START MISSHAPING.

Kolla in min recension av Vapnets debutfullängdare Jag Vet Hur Man Väntar i Collective - gå direkt hit.



Det var riktigt svårt att skriva om Vapnets album. Inte själva skrivandet, jag hade snarare svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Mitt första intryck var att skivan var vacker och fyndig men inte särskilt bestående, den lämnade mig överraskande oberörd - överraskande, med tanke på att jag verkligen älskar Ge Dom Våld-ep:n - och jag kände att den inte var värd mer än en trea, om än en ganska stark sådan. Sedan växte skivan plötsligt, texterna blev mer levande, och jag började luta mycket mer åt en fyra och en kärleksförklaring. Och så... jag vet inte hur det gick till, men plötsligt var jag tillbaka på en trea. Det är en oerhört intelligent temaskiva, men den berör inte på samma sätt som en del musik gör, den är inte världsomvälvande. All musik behöver inte förändra världen eller ens få mig att känna, men så är inte alla skivor fullpoängare heller.

Överhuvudtaget är det vansinnigt svårt att recensera utan att falla in i den bekväma rollen som självpåtaget pretentiöst vansinnigt-märkvärdig-och-insatt, men jag försöker i alla fall hålla mig över det - ja, jag är tillräckligt pretentös för att vilja tro att musiken är värd det.

Påskafton, Lucky House, Leksand. På övervåningen spelas det schlager, på nedervåningen hiphop/techno. Jag sitter och ser svår ut i ett hörn, nykter och välklädd, medan hundratals dyngraka Leksandsbor ramlar runt i lokalen i en brölande parningsdans. De vrålar av lycka då Linda Bengtzings melodifestivalhit ”Jag ljuger så bra” sätts igång för andra gången på en timme, utanför kissar en halvt medvetslös ung man på sig och ombeds gå.
Jag befinner mig mitt ibland det Svenska Folket.

Tisdag morgon, föreläsning om kulturkritik. ”En bra recensent vill skriva för att tilltala så många som möjligt”, säger vår föreläsare, och jag mumlar trotsigt, ”inte jag, jag vill tilltala så få som möjligt – fast rätt människor”. Kalla mig elitist, men jag har svårt att se mig själv recensera för en dagstidning. Se bara hur The Radio Depts makalösa Pet Grief hånas i Hallands Nyheter:
”Vissa band blir Kent, andra blir det inte. Johan Duncanson och Martin Larsson var aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt coola, tillräckligt lätta att få grepp om,” konstaterar recensenten.
Nej, det är inte alla som kan föreställa att det inte är allas största önskan att vinna Idol och få skivkontrakt med BMG. Att det faktiskt är möjligt att själv välja att ställa sig utanför, att ta avstånd, att skapa sin egen defintion av framgång.
The Radio Dept.s Johan Duncansson säger i en ">fin intervju med Norrländska Socialdemokraten:
”Härom veckan stod jag på Seven Eleven och hade missat sista tunnelbanan. Det var en massa fulla människor som stod där inne, alla skrålade med i sjukt dåliga radiohits. Då tänkte jag ”hoppas vi aldrig någonsin får en hit”. Man vill gärna att musiken ska få existera i lite mer exklusiv miljö.”

Med Pet Grief i hörlurarna funderar jag över hur det egentligen kommer sig att jag valt att sitta ensam. Kanske är det så enkelt att jag inte är tillräckligt snygg, tillräkcligt cool, tillräckligt lätt att få grepp om för att få dansa med de tuffa schlagerfantasterna. Jag sörjer inte. Så länge jag har Radio Dept på min sida är jag i gott sällskap i hörnet.

(The Radio Dept.s Pet Grief släpptes 12 april på Labrador, är ett Prefab Sprout-inspirerat estetiskt mästerverk och årets i särklass bästa album.)

Läs min recension av The Embassy och Most Valuable Players på COLLECTIVE - gå direkt hit.

Absolut bäst, just nu och inom all överskådlig framtid är naturligtvis Radio Dept.s Pet Grief. Jag föreslår att ni läser om skivan här och inser storheten i väntan på mina hyllningar.


Hemstad är sommar. Sommar i Göteborg. Eller på landet.

