenen, Johan sjunger med beslöjad röst (eller är det bara reverbet?) om att köra bil fort, fort genom Sydamerika. Det är väldigt vackert och väldigt underligt.



Det är något med Nicolas Makelberge som skaver, något som inte riktigt går ihop. "Dying in Africa" är det ultimata soundtracket till modebranschens ytliga, glammiga perfektionism, samtidigt som det är ett album som kryper in under skinnet, som kommer obehagligt nära. Ett album som kräver sin lyssnare, men som ger ännu mer tillbaka.

Och du vill väl inte missa Nicolas Makelberge live? Nej, jag tänkte väl det. Ta med lillasyster till Linköping på fredag, då spelar Johan Tuvesson på Bar BQ.

"Dying in Africa" släpptes på *RICO den 23:e september.