Intelligent och underfundigt om Östersunds gator
tisdag 25/4 2006 av Annika Marklund
Vapnet
Jag Vet Hur Man Väntar (CD)
Hybris
Releasedatum 19 april
”Prästgatan håller staden vid liv, men inte mig.”
Martin Abrahamssons underfundiga texter kretsar i alla spår på Vapnets första fullängdare kring olika gator i hemstaden Östersund, där ”gatstenar håller minnena fast” - men det räcker med att ha vuxit upp i vilken svensk stad som helst för att känna igen sig i varje steg, i varje känsla. Bland de tio spåren finns inget med samma direkta hitpotential som ”Kalla Mig”, men det är knappast heller vad som eftersträvas - debuten påminner musikaliskt mer om blygsamt glittrande ”Seymour” från ”Ge Dom Våld”-ep:n än om P3-hitsen, och det låter bitvis fantastiskt. Tillsammans med rena, klara melodiarrangemang och innerligheten i Sibiria -kollegan Martin Hanbergs röst skapar de eftertänksamma, smått sentimentala texterna en temaskiva som känns nästan ruskigt allmängiltig.
Tyvärr är det någonstans bland allt det allmängiltiga som det också brister på sina ställen. Popmusik behöver inte vara realistisk för att jag ska kunna relatera - ibland är det just det personligt förvirrade som lämnar de djupaste spåren, det subjektivt abstrakta som etsar sig fast och känns, på riktigt. ”Jag Vet Hur Man Väntar” känns bitvis för distanserad, för polerad, för att verkligen beröra mig på djupet.
Å andra sidan behöver inte all pop lida av Bright Eyes-ångest för att förtjäna att älskas. Jag tvivlar inte alls på att Vapnets begåvade debut kommer att få hjärtan att bulta extra hårt, även utanför Östersund.
Betyg: 3/5
Vapnet
Jag Vet Hur Man Väntar (CD)
Hybris
Releasedatum 19 april
”Prästgatan håller staden vid liv, men inte mig.”
Martin Abrahamssons underfundiga texter kretsar i alla spår på Vapnets första fullängdare kring olika gator i hemstaden Östersund, där ”gatstenar håller minnena fast” - men det räcker med att ha vuxit upp i vilken svensk stad som helst för att känna igen sig i varje steg, i varje känsla. Bland de tio spåren finns inget med samma direkta hitpotential som ”Kalla Mig”, men det är knappast heller vad som eftersträvas - debuten påminner musikaliskt mer om blygsamt glittrande ”Seymour” från ”Ge Dom Våld”-ep:n än om P3-hitsen, och det låter bitvis fantastiskt. Tillsammans med rena, klara melodiarrangemang och innerligheten i Sibiria -kollegan Martin Hanbergs röst skapar de eftertänksamma, smått sentimentala texterna en temaskiva som känns nästan ruskigt allmängiltig.
Tyvärr är det någonstans bland allt det allmängiltiga som det också brister på sina ställen. Popmusik behöver inte vara realistisk för att jag ska kunna relatera - ibland är det just det personligt förvirrade som lämnar de djupaste spåren, det subjektivt abstrakta som etsar sig fast och känns, på riktigt. ”Jag Vet Hur Man Väntar” känns bitvis för distanserad, för polerad, för att verkligen beröra mig på djupet.
Å andra sidan behöver inte all pop lida av Bright Eyes-ångest för att förtjäna att älskas. Jag tvivlar inte alls på att Vapnets begåvade debut kommer att få hjärtan att bulta extra hårt, även utanför Östersund.
Betyg: 3/5
Alla vill inte bli Idoler
onsdag 19/4 2006 av Annika Marklund
Påskafton, uteställe, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och försöker se svår ut i ett hörn, nykter och trött, medan hundratals dyngraka masar ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då melodifestivalhiten "Jag ljuger så bra" sätts igång för andra gången, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå. Sverige, älskade land.
”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt", förklarar vår föreläsare i kulturkritik, jag fnyser. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Dept.s makalösa Pet Grief hånas i Hallands Nyheter: "Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om", konstaterar recensenten.
Nej, en del kan inte föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, ta avstånd, skapa sin egen defintion av framgång. Att vissa hellre älskas av få än missbrukas av massan.
Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräckligt cool för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna? Ja, kanske. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept. på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.
(Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets hittills i särklass bästa album.)
Påskafton, uteställe, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och försöker se svår ut i ett hörn, nykter och trött, medan hundratals dyngraka masar ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då melodifestivalhiten "Jag ljuger så bra" sätts igång för andra gången, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå. Sverige, älskade land.
”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt", förklarar vår föreläsare i kulturkritik, jag fnyser. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Dept.s makalösa Pet Grief hånas i Hallands Nyheter: "Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om", konstaterar recensenten.
