START MISSHAPING.

Jag har en ny blogg som är full av oväsentligheter.
beautifulones heter den.

Mixtapes & Cellmates och Juni Järvi i Linköping i torsdags, som sagt. Ni måste ju få se hur vackert det var - att ni inte fick höra hur vackert det var kan jag inte hjälpa till med, men ni får faktiskt skylla er själva.

Mixtapes & Cellmates



















Juni Järvi (med band)

Har man tråkigt och vill läsa om vad som utspelat sig i mitt musikaliska medvetande sedan i april i år kan man kika in här.
Collective kommer från och med imorgon inte längre erbjuda någon musikbevakning, utan det blir mode för hela slanten. Självklart var jag tvungen att skapa en liten backup för mina artiklar - det är ändå många timmars hårt slit som lagts ner på att mina få men trogna läsare ska få någon minuts slösurfande fyllt av mina mjuzic-åsikter. Den är er om ni vill läsa, men ni får ha överseende med att väldigt många bilder försvunnit, och att jag inte orkat hålla på att formatera texten, lägga in länkar, och så vidare.

Nåväl, som sagt, en Collective-era är över, och i den nya som nu startar kommer jag att ha en annan roll. Nu är det modefotografi som gäller ett tag, det känns riktigt spännande - skönt med nya utmaningar, jag är fortfarande för ung för att stagnera (jag satsar på att låta allt falla någonstans i sjuttioårsåldern).

Mixtapes & Cellmates och Juni Järvi spelade på [hg]i Linköping igår, och att missa Mixtapes är aldrig okej, så det var bara att pallra sig dit med Campusbussen. De fortsätter att växa, och var dessutom snyggare än vanligt på scen - mer säkerhet, mer posering, I dig it. Smakprovet från fullängdaren som enligt bandets egen utsago kommer att börja spelas in i nästa vecka ("i Umeå!") lät fullständigt strålande. Mina förväntningar är hääääääääääääär uppe, det kommer att bli så jävla bra!

Juni Järvi är perverst lik Erlend och var sjukt grym när han sjöng sin supermegabautanya låt och lät precis som tidiga Johnny Cash.

Veckans Pop ikväll kl 21! Missa inte. Kolla bara vilka fina låtar jag har med mig dit:



Men först, årsmöte med sektionen, inklusive gratis tacobuffé. Ja tack!

Imorgon fyller jag år. Jag är en riktig sucker för födelsedagar.
Imorgon påbörjar vi också vår nya kurs, "Medier, Offentlighet och Representation", som jag tror kan bli precis hur intressant som helst. Med lite tur kanske till och med en aning stimulerande.

Igår beställde jag ny kamera, och jag kan inte vänta tills den dimper ner på Ica Strömmen och jag får en liten avi där det står att jag kan hämta den. Herregud, lycka! Förhoppningsvis kommer mina nya fotoprojekt bli ytterst framgångsrika, jag vill gärna tro att det är Min Tid. Att det blir ett Bra År. Att fotografera har alltid varit ett sätt för mig att faktiskt få skapa något genom annat än ord - att skriva är oerhört viktigt för mig, men det kan också kännas hämmande att fastna i bara bokstäver, ord och meningar. Jag har ett uppdämt behov av att få skapa något mer handfast, och nu ger jag mig själv tillåtelse att utveckla den sidan av mig själv.

Är det någon som vet om det finns något sätt att förhindra att få 398476 kommentarer av "buy cheap levitra" och liknande? De tar sådan tid att radera.

Åtta dagar till nästa Veckans Pop!! Jag anade inte att det kunde vara en så stimulerande upplevelse att sända radio. Lyssna mellan kl 21 och 22, tisdagar ojämna veckor, på Studentradion.

Imorgon kommer tio av Sveriges finaste electronicaakter (och lite japanskt experimentlusta) till Norrköping för att delta i endagsfestivalen Haute Culture, finansierad av supersnälla kommunen och uppstyrd av Klubb Republik, som därmed visar att de fortfarande sitter på en del smak och integritet. Mer om festivalen kan ni läsa här, eller på Collective.

Nej, jag vet. Jag bloggar inte just nu. (Eller, just nu bloggar jag - men det händer numera väldigt sällan.) Jag har helt enkelt inte tiden och energin som krävs när skolan, jobbet, Collective, Veckans Pop, vännerna och kärleken fått sitt. Förhoppningsvis ändrar det sig när tempot saktar ner lite, för musiken tar bara större och större plats i mitt liv, och förtjänar att visas upp. Om så bara i den här bloggen.

