I wanted you to feel the same



Påskafton, Lucky House, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och ser svår ut i ett hörn, nykter och välklädd, medan hundratals dyngraka Leksandsbor ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då Linda Bengtzings melodifestivalhit ”Jag ljuger så bra” sätts igång för andra gången på en timme, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå.
Jag befinner mig mitt ibland det Svenska Folket.

Tisdag morgon, föreläsning om kulturkritik. ”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt”, säger vår föreläsare, och jag mumlar trotsigt, ”inte jag, jag vill tilltala så få som möjligt – fast rätt människor”. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Depts makalösa Pet Grief
hånas i Hallands Nyheter:
”Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om,” konstaterar recensenten.
Nej, det är inte alla som kan föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, att ta avstånd, att skapa sin egen defintion av framgång.
The Radio Dept.s Johan Duncansson säger i en ">fin intervju med Norrländska Socialdemokraten:
”Härom veckan stod jag på Seven Eleven och hade missat sista tunnelbanan. Det var en massa fulla människor som stod där inne, alla skrålade med i sjukt dåliga radiohits. Då tänkte jag ”hoppas vi aldrig någonsin får en hit”. Man vill gärna att musiken ska få existera i lite mer exklusiv miljö.”

Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräkcligt cool, tillräckligt lätt att få grepp om för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.

(The Radio Dept.s Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets i särklass bästa album.)

Kommentarer
Postat av: andreas mattsson

hej,
först: jag är inte d e n andreas mattsson, jag är en annan av samma etikett.

sen: jag tycker till förvisso om andreas mattssons musik när han inte skriver den till peter jöback. och så gillar jag radio dept. och den 13 maj ska jag se belle and sebastian i malmö.

men: jag gillar att andreas mattsson är ett av dina intressen. berätta mera!

ps. i lund är andreas mattsson känd som indiepoppionjär ds.

Postat av: andreas mattsson

Kissing mirrors? Borde kollas upp. Jag sitter på fel ställe i Sverige och praktiserar till journalist. Här kan man inte kolla upp någonting.

Jag har följt Andreas Mattssons sologrej med stor spänning. Hans skiva har sannerligen fallit mig på läppen och kronan på verket hade ju verkligen varit att få se honom i onsdags på KB i Malmö. Men nej, jag är ju som sagt på fel ställe i Sverige.

Varför inte Belle & Sebastian?

2006-04-22 @ 17:18:55
URL: http://knegof.blogg.se
Postat av: Andreas

Skulle inte kalla det ett hån, Hylander beskriver bara så som det är.

2006-05-02 @ 13:19:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback