Mixtapes & Cellmates briljerar och berör

måndag 18/9 2006 av Annika Marklund



Mixtapes & Cellmates
If There Is Silence, Fill It With Longing (EP)
No Method
Releasedatum 1 september

Det finns något väldigt vackert i att vara seriös. I att ta sin konst på allvar, att våga stå för det man tror på, det man önskar sig, det man skapar och vill skapa. Jag har alltid stört mig på att det är så mycket mer rumsrent att driva med sig själv och andra än att våga ta sig själv och andra på allvar. Det är ju hur grymt som helst att vara pretentiös, i ordets sanna bemärkelse, för det handlar när det kommer till kritan om att våga blotta sig. Att stå naken på en scen, inte för att framkalla skratt, utan för att få visa sitt rätta jag. Utan lustiga masker eller snuskiga vitsar. Och jag älskar de där förbjudna orden – äkta, innerligt, rent, viktigt på riktigt. Anspråk, själ, andlighet, skönhet, estetik – allt det där man aldrig får säga eller skriva. De är så vansinnigt vackra, så skrämmande viktiga, och så omöjliga. Allt för att vi idag verkar ha glömt bort att allvar inte betyder brist på humor, att våga välja bort att skoja till det inte är lika med att vara tråkig.

"If There Is Silence, Fill It With Longing" är inte på något sätt och vis en skojig ep. Det finns ingenting lustigt i låttitlarna (vad sägs om ”You’re The Driver, And I’m In The Backseat Collecting Words”?), och ännu mindre i själva musiken. Ingenting lustigt, bara skönhet. Ändå är det en skiva att skratta till. Varför? "If There Is Silence, Fill It With Longing" har själ. Det är en alldeles äkta, villkorslös, varm, trotsig, lillgammal, nonchalant intelligent ep, och om pretentiös får betyda ”anspråksfull, fordrande” så är det precis det den är. 25 minuter av distade tonårsförälskelser, regniga somrar och längtan, önskningar, hopp och drömmar som gör så sjukt jäkla ont, men som måste våga drömmas om det ska finnas någon anledning att fortsätta.
Mixtapes & Cellmates har alla anledningar att fortsätta. "If There Is Silence…" är bättre än "Juno EP". Lite annorlunda, lite pretentiösare, ännu vackrare.

En skiva att skratta åt? Ja. Ibland av lycka, ibland genom tårarna. Vissa kanske föredrar att skratta åt tjocka gubbar som halkar på bananskal, Lasse Åberg eller kvällstidningarnas seriestrippar, och det får de så gärna göra. Men jag skrattar hellre när allt verkat vara slut och svart och död, och så brister vattenytan och solens strålar når mig och plötsligt kan jag andas igen. När jag får en andra chans. När all skönhet i hela universum samlas i en och samma människa och tårarna rinner och jag är lyckligast i världen. När livet faktiskt betyder någonting.
Eller när jag lyssnar på "If There Is Silence, Fill It With Longing", nyss tappat min mobiltelefon i ett glas vatten, och längtar efter dig.

Betyg: Full pott.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback