Hidden it for too long
Ännu en hiphopare är arg. Av samma anledning som de flesta hiphopare som kommenterar min blogg är arga. Den 17 mars i år skrev jag nämligen såhär:
Max Peezay och hans kompisar skötte sig säkert bra, att överhuvudtaget lyckas skapa schysst hiphopgung på en popklubb kräver sin talang. Själv kan jag för mitt liv inte uppbåda det minsta engagemang för hiphop, i mina ögon är det ungefär lika spännande och givande som sopor eller Nutrilett-bars, så jag är oerhört tacksam över att Republiks vårbokningar osar handklapp och synthslingor istället för, eh, nödrim om hur det är att komma från förorten.
Gillar att nödrimma.
aftershock skriver såhär:
att du ens får för dig att kläcka ur dig saker som "nödrim" när du talar om peezay med följe, visar inte bara att du inte kan svartmusik men även att du inte kan svenska språket.. FY PÅ DIG! och med tanke på att de var mer röj på hans set än emmons visar ju bara att dina popkompisar inte håller med dig heller.
Jag har några frågor.
1) Varför i hela fridens namn läser hiphopare min blogg?
2) Varför skriver de anonymt så att jag inte kan svara?
3) Kan ingen lära dem vad "nödrim" betyder? I brist på bättre källor tar jag hjälp av susning.nu:
”Ett nödrim är ett otillfredställande rim, där orden inte rimmar men där ordens ljud är snarlika eller där orden rimmar i skriftspråk men inte i talspråk.”
4) Om de mot förmodan vet vad ”nödrim” betyder, vad kallar de då detta?
Välkommen till min storstad
Välkommen här bor jag
Huvudstaden i världens bästa land
Man gör sitt bästa för att likna sin näste man
Huvudstaden i världens bästa land
Här kan man se vem som är rik på ett efternamn
Vet vad ett nödrim är.
Idag har jag förälskat mig i Lo-Fi-Fnks >>Steppin' Out (Juuso P's Ballad Version)<<, poserat cheesy med cigarett och solglasögon, skrivit klart uppsatsen och haft ångest över att jag borde hitta ord för att beskriva torsdagens The Radio Dept./Kissing Mirrors-spelning. (Det var ännu bättre än ni kan föreställa er.) Snart, hoppas jag, snart kommer orden.
Lyssna på: Rocketship - >>A Certain Smile, A Certain Sadness<< (cd)
Max Peezay och hans kompisar skötte sig säkert bra, att överhuvudtaget lyckas skapa schysst hiphopgung på en popklubb kräver sin talang. Själv kan jag för mitt liv inte uppbåda det minsta engagemang för hiphop, i mina ögon är det ungefär lika spännande och givande som sopor eller Nutrilett-bars, så jag är oerhört tacksam över att Republiks vårbokningar osar handklapp och synthslingor istället för, eh, nödrim om hur det är att komma från förorten.
Gillar att nödrimma.
aftershock skriver såhär:
att du ens får för dig att kläcka ur dig saker som "nödrim" när du talar om peezay med följe, visar inte bara att du inte kan svartmusik men även att du inte kan svenska språket.. FY PÅ DIG! och med tanke på att de var mer röj på hans set än emmons visar ju bara att dina popkompisar inte håller med dig heller.
Jag har några frågor.
1) Varför i hela fridens namn läser hiphopare min blogg?
2) Varför skriver de anonymt så att jag inte kan svara?
3) Kan ingen lära dem vad "nödrim" betyder? I brist på bättre källor tar jag hjälp av susning.nu:
”Ett nödrim är ett otillfredställande rim, där orden inte rimmar men där ordens ljud är snarlika eller där orden rimmar i skriftspråk men inte i talspråk.”
4) Om de mot förmodan vet vad ”nödrim” betyder, vad kallar de då detta?
Välkommen till min storstad
Välkommen här bor jag
Huvudstaden i världens bästa land
Man gör sitt bästa för att likna sin näste man
Huvudstaden i världens bästa land
Här kan man se vem som är rik på ett efternamn
Vet vad ett nödrim är.
Idag har jag förälskat mig i Lo-Fi-Fnks >>Steppin' Out (Juuso P's Ballad Version)<<, poserat cheesy med cigarett och solglasögon, skrivit klart uppsatsen och haft ångest över att jag borde hitta ord för att beskriva torsdagens The Radio Dept./Kissing Mirrors-spelning. (Det var ännu bättre än ni kan föreställa er.) Snart, hoppas jag, snart kommer orden.
Lyssna på: Rocketship - >>A Certain Smile, A Certain Sadness<< (cd)
Do you really want to stay lost?
They're sad and young
And they'll be sad and young forever
Jag hoppas verkligen att My Favorite aldrig återförenas. Ingenting, ingenting de gör kan någonsin slå >>Happiest Days Of Our Lives<<, en av världens tio allra bästa skivor.