Nej, en del kan inte föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, ta avstånd, skapa sin egen defintion av framgång. Att vissa hellre älskas av få än missbrukas av massan.
Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräckligt cool för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna? Ja, kanske. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept. på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.
(Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets hittills i särklass bästa album.)
People, get electric!
tisdag 23/5 2006 av Annika Marklund
På torsdag drar årets upplaga av Stockholms trevligaste gratisfestival igång, och vi på Collective är naturligtvis på plats för att rapportera. Lineupen innehåller en hel del skön pop, men själv är jag mest lyrisk över att man lyckats samla hela den svenska elektroniska eliten.
Förändring, förvandling, utveckling. Våldsamt dansant eller fullständigt omöjlig att dansa till, ibland både och, samtidigt. Alltsomoftast handlar det om att ta någonting och förvandla det till något helt annat, något fulländat, något vansinnigt. Den ovilliga dansmusiken har stormat in popens vardagsrum och upp på våra festivalscener, och framför dessa kommer ni att finna mig, tillbedjandes.
Här är akterna ni är fyrkantiga om ni missar:
Mr. Suitcase
Perfektion och spontanitet, minimalism och lager-på-lager. Billy Rimgard är en mästare på att mixa kontraster, på att hitta en låts enkla, nakna, kantiga själ och bädda in den i världens maffigaste ljudbild utan att det känns det minsta krystat. Ibland låter det eurotechno, ibland klassisk electropop, men det är alltid intelligent och nästan skrämmande välproducerat.
Mr. Suitcase spelar på Allhuset, torsdag klockan 20:00.
Kalle J
Det här är klippochklistrapop, i ordets bästa bemärkelse. Kalle J mixar samplingar, sårbarhet och inspiration från högst oväntade håll, vars resultat är så suveräna att de alla plötsligt känns självklara. Det här är musik jag uppriktigt sörjt om den aldrig blivit gjord. Det känns som att jag växte upp till den, som att den alltid betytt något - jag kan se mig själv som elvaåring, hur jag dansar jättefult och tuggar jordgubbstuggummi till >>The Reliable Paper<< och >>Vända Allt<<.
Kalle J spelar på Allhuset, torsdag klockan 21:00.
Unarmed Enemies
Jag har ingen som helst förståelse för ointelligenta människor som inte uppskattar samma musik som jag. Att kalla löjligt begåvade Unarmed Enemies för ”blaha blaha-indie” är för mig lika logiskt som att påstå att det är charmigt att klippa av någons hår när han sover. Lyssna på Mr. Suitcases mix av >>Hustlers Recharged<< och inse att det bara är idiotiska översittare som inte fattar.
Ett tiotal låtar finns att ladda ner på bandets hemsida.
Unarmed Enemies spelar på Lilla scenen, lördag klockan 17:00.
Otur
Emma Bates från The Light Bulb Project gör i soloprojektet Otur musik som ibland bara är snyggare än Mischa Barton, ibland kommer obehagligt nära, men som alltid känns relevant och viktig. Lyssna här.
Otur spelar på Allhuset, lördag klockan 22:00.
Fler fantastiska elektroniska akter under Popaganda:
Flow Flux Clan
Nicolas Makelberge
Le Sport
Lo-Fi-Fnk
OBS!
En tråkig nyhet till er som sett fram emot att se The Concretes på Popaganda på lördag är att bandet tvingas ställa in på grund av sjukdom. Ersätter gör Josh Ritter, som gått med på att flytta sin spelning på Berns till festivalområdet istället. Krya på er, Concretes, och tack, Josh!
På torsdag drar årets upplaga av Stockholms trevligaste gratisfestival igång, och vi på Collective är naturligtvis på plats för att rapportera. Lineupen innehåller en hel del skön pop, men själv är jag mest lyrisk över att man lyckats samla hela den svenska elektroniska eliten.
Förändring, förvandling, utveckling. Våldsamt dansant eller fullständigt omöjlig att dansa till, ibland både och, samtidigt. Alltsomoftast handlar det om att ta någonting och förvandla det till något helt annat, något fulländat, något vansinnigt. Den ovilliga dansmusiken har stormat in popens vardagsrum och upp på våra festivalscener, och framför dessa kommer ni att finna mig, tillbedjandes.
Här är akterna ni är fyrkantiga om ni missar:
Mr. Suitcase
Perfektion och spontanitet, minimalism och lager-på-lager. Billy Rimgard är en mästare på att mixa kontraster, på att hitta en låts enkla, nakna, kantiga själ och bädda in den i världens maffigaste ljudbild utan att det känns det minsta krystat. Ibland låter det eurotechno, ibland klassisk electropop, men det är alltid intelligent och nästan skrämmande välproducerat.
