START MISSHAPING.

Om svenska folket haft smak

I lördags var vi påväg hem från en riktigt skaplig Outlet i Insjön utanför Leksand, och i brist på annat lyssnade vi i ett par minuter på P3s Sommartoppen. Programmet sändes live från Östersund, och vi rattade in stationen alldeles lagom till att den åtråvärda Tio-i-Topplistan tillkännagavs. Och inte för att racka ner på majoriteten av unga svenskar, men deras musiksmak lämnar onekligen ett och annat att önska. (Vad Peter, Bjorn and John hade för anledning att gästa showen övergår mitt förstånd! Men kanske var det skäl nog att få spela sällskapsspel eller liknande backstage med Marie Sernholt.)

Jag ska låta er slippa ta del av listan (ni som verkligen vill, kolla här), men jag kan meddela att >>Boten Anna<< tappade fyra placeringar och hamnade på en femteplats, en placering över Lordis >>Hard Rock Hallelujah<<. Då listan redan var framröstad fanns det inte mycket jag kunde göra åt resultatet, men nu har jag med hjälp av nära och kära tagit fram en egen, alldeles strålande vacker Tio-i-Topp som förgyller denna osedvanligt lyckade sommar, år 2006.

Lyckad, ja, men det har varit en underlig sommar. Människor har kommit och gått och de finaste har som tur är bestått, jobbet har lärt mig mycket om djur och ännu mer om folk, jag har blivit omtyckt oftare än avskydd och förstått att ibland är det faktiskt inte mig det är fel på, utan dem.
Något som, sorgligt nog, fått gå på sparlåga hela sommaren är mitt annars så frenetiska musikletande. Jag har helt enkelt inte haft tillgång varken till dator eller till... tid, och Collective har försummats veckor i sträck. Det är en väldig tur att så många begåvade och engagerade vänner förser mig med sommarmusikens grädda! Därför passade det utmärkt bra att låta några av de mest insatta och välbevandrade i min bekantskapskrets hjälpa till att nominera låtar till min egen Sommartoppen - Om svenska folket haft smak. Leta upp, ladda ner och njut!


1. Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<
Kan vara årets poplåt.

.
2. The Charade - >>My Song To You<<
>>It's those little things you always do, that makes the whole world love you<<
Min Marcus har koll på det här med romantik, och hade den goda smaken att dedikera sommarens raraste refräng till mig.


3. Hidden Cameras - >>Awoo<<
It's hip to be queer!


4. Katie Goes To Tokyo - >>The Girl Who Ruined Your World<<
Ljuvligt. Absolut ljuvligt.


5. Los Campesinos! - >>Me! You! Dancing!<<
Anders W har bättre koll än de flesta, på gladpop, depp-pop och dansanta sommarhits. Han bidrag till Sommarpopen är ett gäng britter vars somriga hit är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.



6. Final Fantasy - >>He Poos Clouds<<
>>All the boys I have ever loved have been digital<<


7. Fontainebleau - >>Det Perfekta Brottet<<
Veckan Pop-Peter säger att du ska lyssna på Fontainebleau, och då är det bara att göra det, helst igår.


8. 047 - >>Robopop<<
Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?


9. Niobe/Wechsel Garland - >>Surround Your Hover<<
Om några timmar ska bästa Johan Jacobsson tillbaka till jobbet på Sonic efter en välförtjänt semester, men trots den sena timmen hann han med att skänka ett bidrag till Sommartoppen. Det är sådant som ger poäng hos Gud.


10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - >>It Girl<<
Att remixa grymma låtar grymmare än en konst. Makelberge-teamet tar fram det bästa i Ylva Lindbergs röst och får låten att slå ut i full blom.


(Jag hade långa, fina förklaringar till alla låtar och deras placeringar, men när jag tryckte på "publicera" så försvann alltihop. Jag orkar inte gråta över spilld mjölk utan tackar någon högre makt för att jag, förutseende nog, redan sparat allt utom själva listan. Men när jag lägger mig för att sova kommer jag nog sörja lite, ändå. För de var så långa, förklaringarna. Och fina.)

Sommarens stora pepp måste ju vara Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<. SHAKE! SHIMMY!

Bubblare
- Att våga hoppa från alldeles för höga hopptorn och bli väck på endorfiner
- Nya vänner, och gamla
- Rödvin och tolvtimmarssamtal om livet och döden och allt däremellan

Skickade just efter Lucky Souls fina singlar. De kommer att göra sig så fint hemma hos oss.


This is the look of the summer of 2006.

(Lucky Soul är fyra lads och en lovely lady från Greenwich som spelar riktig, klassisk, überfantastisk gladpop. Någon som har lust att ta dem till Sverige? Jag har för dålig lön för att ta mig till London!)

Ikväll spelar underbara Bobby Baby på Trädgården i Stockholm, och här sitter och och trycker i mig pannkakor i Gävle istället för att stå framför scenen och sjunga med i >>I Won't Dance With You Baby Tonight<<.


>>Alone in Gävle<<, tycker jag att vi kallar den här.

Tur att min kväll och helg kommer att bli alldeles förträfflig ändå! Även utan Ella.


Det bästa med Ella är inte hennes fina kläninngar och kappor. Men man kan lätt tro det.

Nej, Bobby Baby-Ella är löjligt begåvad också. Jag fick lite ångest på busshållsplatsen idag över att det finns så många fantastiska musiker som bara knåpar ihop ljuvlig musik alldeles ensamma, och själv kan jag inte ens sjunga barnvisor och låta trovärdig.

Att recensera andras verk, oavsett konstform, är för mig alltid förknippat med viss ångest. En recension som inte är uppriktig och ärlig är i mina ögon fullständigt poänglös, men samtidigt känns många sågningar oerhört orättvisa. Särskilt om det är jag själv som skrivit dem. Herregud ? vem är väl jag att döma andra? Att kritisera, ifrågasätta eller till och med avfärda? Vissa skivor är naturligtvis lättare ? eller svårare ? att såga än andra: utländska artister är alltid lättare, liksom framgångsrika sådana. Ju närmare de kommer, ju mer sårbara de känns, desto smärtsammare är det. Det mest orättvisa och plågsamma av allt måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt.
Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer ? och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).



Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi.
Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda >>The August Recovery<< när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter han som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till >>Withering<< och hör Roxettes >>It Must Have Been Love<<), ibland? ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir omväxlande generad och gråtfärdig.
>>The wind is colder today, new times on the way<< sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos - ibland är det helt enkelt värt det.

Lyssna på två av låtarna från >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< på Collective, här.

Marcus Wallner når du lättast via mail, [email protected].