Mitt uppsatsskrivande börjar lida mot sitt slut - på måndag ska den färdiga versionen in, med reservation för kommande finslip och sista minuten-fixande. Än så länge är den långt ifrån klar, men chanserna är goda att det ändå kan lösa sig innan deadline. Den här uppsatsen har nog varit värst hittills - dålig planering, ett ämne som både ligger lite för nära mig själv och som är för intressant för att inte göra något riktigt bra av - och definitivt den mest givande och lärorika.
Onödig information:
Jag skriver om subkulturer. Om mekanismerna som håller dem samman, och om subkulturellt kapital.
Vid sidan av detta gör vi dessutom en ljudproduktion, en rar liten sak där det diskuteras kring hårdrock v/s indiepop. Den kommer att bli fin, pojkarna i gruppen gör ett utmärkt jobb, och det är oerhört skönt att slippa oroa sig, att slippa ta ansvar.
Jag och min nya klänning gör ett försök att skapa något slags vardagssurrealism hemma i köket:
Om jag bara står här tillräckligt länge kommer det, statistiskt sett, att hända någonting viktigt.
Jag lyssnar på en väldigt rar radiostation på min >>Last.fm-player for the office<< - hur skulle jag klara av att spendera mina dagar i skolan utan den? - kallad >>Artists similar to Suburban Kids With Biblical Names<<. (Jag kan inte öppna de vanliga radiostationerna här, bara lyssna på <
Johan och Peter. Similar to Suburban Kids With Biblical Names.
Imorgon, imorgon, imorgon är det dags! The Radio Dept. + Kissing Mirrors. Jag har sett fram emot den kvällen så löjligt länge, det kan omöjligt bli något annat än ett gigantiskt antiklimax. Dock - vårens absolut finaste antiklimax. Jag är så vansinnigt glad. Efter faddermötet som börjar om tre minuter ska jag hem och städa för att de fyra lyckliga Kissing Mirrors-medlemmar som får nöjet att bo hemma hos oss ska få ha det rent och fint omkring sig (vaddå, sådant lägger man väl märke till när man fyra på morgonen kommer hem efter en spelning?).
Ikväll: Final i Top Model (trista Skandinavienversionen, men ändå), sedan öl på Guskelov med Magnus Carlson i dj-båset. Dagen är inte fy skam, faktiskt. Jag har mått mycket, mycket sämre den här veckan.
Vända allt från svart till vitt
Vart stack du?
Kalle J är verkligen löjligt beroendeframkallande. All musik som kan få mig att må bättre är värda en hedersutmärkelse.
För folk är så vansinnigt elaka mot mig. Lögnaktiga, småsinta, vidriga människor. Människor jag aldrig träffat, människor som inte förtjänar att leva. De andas den luft du och jag kunnat andas om de bara inte existerat.
Tro inte på allt ni läser, älsklingar.
I Collective tipsar jag om de bästa elektroniska akterna som spelar på Popaganda, läs det här.
Bland annat spelar världens finaste Sarah Nyberg Pergament (Actionbiker, Kissing Mirrors) med sitt och Differnet-Tomas Bodéns projekt Flow Flux Clan - ni vet, de som Remixade The Radio Dept.s >>Worst Taste In Music<< så sjukt snyggt. Lyssna på deras >>Slowmotion Ears, Widescreen Eyes<< på Shaktar. De spelar i Allhuset klockan 22 på torsdag.
Tråkigt nog betyder det att Sarah inte är med och spelar med Kissing Mirrors här i Norrköping på torsdag - och dessutom att jag inte kan se FFC, eftersom jag är här och ser vårens bästa lineup.
Titta, fler än jag gillade mitt kvasiarty Kissing Mirrorspeppande nu är jag officiell Kissing Mirrors-affischflicka!
Something more than last time
GRATTIS NORRKÖPING!
Klubb Republik
Jag passar på att pusha ännu lite mer för COLLECTIVE.SE, har ni missat min artikel om Uppsalas finest kommer den här.
(Eller läs originalet här.)
UNGDOMLIG SHOEGAZE SOM FÄNGSLAR
TISDAG 9/5 2006 AV ANNIKA MARKLUND
MIXTAPES & CELLMATES
Om The Radio Dept. och Bright Eyes-Conor Oberst träffats i tonåren, blivit kära och börjat göra musik ihop hade resultatet låtit precis såhär. Det brusar och sprakar i äkta shoegazeanda kring de ömsinta melodislingorna, Robert Svenssons sång (kusligt lik Conors) växlar mellan trevande försynt och plågsamt desperat, och jag… jag är bara helt såld. Det är precis såhär jag vill att ny svensk indie ska låta! Ofärdig, ung, livfull, återhållsam och utlevande på samma gång, och kanske framför allt, vansinnigt begåvad. Mjuka >>Static, Oh, Static<< ger rysningar som påminner om de jag fick första gången jag lyssnade på Radio Dept.s >>Your Father<<, och det nya material jag hört tyder på en utveckling mot ännu mer genomtänkta melodier och ljudbilder.
Debuten >>Juno EP<< visar på en rå talang med våldsam potential, en sex spår lång uppföljare - >>If There Is Silence, Fill It With Longing<< är inspelad och förväntas släppas i höst på Nomethod Records.
I fredags, 5 maj, spelade bandet i Stockholm tillsammans med Paddington DC och mina favoriter Most Valuable Players, en fantastiskt intensiv spelning som förtjänat en större publik. Passa på att se Mixtapes & Cellmates den 2 juni på Skylten i Linköping – ni kommer inte att ångra er.
Lyssna på Mixtapes & Cellmates på shaktar.nu och på myspace.com.
Livet är för kort för semestrar
Tack Johan!
Uppsatsskrivande är också anledningen till att jag så totalt försummar bloggen. Men! Eftersom inte alla är trogna läsare av Collective.se (fy!) passar jag på att slänga in måndagens lilla hyllning till bitpopen i allmänhet och underbara 047 i synnerhet. Varsågoda!
PIXLAD LYCKA BIT FÖR BIT
047 [noll fyra sju]
År efter år dyker den upp i min playlist, sommarens svar på vårens vitsippor, i takt med att parkerna fylls av barbenta studenter och sexpack folköl. Den förvandlar den grå vårhimlen till ett klarblått fält och dränker gatorna i pixlat solsken, och plötsligt förstår jag inte hur jag klarat mig utan den hela vintern. Lilla Ida med sina svalor som flyger får känna sig slagen av den ultimata sommarfixaren - tv-spelspopen. Årets nytillskott i mina högtalare står makalöst dansanta bitpopbandet 047 för, med speedade guldkornet >>PingPong<< (från 2005 - hur missade jag den?) som solklar sommaranthem. Det är ett faktum - tillsammans med Mr. Suitcase bjuder 047 på sommarens mest dansvänliga toner.
De tre medlemmarna - Soda och Pricky på synt och Salkin på Gameboy - har gjort musik tillsammans sedan 2001, då de förenades kring målet att på mindre än en månad spela in en julskiva. Lagom till jul stod 19 spår långa >>Wheel du fira hjul med mej?<< färdig, och sedan dess har bandet fortsatt att knåpa ihop smittande blipblop-pärlor och spelat dem live så ofta de fått chansen. Nu har det blivit klart att de äntligen släpper sitt debutalbum på nya, galet lovande skivbolaget Killing Music i maj eller början av juni.
Nöjer du dig inte med att digga till bergsprängaren i parken kan du dansa sönder skorna till 047 framför både Arvikas och Emmabodas festivalscener i sommar. Vi ses där!
>>Pingpong<< och en hel del andra underbara spår finns att ladda ner på bandets hemsida - www.nollfyrasju.se.
It's a lot of time for a man who walks on me
Jag hade nästan glömt hur sjukt roligt, och hur vansinnigt jävla jobbigt, det är att spela in film. Veckor av förberedelser och två dygns inspelning ska resultera i den fem minuter långa splatterkomedin Bachelor Pad, med undertecknad i rollen som blont och dansant bombnedslag i bedårande femtiotalstappning. Mer än hälften av filmandet är avklarat, imorgon är det framför allt första och sista scenen som återstår, och sedan kan jag förhoppningsvis åka hem med gott samvete, en erfarenhet rikare.
Hem till Norrköping. Det känns faktiskt som att jag redan ställt om mig, fått en ny extra hemstad, en ny plats som känns min egen. Norrköping kan läggas till den blygsamt torftiga lista som toppas av Stockholm, staden som alltid kommer att vara min men som på något sätt inte längre tillhör mig; följt av Shanghai, staden jag kallade helvetet på jorden och som förmodligen lärt mig mer om mig själv än någon annan plats, staden jag längtar tillbaka till allt oftare. Det är fint att ha ett sammanhang någonstans.
Hittade en bild från när jag gjorde ett litet inhopp som servitris i novellfilmen Annonskärlek, jag övar repliker sittandes mellan två av världens finaste människor och ser sällsynt ung och lycklig ut.
Hem till Norrköping. Det känns faktiskt som att jag redan ställt om mig, fått en ny extra hemstad, en ny plats som känns min egen. Norrköping kan läggas till den blygsamt torftiga lista som toppas av Stockholm, staden som alltid kommer att vara min men som på något sätt inte längre tillhör mig; följt av Shanghai, staden jag kallade helvetet på jorden och som förmodligen lärt mig mer om mig själv än någon annan plats, staden jag längtar tillbaka till allt oftare. Det är fint att ha ett sammanhang någonstans.