Mr. Suitcase spelar på Allhuset, torsdag klockan 20:00.
Kalle J
Det här är klippochklistrapop, i ordets bästa bemärkelse. Kalle J mixar samplingar, sårbarhet och inspiration från högst oväntade håll, vars resultat är så suveräna att de alla plötsligt känns självklara. Det här är musik jag uppriktigt sörjt om den aldrig blivit gjord. Det känns som att jag växte upp till den, som att den alltid betytt något - jag kan se mig själv som elvaåring, hur jag dansar jättefult och tuggar jordgubbstuggummi till >>The Reliable Paper<< och >>Vända Allt<<.
Kalle J spelar på Allhuset, torsdag klockan 21:00.
Unarmed Enemies
Jag har ingen som helst förståelse för ointelligenta människor som inte uppskattar samma musik som jag. Att kalla löjligt begåvade Unarmed Enemies för ”blaha blaha-indie” är för mig lika logiskt som att påstå att det är charmigt att klippa av någons hår när han sover. Lyssna på Mr. Suitcases mix av >>Hustlers Recharged<< och inse att det bara är idiotiska översittare som inte fattar.
Ett tiotal låtar finns att ladda ner på bandets hemsida.
Unarmed Enemies spelar på Lilla scenen, lördag klockan 17:00.
Otur
Emma Bates från The Light Bulb Project gör i soloprojektet Otur musik som ibland bara är snyggare än Mischa Barton, ibland kommer obehagligt nära, men som alltid känns relevant och viktig. Lyssna här.
Otur spelar på Allhuset, lördag klockan 22:00.
Fler fantastiska elektroniska akter under Popaganda:
Flow Flux Clan
Nicolas Makelberge
Le Sport
Lo-Fi-Fnk
OBS!
En tråkig nyhet till er som sett fram emot att se The Concretes på Popaganda på lördag är att bandet tvingas ställa in på grund av sjukdom. Ersätter gör Josh Ritter, som gått med på att flytta sin spelning på Berns till festivalområdet istället. Krya på er, Concretes, och tack, Josh!
The Embassy + Most Valuable Players
tisdag 11/4 2006 av Annika Marklund
Klubb Republik, Norrköping, 6 april
Most Valuable Players trevande och särartade debutalbum >>You In Honey<< har sedan släppet gått varmt i mina högtalare, och torsdagen den 6 april var det äntligen dags för dem att ställa sig på Klubb Republiks scen.
De välkammade pojkarna inleder med ett stycke ren komik, då de försiktigt tar ett par ackord för att kolla ljudet, tystnar - och publiken förvirrad börjar applådera (!). Då de väl satt igång att spela "på riktigt" skringras förvirringen och bandet bjuder på en sällynt vacker liveupplevelse. Deras spröda DIY-låtar framförs i mycket mindre elektroniska arrangemang än på skivan medan den drömska stämningen bibehålls, och då Most Valuable Players efter vad som känns som alldeles för kort tid går av scenen känns det nästan vemodigt.
De som såg The Embassy i Linköping föregående vecka beskrev spelningen såhär - jag citerar - "deras hemska live-rykte bekräftades; fulla/dryga/nonchalant/påhittade "datorfel"/dåligt ljud". Klart att jag förväntade mig något utöver det vanliga! Så föreställ er min förvåning när de, trots en trasig e-sträng, levererar hitsen från Tacking med både charm och finess. Imponerad, men samtidigt lite besviken, tvingas jag inse att just ikväll är lite falsksång det enda som skiljer Embassy live från de sjukt snygga produktionerna på albumet.
Överlag en väldigt stämningsfull kväll - inte vad jag väntat mig, men icke desto mindre värd pengarna, och jag längtar redan till MVPs nästa spelning.
Betyg: 3/5
Klubb Republik, Norrköping, 6 april
Most Valuable Players trevande och särartade debutalbum >>You In Honey<< har sedan släppet gått varmt i mina högtalare, och torsdagen den 6 april var det äntligen dags för dem att ställa sig på Klubb Republiks scen.
De välkammade pojkarna inleder med ett stycke ren komik, då de försiktigt tar ett par ackord för att kolla ljudet, tystnar - och publiken förvirrad börjar applådera (!). Då de väl satt igång att spela "på riktigt" skringras förvirringen och bandet bjuder på en sällynt vacker liveupplevelse. Deras spröda DIY-låtar framförs i mycket mindre elektroniska arrangemang än på skivan medan den drömska stämningen bibehålls, och då Most Valuable Players efter vad som känns som alldeles för kort tid går av scenen känns det nästan vemodigt.
De som såg The Embassy i Linköping föregående vecka beskrev spelningen såhär - jag citerar - "deras hemska live-rykte bekräftades; fulla/dryga/nonchalant/påhittade "datorfel"/dåligt ljud". Klart att jag förväntade mig något utöver det vanliga! Så föreställ er min förvåning när de, trots en trasig e-sträng, levererar hitsen från Tacking med både charm och finess. Imponerad, men samtidigt lite besviken, tvingas jag inse att just ikväll är lite falsksång det enda som skiljer Embassy live från de sjukt snygga produktionerna på albumet.
Överlag en väldigt stämningsfull kväll - inte vad jag väntat mig, men icke desto mindre värd pengarna, och jag längtar redan till MVPs nästa spelning.
Betyg: 3/5
Mates of state - Bring it back
Turturduvorna i Mates of State har turnerat konstant de senaste tre åren, men ändå lyckats hinna med att spela in en ny klockren indieplatta någonstans under vägen. Bandet består av Kori Gardner på orgel och hennes äkta man Jason Hammel på trummor, de spelar en känslosam, sprudlande pop och visar med sin fjärde fullängdare Bring it Back att det går utmärkt att göra smärtsamt dramatisk musik om vanlig, vardaglig, lycklig kärlek.
Bring it Back är inte väldigt olik bandets förra, Team Boo från 2003, men den är fylligare, mer fulländad. Redan öppningsspåret "Think Long" skiljer sig med sin djupare ljudbild från tidigare skivor, utan att göra avkall på de bubbelgumscatchy melodier och harmonier som blivit bandets signum. Även skolflicksromantiska "Like U Crazy" och sorgset ljuva pianoballaden "Nature and the Wreck" visar att det som gör Mates of State till Staternas mest solskensdoftande popakt fortsätter att växa och utvecklas.
Betyg: 4/5
Bring it Back är inte väldigt olik bandets förra, Team Boo från 2003, men den är fylligare, mer fulländad. Redan öppningsspåret "Think Long" skiljer sig med sin djupare ljudbild från tidigare skivor, utan att göra avkall på de bubbelgumscatchy melodier och harmonier som blivit bandets signum. Även skolflicksromantiska "Like U Crazy" och sorgset ljuva pianoballaden "Nature and the Wreck" visar att det som gör Mates of State till Staternas mest solskensdoftande popakt fortsätter att växa och utvecklas.
Betyg: 4/5
Kissing Mirrors & The Pipettes
lördag 1/4 2006 av Annika Marklund
( + Handsomeboy Technique & Halfby) Street, Stockholm 25 mars
Spelningen må vara annonserad med japanske samplingskungen Handsomeboy Technique som huvudakt, men kvällen tillhör förbanden. Stockholmsbaserade supergruppen Kissing Mirrors inleder med en genialiskt pretentiös show halvt på lek, halvt på blodigt allvar. En inspelad kvinnoröst talar drömskt om splittrat glas, bandets överhuvud Per sitter i en fåtölj på scen och läser, Hanna och Sarah sjunger med klädsam nonchalans om kärlek och blodiga avrättningar, det är surrealistisk estetik på världsnivå. Bombnedslagen i The Pipettes följer upp, uppbackade av hunkar i skoluniform river de av sina vansinnigt catchy, sextitalssouliga popdängor en efter en, med en koreografi som skulle göra Fame Factory-kidsen gröna av avund. Jag faller med resten av publiken, blir kär och skriker sönder halsen till ”I Like A Boy In Uniform (School Uniform)”. Japanerna sätter igång att spela skivor, men min kväll är redan fulländad.
Betyg: 5/5
( + Handsomeboy Technique & Halfby) Street, Stockholm 25 mars
Spelningen må vara annonserad med japanske samplingskungen Handsomeboy Technique som huvudakt, men kvällen tillhör förbanden. Stockholmsbaserade supergruppen Kissing Mirrors inleder med en genialiskt pretentiös show halvt på lek, halvt på blodigt allvar. En inspelad kvinnoröst talar drömskt om splittrat glas, bandets överhuvud Per sitter i en fåtölj på scen och läser, Hanna och Sarah sjunger med klädsam nonchalans om kärlek och blodiga avrättningar, det är surrealistisk estetik på världsnivå. Bombnedslagen i The Pipettes följer upp, uppbackade av hunkar i skoluniform river de av sina vansinnigt catchy, sextitalssouliga popdängor en efter en, med en koreografi som skulle göra Fame Factory-kidsen gröna av avund. Jag faller med resten av publiken, blir kär och skriker sönder halsen till ”I Like A Boy In Uniform (School Uniform)”. Japanerna sätter igång att spela skivor, men min kväll är redan fulländad.
Betyg: 5/5