DET ÄR VÅR!
Montt Mardié - Modesty Blaise
Architecture in Helsinki - Cemetery
Billie the Vision & the Dancers - Summercat
The Go! Team - The Power Is On
Hemstad - Sommar i Göteborg

Jag tvingas att ta en påskpaus från bloggandet närmaste veckan. Det känns obehagligt, ångestfyllt, men samtidigt kanske välbehövligt. Sedan vår nya kurs började i förra veckan har jag helt enkelt alldeles för lite tid att sitta vid datorn för att kunna göra bloggen rättvisa. Jag hinner inte hitta ny musik eller bara älska mina favoriter, jag hinner inte tänka eller känna efter, allt som snurrar i huvudet är musikens medialisering, populärmusikens kulturalisering, bluesmusikens mytbildning...

"Skriv bara om du känner att du har någonting riktigt vettigt att skriva, annars kommer folk bara tröttna ändå."
L'envie-Johan har en poäng (han har ofta det).

MEN NU ÄR DET PÅSKLEDIGT. Jag kommer att befinna mig i Leksands skogar, långt från internetuppkopplingar men med datorn och iPoden nära hjärtat, så jag hoppas på att återvända med nyladdade batterier och massor av ny musik att dela med mig av.

Vi ses då!

Glöm inte att kolla in på COLLECTIVE, för tusan.

DAGENS LÅT
Action Biker - La Conjugaison Pour Tous


"Conor har en onaturlig talang, men han är inget geni."

Hela dagen ägnades åt föreläsningar kring det konstnärliga genibegreppet; hur det uppkom under 1700-talet och hur teoretikerna utan resultat försökt ta död på det under hela 1900-talet. Man fokuserar, enligt vår föreläsare Michael Godhe, fortfarande i hög grad på konstnären istället för på själva konstverket - oerhört intressant, speciellt då det visade sig att jag och Godhe har oerhört skilda uppfattningar om hur musikjournalistik bör praktiseras. Jag håller fast vid att ett musikaliskt konstverk, exempelvis en skiva, är intressant att analysera ur flera olika perspektiv. Om jag träder in i rollen som kritiker för att bedömma ett album vill jag självklart studera och beskriva själva innehållet; ljudbilden, produktionen, melodierna, det musikaliska hantverket, texterna, känslan i låtarna, sammansättningen, helheten... men jag tycker inte att det måste, eller bör, sluta där. Jag anser att det är av stor relevans att diskutera skivan i jämförelse med eventuella tidigare verk och andra skivor i samma genre, och ja, även vad skivan betyder för mig som kritiker. Till och med rena konstateranden som handlar om artisten/bandet kan vara på sin plats. I och med att jag intar denna ställning visar jag att jag på intet sätt är banbrytande, utan totalt indoktrinerad i det rådande musikjournalistiska klimatet - det klimat vår kära föreläsare så starkt motsätter sig. Det är onekligen spännande att bli ifrågasatt av någon så intellektuellt utmanande.

DET MODERNA GENIET...
...upptäcker det sin för oss vanliga dödliga är fördolt
...bryter mot reglerna
...är gränsöverskridande, banbrytande och kontroversiell
...uttrycker en subjektiv känsla på ett så genialt sätt att den blir allmängiltig
...är oskolad och självlärd; skapandet kommer inifrån och är inte inlärt
...gör anspråk på autencitet och originalitet

Denna "romantiska, konservativa kvarleva" lever och frodas onekligen inom musikkritiken, på gott och ont. Det som får mig att undra över dagens föreläsningars relevans är det ganska uppenbara faktum att geniförklaringar av musiker/musikaliska poeter naturligtvis är i allra högsta grad subjektiva, och därför självklart saknar all akademisk tyngd. Det hade jag kunnat konstatera utan att lyssna på två tvåtimmarslånga föreläsningar. Och nej, jag håller inte med om att större fokus bör läggas på konstverket, generellt sett. Dock inte sagt att det inte finns musikrecensenter som går till överdrift, som skriver 1500 tecken om hur det sitter på ett café och tänker på livet och avslutar med två rader om den berörda skivan, men då är det ju knappast fokus på konstnären, utan snarare ett tecken på att vi går mot en mer och mer personlig journalistik - och där är lösningen kanske att journalisten i fråga borde starta sin egen blogg. Där får man nämligen skriva nästan vad som helst, och det går att starta en alldeles gratis, exempelvis här.