Hittade en bild från när jag gjorde ett litet inhopp som servitris i novellfilmen Annonskärlek, jag övar repliker sittandes mellan två av världens finaste människor och ser sällsynt ung och lycklig ut.
The way you put things when you are drinking
De senaste dagarna har varit så fulla av bra musik, av fina människor och en och annan idiot, av goda nyheter och nojor, av bråk och kärlek, att jag blir yr bara av tanken på att försöka summera dem. Eller så är jag bara full.
Radio Dept. slog hål på den eventuella oro jag känt inför livespelningen i Norrköping den 25:e maj genom att bjuda på en alldeles sanslöst ljuvlig konsertupplevelse på Herrgår'n i Linköping som fick mig att längta efter mer, mer, mer. Bandet själva får gärna påstå att de "inte är något liveband" och att "soundet är svårt att återskapa live" - ja, de får säga precis vad de vill, men låtarnas ljudbilder är kusligt lika de inspelade versionerna, inte en ton hamnar fel, och enda anledningen till att Radio Dept. inte anses vara ett liveband är att publiken verkar tycka att defintionen av ett "bra liveband" är The Sounds eller Backyard Babies. Åååh, rysningar. Radio Dept. och Kissing Mirrors på Klubb Republik den 25 maj kommer att bli årets största kväll.
Att jag fick avstå från Timo Räisänen på Club Mogwai ikväll känns knappast som en stor förlust med tanke på vad som framfördes på Allhusets scen. Alldeles briljanta Mixtapes & Cellmates inledde med sin nerviga pop som ibland låter på gränsen till identitisk med tidiga Bright Eyes-verk, men som oftast är tillräckligt egensinnig för att klara sig utan jämförelser med Radio Dept. eller Khonnor.
Mina favoriter Most Valuable Players tog vid efter Mixtapes och skötte sig exemplariskt. Till skillnad från vid den alltför korta spelningen i Norrköping för en månad sedan tog bandet verkligen ut svängarna, och det ökade utrymmet gjorde att det blev än tydligare vilka skrämmande begåvade musiker Martin, Gunnar, Ivar och Hugo är.
Innan Paddington DC röjde skiten ur publiken passade jag på att trakassera min guru Johan Jacobsson en stund - Johan, kom till Norrköping! 25 maj! Du vet att du vill! - och dansade mig sedan svettig och galen till I Fucked Up och blev gråtfärdig under avslutande Oh No/Oh Yes. Ja, hela kvällen var över förväntan så till den milda grad att jag ger den en mental fullpoängare.
Jo - Glöm inte COLLECTIVE!
<
Explain that to me, explain that to me>>
Radio Dept. slog hål på den eventuella oro jag känt inför livespelningen i Norrköping den 25:e maj genom att bjuda på en alldeles sanslöst ljuvlig konsertupplevelse på Herrgår'n i Linköping som fick mig att längta efter mer, mer, mer. Bandet själva får gärna påstå att de "inte är något liveband" och att "soundet är svårt att återskapa live" - ja, de får säga precis vad de vill, men låtarnas ljudbilder är kusligt lika de inspelade versionerna, inte en ton hamnar fel, och enda anledningen till att Radio Dept. inte anses vara ett liveband är att publiken verkar tycka att defintionen av ett "bra liveband" är The Sounds eller Backyard Babies. Åååh, rysningar. Radio Dept. och Kissing Mirrors på Klubb Republik den 25 maj kommer att bli årets största kväll.
Att jag fick avstå från Timo Räisänen på Club Mogwai ikväll känns knappast som en stor förlust med tanke på vad som framfördes på Allhusets scen. Alldeles briljanta Mixtapes & Cellmates inledde med sin nerviga pop som ibland låter på gränsen till identitisk med tidiga Bright Eyes-verk, men som oftast är tillräckligt egensinnig för att klara sig utan jämförelser med Radio Dept. eller Khonnor.
Mina favoriter Most Valuable Players tog vid efter Mixtapes och skötte sig exemplariskt. Till skillnad från vid den alltför korta spelningen i Norrköping för en månad sedan tog bandet verkligen ut svängarna, och det ökade utrymmet gjorde att det blev än tydligare vilka skrämmande begåvade musiker Martin, Gunnar, Ivar och Hugo är.
Innan Paddington DC röjde skiten ur publiken passade jag på att trakassera min guru Johan Jacobsson en stund - Johan, kom till Norrköping! 25 maj! Du vet att du vill! - och dansade mig sedan svettig och galen till I Fucked Up och blev gråtfärdig under avslutande Oh No/Oh Yes. Ja, hela kvällen var över förväntan så till den milda grad att jag ger den en mental fullpoängare.
Jo - Glöm inte COLLECTIVE!
<
Explain that to me, explain that to me>>