START MISSHAPING.

Jag har en känsla av att jag kan vara den enda hyfsat unga, normalbegåvade människan i hela Sverige som sitter ensam hemma med tårränder på kinderna och lyssnar på Loai denna soliga midsommarkväll. Tur för mig att >>To Remind Me<< nog är världens bästa låt att lyssna på när saker och ting inte blir som man tänkt sig.

I slutet av förra sommaren skickade en vän över Gävlebandet Loais ep >>’til Better Times<< (men åh, bara titeln!), utgiven av fina STORA skivbolaget. Den visade sig bjuda på lågmäld, eftertänksam pop, stillsam men innerlig, ljuv men kantig, och vara precis vad jag behövde.
Då, som nu, såg inte livet ut riktigt som jag hoppats. Men den plockande gitarren, den sorgsna klarinetten, flickrösten som trots sin styrka hela tiden hotar att brista, de sviker inte. Inte då, inte ikväll. De sviker inte, de överträffar.


Den enda i Gävle som visste vägen hem.

Jag visste det inte då, men rösten tillhör Elin Lindfors, som ser ut precis som hon låter – ljus, spröd och sällsamt vacker. Lite älva, lite skogsrå, lite tuff poptjej. Elin är flickan som visade mig vägen hem den förvirrade, mycket ensamma och mycket ensamma natten till torsdag. Hon var på nattlig promenad, jag var bara förlorad i mörkret. Jag förvånades över hennes vänlighet då, men den passar väl ihop med den inbjudande, försynta, överraskande känsla som genomsyrar hela >>’til Better Times<<.

Gå in här och lyssna, och köp ep:n också för den delen, men bara om ni lovar att bemöda er med att förstå. Om ni lovar att lyssna med hjärtat, att koncentrera er, att bemöta musiken med samma respekt och omtänksamma integritet som den bjuder er.

>>What I’m feeling for you
Though I should not
Know it’d be best to let it go
But I can not
Cause you’re constantly in my head
To remind me
And my feelings for you
Always finds me<<


PS. Jag är så jäkla dum. På personalfesten i onsdags - den jag gick vilse på väg hem ifrån - satt vi ett par stycken och lyssnade på varandras musik (inte min, min iPod låg hemma och laddades), och plötsligt hör jag en kille säga till en annan: "lyssna på det här, det är en asbra indiepoplåt", och jag kan naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga vad det var. Gissa? >>Soul Meets Body<< med Death Cab. Och vad gör jag? Jo, jag skrattar rått och frustar, "kallade du nyss Death Cab för indie?!" Och därför, gott folk, skaffar jag mig inga vänner. Jag är helt enkelt smidig som en pårökt elefant i en porslinsaffär. Varför kan jag inte bara uppskatta när en person på jobbet visar sig uppskatta pop, varför måste alla ha bevistat minst en Kissing Mirrors-spelning för att duga i mina ögon? Vad spelar det för roll? Som sagt - jag är så jäkla dum.

>>Men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum<<