Most Valuable Players trevande och särartade debutalbum You In Honey har sedan släppet gått varmt i mina högtalare, och i torsdags, den 6 april, var det äntligen dags för dem att ställa sig på Klubb Republiks scen.
Jag var väldigt spänd på hur de skulle lyckas förmedla sin känsliga DIY-pop live, och såg fram emot spelningen minst lika mycket som The Embassys senare under kvällen.
Efter en förfest som blev årets roligaste eftersom jag fick det oerhörda nöjet att vinna i spökboll var det dags för de välkammade pojkarna att ta plats på scenen. De inleder med ett stycke ren komik, då de försiktigt tar ett par ackord för att kolla ljudet, tystnar - och publiken förvirrad börjar applådera (!). Då de väl satt igång att spela "på riktigt" skringras förvirringen och bandet bjuder på en sällynt vacker liveupplevelse. Låtarna framförs i mycket mindre elektroniska arrangemang än på skivan medan den drömska stämningen bibehålls, och då Most Valuable Players efter vad som känns som alldeles för kort tid går av scenen känns det som att något viktigt går mig förlorat.



The Embassy spelade i Linköping förra torsdagen, och de som var där beskrev spelningen såhär - jag citerar - "deras hemska live-rykte bekräftades; fulla/dryga/nonchalant/påhittade ”datorfel”/dåligt ljud". Klart att jag förväntade mig något utöver det vanliga! Så föreställ er min förvåning när de, trots en trasig e-sträng, levererar hitsen från Tacking med både charm och finess. Imponerad, men samtidigt lite besviken, tvingas jag inse att just ikväll är lite falsksång det enda som skiljer Embassy live från de sjukt snygga produktionerna på albumet.
Tuffast är ändå Paul Bettany-lookaliken Torbjörn Håkanssons sinnessjuka blick - det är riktig rock n' roll.



Nu är det bara att lyssna sönder Radio Depts Pet Grief och vänta på nästa spelning.

Jag har en ny artikel uppe på COLLECTIVE, jag avhandlar Mates of States senaste skiva, läs recensionen här.



Grät framför The Importance of Being Morrissey igår kväll, ibland är det viktigt att komma ihåg att ny musik i all ära, men någonstans började det ändå med Morrissey och hans kärlek till New York Dolls. Utan The Smiths hade jag förmodligen aldrig börjat lyssna på pop, The Queen Is Dead måste vara den viktigaste julklapp jag någonsin fått.
Jag blir alltid så sorgsen när jag tänker på Morrissey. Det är smärtsamt att påminnas om att jag missade hela britpopens storhetstid, när jag lekte i sandlådan splittrades The Smiths och det rörde mig inte i ryggen, när jag fortfarande lekte häst på Eiraskolans betongklädda skolgård slog Blur och Oasis igenom (ja, jag lekte häst lite för länge för att någonsin kunna kallas häftig), när jag blev tonåring och fattade att det fanns en hel värld av intelligent musik där ute var det bästa redan över. Jag fyllde tretton 1996, ett år efter att Oasis släppt What's the Story, Morning Glory?, nio år efter att The Smiths splittrats efter att Johnny Marr bestämt sig för att han fått nog. Jag missade Definitely Maybe. Jag missade Meat is Murder. Visst, min generation kan läsa in oss på allt som hänt, lyssna in oss på allt vi missat, men vi kommer aldrig ikapp. Morrissey har en förmåga att få mig att, av hela mitt hjärta, sörja detta. Det är också anledningen till att jag inte gick och såg honom live under Sverigebesöket - det känns någonstans som att det inte tjänar någonting till, jag var ändå inte med då det begav sig, och det som återstår nu är... minnen. Morrissey passar bäst i mina hörlurar, på väggen i mitt nya ljusgula sov/vardagsrum, som den Gudalika ikon han alltid kommer att vara.



En bekant tyckte att jag skulle skriva om det faktum att Morrissey valde att uppträda i Binglolotto av alla program när han gästade vårt kalla land. Jag har funderat mycket på det, men inser att det inte finns mycket att skriva om det. Han skiter helt enkelt i vad alla tycker. Han tyckte att det var en bra idé att medverka i Bingolotto, så då gjorde han det. Det är knappast det enda jag inte kan förstå med Steven Patrick Morrissey.

The Embassy och Most Valuable Players spelar på Klubb Republik ikväll, Norrköpingsvårens näst bästa bokning (25 maj - RADIO DEPT!). Jag ser nog fram emot MVP ännu mer än Embassy, You in Honey blir verkligen bara bättre och bättre, och det är så skönt med musik som växer - Tacking å andra sidan var ju flawless hits redan vid första lyssningen och går inte att tröttna på, och det är inte heller fy skam. Kvällen kan nog bli riktigt, riktigt fin - jag hoppas att vi ses där.

