För de smärtsamt ensamma



Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset
Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter.

Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.



Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem.

Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.

Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:

Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.

Watching a movie desperately

Jag har en känsla av att jag kan vara den enda hyfsat unga, normalbegåvade människan i hela Sverige som sitter ensam hemma med tårränder på kinderna och lyssnar på Loai denna soliga midsommarkväll. Tur för mig att >>To Remind Me<< nog är världens bästa låt att lyssna på när saker och ting inte blir som man tänkt sig.

I slutet av förra sommaren skickade en vän över Gävlebandet Loais ep >>’til Better Times<< (men åh, bara titeln!), utgiven av fina
STORA skivbolaget. Den visade sig bjuda på lågmäld, eftertänksam pop, stillsam men innerlig, ljuv men kantig, och vara precis vad jag behövde.
Då, som nu, såg inte livet ut riktigt som jag hoppats. Men den plockande gitarren, den sorgsna klarinetten, flickrösten som trots sin styrka hela tiden hotar att brista, de sviker inte. Inte då, inte ikväll. De sviker inte, de överträffar.


Den enda i Gävle som visste vägen hem.

Jag visste det inte då, men rösten tillhör Elin Lindfors, som ser ut precis som hon låter – ljus, spröd och sällsamt vacker. Lite älva, lite skogsrå, lite tuff poptjej. Elin är flickan som visade mig vägen hem den förvirrade, mycket ensamma och mycket ensamma natten till torsdag. Hon var på nattlig promenad, jag var bara förlorad i mörkret. Jag förvånades över hennes vänlighet då, men den passar väl ihop med den inbjudande, försynta, överraskande känsla som genomsyrar hela >>’til Better Times<<.

Gå in här och lyssna, och köp ep:n också för den delen, men bara om ni lovar att bemöda er med att förstå. Om ni lovar att lyssna med hjärtat, att koncentrera er, att bemöta musiken med samma respekt och omtänksamma integritet som den bjuder er.

>>What I’m feeling for you
Though I should not
Know it’d be best to let it go
But I can not
Cause you’re constantly in my head
To remind me
And my feelings for you
Always finds me<<


PS. Jag är så jäkla dum. På personalfesten i onsdags - den jag gick vilse på väg hem ifrån - satt vi ett par stycken och lyssnade på varandras musik (inte min, min iPod låg hemma och laddades), och plötsligt hör jag en kille säga till en annan: "lyssna på det här, det är en asbra indiepoplåt", och jag kan naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga vad det var. Gissa? >>Soul Meets Body<< med Death Cab. Och vad gör jag? Jo, jag skrattar rått och frustar, "kallade du nyss Death Cab för indie?!" Och därför, gott folk, skaffar jag mig inga vänner. Jag är helt enkelt smidig som en pårökt elefant i en porslinsaffär. Varför kan jag inte bara uppskatta när en person på jobbet visar sig uppskatta pop, varför måste alla ha bevistat minst en Kissing Mirrors-spelning för att duga i mina ögon? Vad spelar det för roll? Som sagt - jag är så jäkla dum.

>>Men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum<<

När tysk techno blev vacker

Ellen Allien & Apparat
Orchestra of Bubbles (CD) 2006
Bpitch Control



Det finns de som påstår att radio är "det mest visuella mediet". Jag brukade alltid ifrågasätta det, säga att visst är ljud oerhört viktigt, deskriptivt och användbart, men varför inte utnyttja det till att komplettera bilder? Varför nöja sig med det ena eller andra när man kan få hela paketet?
Det var då. Det var innan >>Orchestra of Bubbles<< förklarade hur det egentligen ligger till, samspelet mellan ljud och bild. Sällan har jag blivit så lycklig av att inse att jag varit så fel ute! Lyckan över att äntligen vara upplyst dränker till och med skammen över att vara den sista som förstår, den sista som inser att något inte behöver vara övertydligt för att framträda fullständigt glasklart. Att ljuden aldrig någonsin är ensamma. De målar bilder med rytmer och basgångar; abstrakta sagolandskap eller knivskarp fotorealism, bilder av forntid, samtid eller framtid - och till skillnad från i filmens värld slipper vi få banala bilder kastade i ansiktet. Istället tillåts vi skapa dessa bilder utifrån våra egna tankar, känslor och erfarenheter, och ges chansen att verkligen beröras. På riktigt.



Ellen Allien och Sascha Ring (Apparat) är inte bara snygga som vore de tagna ur ett high fashion magazine, de är dessutom gurus inom Berlins experimentella techno- och electronicascen. Efter att ha smygfixat med varandras låtar under en längre tid bestämde de sig, som tur är, för att göra något ihop. "I want to fill the room with sound", skriver Ellen på hemsidan, och det är precis vad resultet av samarbetet gör. Och mer därtill. Med Orchestra of Bubbles har de skapat ett album som säger… allt. Det uttrycker längtan, dov ångest, hopp och rastlöshet, och det gör det genom att lita på oss - på vår förmåga att tänka själva. Tack. Äntligen känner jag att det är precis det jag gör.

(Rädd för Bodström? Frukta icke - hela >>Orchestra of Bubbles<< finns att lyssna på alldeles lagligt här.)

Jajamen - sådär skrev jag i måndags i Collective. Sedan dess har jag mest peppat Lo Fi-FNK, blandade Mr Suitcase-mixar och tv-spelspop (jag är övertygad om att det inte blivit någon sommar om inte 047 satt fart).

The one who's never satisfied

Det gick upp för mig, blixtsnabbt och glasklart, någon gång kring halv ett inatt. Plötsligt såg jag alla mina försök i ett annorlunda ljus, något som egentligen alltid varit självklart uppenbarade sig framför mina ögon med en ny skärpa, som att se en smygtagen bild av sig själv - en vinkel av ens eget ansikte som naturligtvis alltid funnits där, men som är så långt ifrån fotografiernas hjärtliga leenden eller spegelns grimaser att man aldrig anat den, och med ens är man en främling för sig själv.

Musik har alltid fascinerat mig på ett sätt som ingenting annat lyckats med, och min dyrkan har bara växt med åren, liksom viljan – eller önskan, snarare – att fånga dess själ; se igenom den men ändå vara i den. Det är något jag har försökt att beskriva, i kryptiska essäer nedklottrade i skrivblock, i dagböcker, nattliga sms, hemliga bloggar eller högst offentliga sådana; något jag vill ringa in eller klä i ord; något jag ser, hör eller bara anar när jag lyssnar på musik. Jag söker nya vägar, jag ger det nya namn vid varje försök men känner ändå aldrig igen det när jag sedan läser det som skrivits, misslyckandets rasande bittra eftersmak. Egentligen tror jag att jag är allra lyckligast vid de tillfällen då jag nöjer mig med att känna, inte söker uttrycka det upplevda i ord, men otillfredsställelsen börjar snart gnaga i mig igen och jag måste skriva, ett nytt försök att inringa… "det där". Varje gång slås jag av ordens futtighet, min oförmåga att förmedla det som egentligen betyder något, hur det som är så vansinnigt starkt och närvarande i en låt, en skiva eller bara en ensam strof samtidigt kan vara så hjärtskärande flyktigt. Det spelar ingen större roll vilken musik jag vill fånga - jag tror att det ändå alltid är detsamma jag försöker nå med mina otillräckliga ord.

Så gick det alltså upp för mig, från ingenstans och ändå så välbekant:
Det jag ser, det jag hör, det jag känner i musiken har aldrig funnits där, inte i musiken, utan i mig, i oss. Det är vi som lyssnar som skapar musiken, jag är ingenting utan den, men den är heller ingenting utan mig.
Det är ju egentligen så självklart.

Denna insikt förde mig vidare in i de tankegångar jag ständigt skyr. Människornas desperata kamp att fylla sin tillvaro med betydelse för att slippa se den oändligt sorgliga sanningen i vitögat: vi är ensamma med allt som rör sig inuti våra irrande själar, ensamma med vår förtvivlan, vårt hopp, känslan av osäkerhet och rädsla och kärlek och eufori. Var och en upplever vi dessa universella känslostormar, sammanförda av ödet att alla leva här mitt bland varandra, förutbestämda att försöka dela med oss av allt de oerhörda inom oss, dömda att ständigt misslyckas. Att uppleva tillsammans men instängda i oss själva, att aldrig på allvar kunna dela med oss. Alltid, alltid ensamma.

It's almost summer, almost warm enough to swim



Sommarlovet är här, jag är tom. Jag tänkte slänga ihop en iTunesplaylist med sommarpepp för att muntra upp mig själv, men det gick inte. Istället blev det en spellista full av låtar som beskriver sommaren på riktigt. På ett sätt som överensstämmer med hur det känns inuti. Håna mig.

Kings Of Convenience - Gold In The Air Of Summer
Belle & Sebastian - I Know Where The Summer Goes
Saturday Looks Good To Me - All Our Summer Songs
Kristoffer Åström & Hidden Truck - Summer Version
Andreas Mattsson - Summer of Speed
Jonathan Richman - That Summer Feeling
The Magnetic Fields - I Don't Believe In The Sun
Phoenix - Summer Days
Hello Saferide - I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away (För en gångs skull suger inte Annika Norlin.)
Jason Collett - Almost Summer
The Elected - Sun, Sun, Sun
David Sandström - Here's For Summer


Jag loggade in på
Myspace och såg att min älskade syster var online. Jag har saknat henne så mycket den senaste tiden att det är löjligt, och nu när jag plötsligt inte är utfattig längre verkar det rätt säkert att jag kan åka och hälsa på henne i vinter. Good God, saknad, saknad, saknad. Älsklingen. >>Goodnight Wendy<< är det enda viktiga Timo Räisänen givit mig. Corny as hell, men kärlek får vara corny ibland.

As I lay me down to sleep I can’t see for a thousand dreams.
But Wendy, as I look into your faded eyes.
Wendy, I see something’s wrong.
Yes Wendy, baby, something’s wrong.

As we walk the long long streak, I can see you’re a little weak.
But Wendy see me walking next to you, cause Wendy, I’ve been there too.

As we talk until late at night I’ll be right here until you’re all right.
So Wendy can’t you open up for me?
Wendy, baby can’t you see when you wake up, baby, it’s just me.

Wendy, can’t you see?

As I look into your dark and faded eyes. Goodnight Wendy, goodnight.
Goodnight.



It's been so dull since you left Nashville

Jag skrev en ytterst ovärdig krönika på COLLECTIVE i måndags. Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och försöka beskriva hur överlägset mest fantastiska Kissing Mirrors och The Radio Dept. - ja, Sveriges två bästa band - var i Norrköping den tjugofemte maj. Läs och förbanna att du inte var där här.

Vi skulle ta bilder för att visa våra kommande fadderbarn hur vansinnigt tuffa vi är, och såhär bra lyckades vi:


Häftig, häftigare, häftigast. Fast från höger.

En Collectivekollega tipsade om Junior Seniors album >>d-d-dont't stop the beat<< från 2002, jag trodde verkligen att jag skulle gilla det, men sorgligt nog var det bara hiten - >>Move Your Feet<< - som höll någon vidare klass, resten känns oerhört buskis. Jag hatar att bli besviken. Det tror jag dock inte att jag riskerar att bli av Camera Obscuras nya, >>Let's Get Out of This Country<<, som Moa Andersdotter recenserar riktigt mysigt och själfullt i The Cricket, läs här om ni missat.

Kvällen avslutas med Casiotone For The Painfully Alone och >>Scattered Pearls<<.

The clasp broke at the disco Mom I'm sorry
And the older men who hit on becky
Nearly broke their necks on scattered pearls
And we searched the best we could
For two entire songs we knelt and felt along
The place where we had stood

But we only found 7 of Grandmother's pearls

And as we rode the bus home I thought surely
I'd wake up tomorrow just to find
That I had dreamt up everything
There'd still be pearls on a string
I wouldn't smell like smoke and
I'd still have the cash that I had spent on drinks

Oh I feel as scattered as Grandmother's pearls

Mom don't cry
They're only pearls


Nej, det blev underbara >>Nashville Parthenon<< som fick avsluta istället. Fy fan vilken vansinnigt bra låt.

And I still buy two pairs of everything
So when you come home you and I'll be twins

Because if I could have my way
I wouldn't be alone


Oj, nästan gråtläge. Godnatt.