Fuck me like a millionaire
Äntligen är jag hemma och har mer än tre minuter över (nämligen tjugo, innan jag måste ta mig iväg till skolan och redovisa vårt finfina porrdataspel), så nu är det verkligen hög tid för recension av lördagkvällen. Som - vad var det jag sa?! - var årets finaste kväll. Jag önskar att ni varit där allesammans, men i brist på förstahandsupplevelse får ni nöja er med min ödmjuka beskrivning.
Kissing Mirrors inleder kvällen, som är ovanligt stjärnklar för att vara Stockholm, med en überpretentiös avantegardespelning vars like jag sällan skådat. En förinspelad kvinnoröst talar drömskt till någon om att ge sig iväg, om att bli sedd, om att tas på allvar, om splittrat glas; bandets överhuvud Per Johansson sitter i en fåtölj på scen och läser en bok och dricker öl; Sarah och Hanna sjunger allvarligt och klädsamt nonchalant om giftiga kyssar, brutala mord, världens undergång och evig kärlek.
Hela spelningen är oerhört drömlik och teatral, rökmaskinen gör mig yr och hög och elva år igen, Hanna spelar tvärflöjt så plågsamt vackert, och när Per klipper av blomstjälken för att markera avslut är jag frustrerad och sorgsen över att jag inte vet när jag får nästa fix. Jag behöver mer Kissing Mirrors. Jag behöver mer överintelligent, begåvad, hånfull popmusik.
The Pipettes, Englands absolut snyggaste tjejer, tar stämningen från smärtsamt indiedryg till färgglad, sextiotalssoulig hysteri. I kortkort och högklackat, uppbackade av hunkiga musikernördar i skoluniform, river de av den ena vansinnigt catchy popdängan efter den andra, med en koreografi som hade gjort Fame Factory-kidsen generade.
Becki, Gwenno och Rose är alldeles tydligt födda underhållare - hade jag varit på humör att klaga hade jag kunnat säga något om "en viss brist på... djup", men djup är just nu helt oväsentligt. Det är bara dans, dans, dans, precis som The Pipettes vill ha det, jag dansar mig galen, det blir extranummer och I Like A Boy In Uniform (School Uniform) och min hals går sönder och så plötsligt är allt över.
Ja, sen spelar Handsomeboy Technique och hans polare Halfby skivor, men då är min kväll redan fulländad.
Kissing Mirrors inleder kvällen, som är ovanligt stjärnklar för att vara Stockholm, med en überpretentiös avantegardespelning vars like jag sällan skådat. En förinspelad kvinnoröst talar drömskt till någon om att ge sig iväg, om att bli sedd, om att tas på allvar, om splittrat glas; bandets överhuvud Per Johansson sitter i en fåtölj på scen och läser en bok och dricker öl; Sarah och Hanna sjunger allvarligt och klädsamt nonchalant om giftiga kyssar, brutala mord, världens undergång och evig kärlek.
Hela spelningen är oerhört drömlik och teatral, rökmaskinen gör mig yr och hög och elva år igen, Hanna spelar tvärflöjt så plågsamt vackert, och när Per klipper av blomstjälken för att markera avslut är jag frustrerad och sorgsen över att jag inte vet när jag får nästa fix. Jag behöver mer Kissing Mirrors. Jag behöver mer överintelligent, begåvad, hånfull popmusik.
The Pipettes, Englands absolut snyggaste tjejer, tar stämningen från smärtsamt indiedryg till färgglad, sextiotalssoulig hysteri. I kortkort och högklackat, uppbackade av hunkiga musikernördar i skoluniform, river de av den ena vansinnigt catchy popdängan efter den andra, med en koreografi som hade gjort Fame Factory-kidsen generade.
Becki, Gwenno och Rose är alldeles tydligt födda underhållare - hade jag varit på humör att klaga hade jag kunnat säga något om "en viss brist på... djup", men djup är just nu helt oväsentligt. Det är bara dans, dans, dans, precis som The Pipettes vill ha det, jag dansar mig galen, det blir extranummer och I Like A Boy In Uniform (School Uniform) och min hals går sönder och så plötsligt är allt över.
Ja, sen spelar Handsomeboy Technique och hans polare Halfby skivor, men då är min kväll redan fulländad.
Kommentarer
Postat av: Patrik
porrdataspel? maila och berätta.
Trackback