Jag har lovat att hoppa in och göra en miniroll i en kompis film på söndag, det känns lite mysigt, inte för att det blir plåster på såren för Världens Bästa Roll som jag tackade nej till för ett par veckor sedan... men ändå, lite rus blir det alltid framför kameran. Jag hatar att jag känner så, lika mycket som jag hatar att jag tycker att modellyrket är ett av världens roligaste yrken. Kanske är det så enkelt att det handlar om exhibitionism, kanske är det något djupare. Jag får maila och fråga tisdagens föreläsare Jörgen Kalmendal, han verkade ha bra koll på det där med självförverkligande - tyvärr inte särskilt bra koll på gruppdynamik, vilket var föreläsningens egentliga tema, med resultatet att jag inte kunde hålla mig vaken.


Placebos nya, Meds, är en riktig déjà vu-upplevelse för alla som någonsin lyssnat på... ja, vad som helst med Placebo. Det är faktiskt ganska lustigt att de har mage att släppa en skiva som är identitisk med de tidigare. Den korrekta titeln hade varit Why change a winning concept?, men Meds är tillräckligt charmerande för att klara av att visa upp exakt samma melodier, exakt samma gitarrslingor, en gång till. Åtminstone i tre lyssningar.

Baby
Did you forget to take you meds?

En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.
Billie the Vision är tyvärr inte så smarta.
Inte vi heller.


Lycka! Fick båda Bille the Vision & the Dancers-plattorna på posten idag, de ser strålande ut i min skivsamling. Nu längtar jag bara efter att raringarna ska komma hit och spela - man kan faktiskt inte påstå att man ska spela i Norrköping och sedan inte hålla sitt löfte! Otålig som jag är skrev jag och frågade när de kommer, fick svaret att de jobbar på det, och det hoppas jag verkligen. Norrköpingsvåren ser allt annat än lovande ut.

Om ett par dagar kan jag kalla mig officiell återförsäljare av det alldeles eminenta musikmagasinet Ondskan, så bor du i Norrköping och är sugen på ett nummer, hojta till! Den kostar 49:- och första numret innehåller briljanta reportage om världens sötaste covergirls i Taxi, Taxi!, Erik De Vahl, Kissing Mirrors, Most Valuable Players, Pet Shop Boys och Gentle Touch (som jag nu är ganska säker på att jag uppskattar). Ett måste helt enkelt - om inte annat för att världens bästa Hanna Fahl är en av initiativtagarna.

Har ni inte hunnit läsa mitt första inlägg i nystartade populärkulturella nättidningen COLLECTIVE tycker jag att ni ska göra det här.

Nu är det bara åtta dagar tills Radio Dept. äntligen släpper Pet Grief - det känns som att jag väntat en evighet. Det har släppts ovanligt lite bra senaste tiden, så mina förväntningar är vansinnigt höga. Rädda min vår, Johan, Martin och Daniel. Jag räknar med er!

Vår nya kurs, Ljudets kulturella arenor som drog igång igår, visar jäkligt stor potential - låt inte det löjligt flummiga namnet lura er, den handlar framför allt om musikjournalistik och jag är mer förväntansfull än någonsin tidigare under utbildningen.

Ikväll gick vi på långpromenad och lekte häst och jag hittade en jättelen kastanj.

Löjligt fina Malmöpopbandet Billie the Vision & the Dancers skriver på sin hemsida att de just nu planerar spelningar i Stockholm, Växjö, Norrköping, Linköping, Vimmerby, Malmö och Gävle, vilket är underbara nyheter för mig som Norrköpingsbo, men tyvärr har inte sidan uppdaterats på länge (okej, på flera dagar) och jag börjar bli lite nervös. NÄR KOMMER NI, BILLIE?

Man behöver inte gilla Billie the Vision bara för att man gillar popmusik - det är inte det mest nyskapande eller banbrytande, det är sant - men gillar man Billie the Vision, då gillar man popmusik. Lars, Fia, John, Silvio, Gustav, Lisa och Maria spelar bitterljuv, själfull och enkel pop om kärleken och livet, och jag vill med bestämdhet påstå att musik inte behöver vara komplicerad för att vara storslagen. Första albumet, I was so unpopular in school and now they're giving me this beautiful bicycle släpptes 2004 och känns som en direkt inblick i sångaren Lars liv, och helt oavsett om det han sjunger om är självupplevt eller inte älskar jag känslan av att lyssna till en dagbok, helst en med lås som man får förtroendet - eller tar sig friheten - att ta del av.



