Pop Dakar svårslagen avslutning
tisdag 5/9 2006 av Annika Marklund
I lördags hoppas jag att varenda musiknörd med god smak tog sig iväg till Gula Villan i Stockholm och njöt av solen, sensommaren och sällskapet – och superb pop, förstås. Det bjöds på femton akter, vissa mer intressanta än andra; en och annan nostalgitripp, en hel del allsång och en väldigt massa dans, dans, dans. För precis som alla bra festivaler är Pop Dakar mest av allt en fest, en intensiv musiköverdos iklädd partyhatt. Ett enda stort kalas där vem som helst av dina gamla vänner kan komma strosandes med en kaffekopp i ena handen och skrynklig valpropaganda från Miljöpartiet i den andra, redo att diskutera allt från gamla minnen till Erlend Øyes frisyr.
Den första person jag kände igen då vi kommit in på området var supergruppen Kissing Mirrors banddiktator, den underbare Per Johansson, som efter att han förklarat att han knappat känt igen mig på förra veckans spelning – ”du hade glasögon och vågigt hår!” – fick skynda sig upp på Lilla Scenen för att hälsa alla välkomna till Pop Dakar. Han introducerade också festivalens första akt, myspopikonen Nixon, som gjorde sin första spelning i Stockholm på tre och ett halvt år. Roger Gunnarsson glömde sina egna texter ibland, ursäktade sig för att han sjunger om att träffa vänner från internet i en av sina låtar – ”den är tio år gammal, idag känns väl knappast internet som ett särskilt hippt ämne?” – och satte med sin hjärtslitande söta musik ribban riktigt högt för dagen. Vi satt i gräset i solskenet och hade det sådär fint som man bara kan ha när det nästan fortfarande är sommar.
Fontainebleau poserade och imponerade.
När Nixon tackat för sig var det dags för Göteborgsynglingarna i Fontainebleau att äntra scenen. Jag har tyckt väldigt olika mycket om dem varje gång jag lyssnar igenom deras material, och spelningen gav ett ungefär lika splittrat intryck. De ser ut som tagna ur en kampanj för Cheap Monday, låter som att de tycker att Thåström är bäst i världen och är ömsom charmerande tafatta, ömsom rockstjärnediviga på scen – och ärligt talat fungerar det hur bra som helst. De har skyhöga pretentioner och är tillräckligt övertygande för att komma undan med det. Snyggt jobbat!
När femtonmannabandet The Gray Brigade invigde Stora Scenen var det med en energi och glädje jag knappast förväntat mig efter det ljumma omdöme de fick av Collective efter Popagandaspelningen i våras. En färgsprakande halvtimme försvann i ett enda handklapp, och när de sista tonerna ebbat ut kunde jag inte annat än att längta efter mer.
Ena halvan av Taxi, Taxi sjunger från hjärtat under dagens enda regnskur.
Lagom till Taxi, Taxi tog regnet tillfället i akt att först börja droppa lite, sedan sätta igång att vräka ner, och det blev riktigt trångt under trädet där vi tryckte ihop oss enligt ”finns det hjärterum”-principen. Höstrusket passade riktigt bra till Miriam och Johannas finstämda stämsång, och de båda systrarna visade upp en helt annan säkerhet och styrka än på Emmabodaspelningen för ett par veckor sedan. På väg åt rätt håll – med stormsteg.
Blood Music i högerprofil.
Blood Music bjöd på nytt material och kändes fyllda av kreativitet och spellust, och genast drog sig regnmolnen iväg uppåt landet och gav oss strålande solsken igen. Lucksmiths kompis Fred Astereo däremot kändes verkligen som att han kommit helt fel, och kunde gärna fått sätta sig på nästa plan hem down under och tagit sin plojcountry med sig.
Tack och lov för Vapnet! Jag vill passa på och be om ursäkt för min något svala recension av debutplattan ”Jag Vet Hur Man Väntar” – jaa, den har växt, och bandet bjöd på en fantastiskt fin spelning där de till och med hade den goda smaken att inte spela ”Kalla Mig”. ”Thomégränd” kändes plötsligt som sommarens stora hit, ”Ge Dom Våld” som 2000-talets ”Staten och Kapitalet”. Och nej, jag hade inte druckit öl. Det bara låg i luften.
Holy Madre fick stå tillbaka för fika i gräset, och kanske var det inte bara min koncentration som börjat ge vika, eftersom stackars Erlend Øye – ersättare för inställda The Russian Futurists – tvingades be publiken dämpa sina samtal eller gå iväg och prata på andra sidan Gula Villan. Världens goaste norrman började försiktigt, men höjde nivån med varje låt och avslutade med en alldeles underbar och bejublad version av ”I’d Rather Dance With You”, surfande på publikhavet och lite dans till sin nya skiva i högtalarna.
Kameraskygga Lucksmiths fastnade utmärkt på bild, spelade alla hits och pratade om basistens Sverigesemester. Oemotståndligt.
Erlend beordrade oss alla att gå ner till Lilla Scenen och se Rubies , men trots att jag hemskt gärna hade sett henne bestämde vi oss för att stanna kvar och skaffa oss riktigt fina platser till kvällens höjdpunkt. När australiensiska Lucksmiths äntligen kom ut på scen glömde jag för en stund hur hungrig, trött och myggbiten jag var. De spelade ”Camera shy”, de spelade ”T-shirt weather”, de var så fina och mjuka och duktiga att jag till och med kunde ha överseende med att de är alldeles för snygga för sitt eget bästa (de ska se ut som Suburban Kids With Biblical Names, inte som surfgudar!).
När aussiepojkarna gått av scenen var det en del kul artister kvar, men jag höll på att somna stående, och vi tackade för oss och för en riktigt, riktigt lyckad dag. Det var nog tur att Pop Dakar var festivalsommarens avslutning - den hade blivit svårslagen.
I lördags hoppas jag att varenda musiknörd med god smak tog sig iväg till Gula Villan i Stockholm och njöt av solen, sensommaren och sällskapet – och superb pop, förstås. Det bjöds på femton akter, vissa mer intressanta än andra; en och annan nostalgitripp, en hel del allsång och en väldigt massa dans, dans, dans. För precis som alla bra festivaler är Pop Dakar mest av allt en fest, en intensiv musiköverdos iklädd partyhatt. Ett enda stort kalas där vem som helst av dina gamla vänner kan komma strosandes med en kaffekopp i ena handen och skrynklig valpropaganda från Miljöpartiet i den andra, redo att diskutera allt från gamla minnen till Erlend Øyes frisyr.
Den första person jag kände igen då vi kommit in på området var supergruppen Kissing Mirrors banddiktator, den underbare Per Johansson, som efter att han förklarat att han knappat känt igen mig på förra veckans spelning – ”du hade glasögon och vågigt hår!” – fick skynda sig upp på Lilla Scenen för att hälsa alla välkomna till Pop Dakar. Han introducerade också festivalens första akt, myspopikonen Nixon, som gjorde sin första spelning i Stockholm på tre och ett halvt år. Roger Gunnarsson glömde sina egna texter ibland, ursäktade sig för att han sjunger om att träffa vänner från internet i en av sina låtar – ”den är tio år gammal, idag känns väl knappast internet som ett särskilt hippt ämne?” – och satte med sin hjärtslitande söta musik ribban riktigt högt för dagen. Vi satt i gräset i solskenet och hade det sådär fint som man bara kan ha när det nästan fortfarande är sommar.
Fontainebleau poserade och imponerade.
När Nixon tackat för sig var det dags för Göteborgsynglingarna i Fontainebleau att äntra scenen. Jag har tyckt väldigt olika mycket om dem varje gång jag lyssnar igenom deras material, och spelningen gav ett ungefär lika splittrat intryck. De ser ut som tagna ur en kampanj för Cheap Monday, låter som att de tycker att Thåström är bäst i världen och är ömsom charmerande tafatta, ömsom rockstjärnediviga på scen – och ärligt talat fungerar det hur bra som helst. De har skyhöga pretentioner och är tillräckligt övertygande för att komma undan med det. Snyggt jobbat!
När femtonmannabandet The Gray Brigade invigde Stora Scenen var det med en energi och glädje jag knappast förväntat mig efter det ljumma omdöme de fick av Collective efter Popagandaspelningen i våras. En färgsprakande halvtimme försvann i ett enda handklapp, och när de sista tonerna ebbat ut kunde jag inte annat än att längta efter mer.
Ena halvan av Taxi, Taxi sjunger från hjärtat under dagens enda regnskur.
Lagom till Taxi, Taxi tog regnet tillfället i akt att först börja droppa lite, sedan sätta igång att vräka ner, och det blev riktigt trångt under trädet där vi tryckte ihop oss enligt ”finns det hjärterum”-principen. Höstrusket passade riktigt bra till Miriam och Johannas finstämda stämsång, och de båda systrarna visade upp en helt annan säkerhet och styrka än på Emmabodaspelningen för ett par veckor sedan. På väg åt rätt håll – med stormsteg.
Blood Music i högerprofil.
Blood Music bjöd på nytt material och kändes fyllda av kreativitet och spellust, och genast drog sig regnmolnen iväg uppåt landet och gav oss strålande solsken igen. Lucksmiths kompis Fred Astereo däremot kändes verkligen som att han kommit helt fel, och kunde gärna fått sätta sig på nästa plan hem down under och tagit sin plojcountry med sig.
Tack och lov för Vapnet! Jag vill passa på och be om ursäkt för min något svala recension av debutplattan ”Jag Vet Hur Man Väntar” – jaa, den har växt, och bandet bjöd på en fantastiskt fin spelning där de till och med hade den goda smaken att inte spela ”Kalla Mig”. ”Thomégränd” kändes plötsligt som sommarens stora hit, ”Ge Dom Våld” som 2000-talets ”Staten och Kapitalet”. Och nej, jag hade inte druckit öl. Det bara låg i luften.
Holy Madre fick stå tillbaka för fika i gräset, och kanske var det inte bara min koncentration som börjat ge vika, eftersom stackars Erlend Øye – ersättare för inställda The Russian Futurists – tvingades be publiken dämpa sina samtal eller gå iväg och prata på andra sidan Gula Villan. Världens goaste norrman började försiktigt, men höjde nivån med varje låt och avslutade med en alldeles underbar och bejublad version av ”I’d Rather Dance With You”, surfande på publikhavet och lite dans till sin nya skiva i högtalarna.
Kameraskygga Lucksmiths fastnade utmärkt på bild, spelade alla hits och pratade om basistens Sverigesemester. Oemotståndligt.
Erlend beordrade oss alla att gå ner till Lilla Scenen och se Rubies , men trots att jag hemskt gärna hade sett henne bestämde vi oss för att stanna kvar och skaffa oss riktigt fina platser till kvällens höjdpunkt. När australiensiska Lucksmiths äntligen kom ut på scen glömde jag för en stund hur hungrig, trött och myggbiten jag var. De spelade ”Camera shy”, de spelade ”T-shirt weather”, de var så fina och mjuka och duktiga att jag till och med kunde ha överseende med att de är alldeles för snygga för sitt eget bästa (de ska se ut som Suburban Kids With Biblical Names, inte som surfgudar!).
När aussiepojkarna gått av scenen var det en del kul artister kvar, men jag höll på att somna stående, och vi tackade för oss och för en riktigt, riktigt lyckad dag. Det var nog tur att Pop Dakar var festivalsommarens avslutning - den hade blivit svårslagen.
Kommentarer
Trackback