Ge mig nå't!
onsdag 16/8 2006 av Annika Marklund
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.
(Bilder saknas)
Så har även årets upplaga av Emmabodafestivalen gått av stapeln. Årets tre mest intensiva popdagar innehöll alla obligatoriska ingredienser: Ösregn, tonårsfylla, Smålandsrullar, en hel del dålig musik och ännu mer underbar sådan. Såhär i efterhand kan jag stolt konstatera att jag såg alla band jag bestämt mig för att se, att jag aldrig vaknade bakfull, att tältet höll tätt även under de värsta regnstormarna och att alla mina älsklingsband var precis så bra som jag förväntade mig - och de jag inte gillar var precis så dåliga. Få överraskningar, med andra ord, men Emmaboda 2006 blev just så vacker som jag hoppades på. Vad mer kan man begära?
Teenage Kicks
Taxi, Taxi - råhet, melankoli och energi. Dragspel, synth, akustisk gitarr och saxofon. Beskåda Popsveriges framtid!
It Hurts To See You Dance So Well
The Pipettes
"Is there anyone here who's over 24? Great, then there's still hope for me tonight!"
Jag har aldrig varit med om att några artister flirtat lika skamlöst med publiken som bombnedslagen i The Pipettes, och gud vet att det uppskattas. När "the prettiest girls you've ever seen" äntrade scenen var jag tvungen att pressa mig bakåt från min andraradsplats medan ett hundratal förälskade och kåta pojkar och flickor försökte mosa varandra i ett försök att komma närmare Gwenno, Becki och Rose. Adrenalinet fick luften att darra, hitsen avfyrades i ett hisnande tempo, och The Pipettes visade återigen vilka alldeles enastående entertainers de är - i absolut världsklass.
Hate To Say I Told You So
I'm From Barcelona tror att ballonger och konfetti kan väga upp intetsägande popmusik.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jönköpingsbandet med alldeles för många medlemmar har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. "De måste vara det enda trettiomannaband som lyckas låta som ett fyramannaband", sa Marcus - enough said. Efter halva konserten kom de igång lite, men låtarna håller inte och euforin känns spelad. En väntad besvikelse, helt enkelt.
I Dream My Days Away
MVP
Påväg att gå hur långt som helst.
Hur många gånger jag än ser Most Valuable Players live, hur många gånger jag än låter >>You In Honey<< spelas på repeat, får jag inget riktigt grepp om vare sig bandet eller musiken. Och det är just det jag älskar med dem. Det är drömskt, trevande, luftigt och på sina håll briljant - så även på Emmabodas scen under torsdagkvällen. Jag tröttnar inte, jag får inte nog.
Pretty Good Looking For A Girl
"Är ni redo för några snuskiga pojkar och flickor från Malmö?"
Där står de. Lars i nätstrumpyxor och kjol, Fia i ljuvlig grön klänning, Gustav i prickig slips. Första tonerna i >>Go To Hell<< dånar ur högtalarna - I never knew that I could make you sad, I never knew that I could treat you bad - och plötsligt märker jag att tårarna rinner. I'm alone and I never experienced this before - jag snyftar så att jag skakar. Allt på en gång. Är det kärlek? Det måste vara kärlek. Jag kan inte minnas senast jag rördes så av en konsert, senast någonting gick rakt in i hjärtat på det sättet. Billie the Vision & the Dancers stod för sommarens mest direkta skönhetsupplevelse, det var enormt, och jag kan bara tacka och ta emot.
That Joke Isn't Funny Anymore
047
"Tack som fan!" Tre tacksamma pojkar som ärligt talat påminner lite om SuperMario.
"Varför ger bilar alltid varandra bensin i julklapp? Därför att det är tanken som räknas." 047 gör nog världens bästa tv-spelspop och drar desto sämre skämt. Jag avgudar det! Och bitpopen är definitivt det bästa tv-spelen gett mänskligheten.
Stormy Weather
Hemstad
"Å det skulle ju va' dans, dans, dans!"
Regnet vräkte ner, alkoholen gjorde fötterna lätta, vi dansade och hoppade och önskade att vi var gjorda av galon. Det var sent, det var kallt, det var den sista spelningen vi orkade med. Hemstad röjde skiten ur publiken och bjöd på den finaste festivalavslutning man kan önska sig, i matchande outfits och bokstavsfemåringars energinivåer.
Emmabodas lågvattenmärken
Åldersnojan
När blir man egentligen för gammal för att åka på festival? Den frågan ställde jag mig själv - och andra! - gång på gång under Emmabodadagarna. När man känner att man hellre skulle sova i husvagn än i tält? När man nöjer sig med två öl per kväll? När man somnar klockan halv nio och går upp med tuppen? Eller kanske när man säger "men gud vad ofräscht att gå barfota på en festival"? Jag måste erkänna att jag oroar mig för hur många säsonger jag har kvar i festivalbranschen.
Getinginvasionen
Aaah! Who needs 'em? Första morgonen stod jag i godan ro och köpte kaffe när en liten djävul stack mig i ljumsken. Jag hade garanterat haft trevligare om jag sluppit akta mig för dessa satans påfund hela festivalen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tacka vet jag mygg.
Terrorhotet
Allt vi fick veta vad att det fanns ett "terrorhot" som tvingat all flygtrafik från London att ställa in, vilket gjorde att The Magic Numbers inte kunde ta sig till Emmaboda. Sällan har jag varit så förbannad på Usama och hans kompisar. Sluta sabotera vår festival, dumskallar!
Eurodiscon
Vem som än lurat i dagens femtonåringar att (DÅLIG) nittiotalseurodisco är det nya indie måste ätit konstiga svampar. Ska ni lyssna på musik från ert födelseår kan ni väl åtminstone lyssna på typ Blur? Att inte kunna gå och lägga mig eftersom ett gäng småflickor vinglar omkring och skriker till (DÅLIGA) 2 Unlimited-låtar utanför vårt tält kommer inte att gå till historien som mitt bästa festivalminne, om jag säger så.
Misären
Att så få personer kan skräpa ner så fasansfullt mycket kommer alltid att vara ett mysterium i mina ögon.
"Misery is a place in me?"
Nu är det bara att be till festivalgudarna att 2007 blir ett lika bra musikår, och att vi inte blivit för gamla och redan gått över till husvagnssemester på Furuviksparkens campingplats.
Kommentarer
Trackback