And above the clouds she said to herself
'I can’t believe how naive a man can be
That’s why I love you so
And that’s why I can’t be with you'

Bandets andra album, The World According To Pablo, är en väldigt speciell historia - en temaskiva som handlar om den prostituerade Malmötransan Pablo. Precis som på I was so unpopular... är låtmaterialet ganska ojämnt; fantastiska spår (lyssna på "Go To Hell", en av världens vackraste låtar) blandas friskt med mer bagatellartade, men gemensamt för alla låtar på båda skivorna är den enorma värme och äkthet de utrstålar. Jag kan inte lova att alla kommer att uppskatta Billie, men jag hoppas att alla ger dem en chans. De är precis så fina som de ser ut.

www.billiethevision.com

Annars idag:
Twa Toots - Don't Send Me Flowers
Erik De Vahl - Friendly Fire

För er som inte orkar gå in och läsa om mig på COLLECTIVE tar jag tillfället i akt och lägger upp min presentation även här. Ja, vad vet jag, kanske ger det en ärlig bild av mig. En bild av hur jag skulle vilja uppfattas, i alla fall.

Annika Marklund
Musikskribent

Mode: Växlar friskt mellan snyggindie och slöpop, äger hundra par skor och anser att du aldrig är snyggare än det du har på dig.

Musik: Min religion, mitt knark. Blipblop, handklapp, orglar, tamburiner, hjärta och smärta går ofta hem, allra helst live. Bäst i Sverige just nu är Radio Dept. och Kissing Mirrors, i utlandet regerar Mates of State, Bright Eyes och Magnetic Fields. Önskar ofta att jag var enväldig musikdiktator med makten att styra upp världens musiksmak.

Film: Ser film gärna och ofta, men är alldeles för kommersiell i min smak för att få hänga med filmnördarna. Donnie Darko, Battle Royale, Happiness och Garden State är det bästa som gjorts i min värld.

Personligt: Manisk bloggare som alltid längtar bort, älskar åttatimmarsfikor, min iPod, The O.C. och öl, helst i soliga parker.

Marcus kom hem underligt tidigt från sin fest, och nu gör han varm mjölkchoklad till mig. Fastän vi bråkade tidigare ikväll. Det känns bra.
(Jag stängde av The Strokes när han kom hem - jag har ju faktiskt ett rykte att tänka på. Hann lyssna igenom ungefär hälften. Hittills anser jag att singeln Juicebox är den enda låt som känns ens måttligt intressant.)

Åh, vad nöjd jag är!

När man ger sig in i ett nytt projekt vill man självklart att resultatet ska bli alldeles strålande, så jag var en aning nervös idag medan jag väntade på att första versionen av COLLECTIVE skulle läggas upp. När så premiärtiden flyttades fram från 16:00 till 17:00 blev jag ännu mer nervös - ja, jag erkänner, jag hann tänka "tänk om de bara fortsätter att flytta fram releasen hela natten och så blir det inget?! Men klockan blev fem, sidan lades upp, och jag kunde äntligen andas ut. Det ser sååå bra ut. Extra lycklig blev jag av artikeln om hur demoband etablerar sig själva med hjälp av internet; Carl-Johan pratar bland annat med underbart fina svenska demobandet The Happy People som jag länge hållt tummarna för att allt ska gå deras väg. Underbar gladpop med extra mycket själ. Läs Carl-Johans artikel här.

Det bästa med COLLECTIVE är ju ändå att den kommer att uppdateras varenda dag, så bokmärk och gå in med jämna mellanrum, vi behöver intelligent folk som kommer med idéer och ser till att vi håller måttet.

Nu ska jag, på uppdrag av en av er, ta mig igenom The Strokes First Impressions of Earth. Jag har till och med lovat att ge skivan en ärlig chans, trots att jag anser att det som möjligen var intressant med bandet 2001 förlorade sin charm redan då Room on Fire släpptes och inte innehöll någon ny "Last Nite", "Someday" eller "SOMA", bara småtrista försök. Vi får väl se hur det går.

Klockan 17:00 idag har populärkulturmagasinet COLLECTIVE premiär med undertecknad som musikskribent - gå för guds skull in och kolla runt!

Jag gick in i väggen inatt. Vaknade klockan två i panik, fruktansvärt speedad och illamående. Det tog närmare en timme innan jag lyckades lugna ner mig tillräckligt för att slappna av och somna om, och jag kände mig så djävulskt dum.

Jag stressar mig själv sjuk.

Jag måste ta det lugnare, jag kommer bli galen. Jag ska bli bättre, det måste jag.