Så länge kan ni passa på att kolla in Kissing Mirrors-Patriks vackra popprojekt Ring Snuten. >>Ta Det Lugnt<< är dagens låt. Försiktig, plinkande, blyg, modig. Aldrig för mycket, ändå så stor. Lite som jag önskar att jag vore.


Hej då, Le Sport!

Det visade sig på Emmabodafestivalen att Jönköpingskidsen i I'm From Barcelona inte är all bad. De avslutade nämligen sin mediokra spelning med en alldeles underbar bitpopversion av >>We're From Barcelona<< som kan pigga upp vilken tråkig fredagseftermiddag som helst! Goaste Anders upplyste mig hjälpsamt i sin finfina Popkarusellen om att den är ihopknåpad av en annan Jönköpinsson, Adventure Kid, eller Kristoffer Ekstrand som han heter i passet. Låten heter >>Robots Sings We're From Barcelona<< och finns till allas lycka att ladda ner på just Popkarusellen.



Annars har jag inte lyckats sluta peppa 047:s galet klockrena platta >>Robopop - Vi Tar CDn Dit Vi Kommer<<. Ska det blippa, så ska det blippa med de här tre gossarna, så är det bara!


It breaks my heart.

Snälla, gå genast in och lyssna på Erik Halldén. Jag lovar att ni inte vill vänta längre än nödvändigt innan ni lyssnar på >>Friends From School<<. Som Jonathan Richman fast snyggare. Fyra pärlor bjuds det på, de gör ont i hjärtat, de förtjänar att lyssnas om och igen tills du somnar. Ååååååh.

I only smoke when I'm alone or when I'm sad

(Tack Johan J för tipset. <3)

Idag släpps den, David & the Citizens tredje fullängdare. I förra veckan bjöd de på en två dagar lång releasefest i ett partytält på Emmabodafestivalens camping, som avslutades med en vansinnigt peppad spelning på Stora Scenen på lördagskvällen. Det enda jag hört från nya skivan än så länge är de låtar som spelades på konserten, och det var en salig blandning av collegerock och mer traditionell, ångestfylld pop.
Matilda Gustavsson skriver i Groove:

"Jag lyssnar och skriver: 'Det var bättre förr!'. Lyssnar vidare och ändrar mig. Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. På nya plattan har trummorna tagit en central plats, akustiskt ersatts av elektriskt, trumpeten lämnat plats för synten och pop blivit rock."

Tro mig - jag har älskat David & the Citizens. >>For All Happy Endings<< är en av de bästa svenska skivor jag har, och många är spelningarna då jag stått längst fram och fått blåmärken över revbenen och underarmarna och varit galet euforisk. Men nu... jag tänkte också "det var bättre förr", och jag ändrade mig inte. Jag har helt enkelt svårt för rock, jag saknar det ojämna, ofixade, egna soundet. Det som gav musiken karaktär.

David & the Citizens kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och min skivsamling, live är de bara så grymma, men jag är helt enkelt inte särskilt sugen på >>Stop The Tape! Stop The Tape!<<. Jag lovar att säga till om jag ändrar mig.

Kolla upp låtarna?
1. A Heart & a Hand & the Love for a Band
2. One Day, One Day, One Day ?
3. Out of My Hands
4. Oblivion
5. A 1000 Questions For You
6. 48h
7. Devil
8. To Keep You Safe From Harm & Trouble
9. Are You in My Blood?
10. Sad Song #2
11. What if Nobody Would Catch Us?
12. Stop the Tape! Stop the Tape!

Är du sugen på att köpa skivan kan du gå in här och få den hemskickad omedelbums.
Har du tråkigt? Gå in och läs om mina intryck av Emmabodafestivalen på Collective.

Om vi säger såhär: de flesta bilder Sofia tar när jag sitter och sjunger är inte lika fina som den här.

Nu tar jag tåget till Stockholm för två dagars löjligt intensiv filminspelning. Det ska bli fantastiskt läskigt och roligt, och jag är precis så toknervös som jag förväntade mig att jag skulle vara, såhär kvällen innan. Jag har riktigt dåligt samvete över att jag inte hinner skriva Collective till imorgon, men det har varit stenhårt jobb fram tills nu, och så fortsötter det alltså imorgon och på tisdag också - och betalda jobb måste oftast gå före obetalda uppdrag. Men sedan, gott folk, så är det EMMABODA och sommarens enda gemensamma ledighet för mig och min Marcus som gäller! Det blir så ljuvligt. Eller vad sägs om Billie the Vision & the Dancers, 047, Most Valuable Players, Camera Obscura, Hemstad och The Pipettes?!

Kan bli årets höjdpunkt. Jag räknar med att vi ses där.

Om svenska folket haft smak

I lördags var vi påväg hem från en riktigt skaplig Outlet i Insjön utanför Leksand, och i brist på annat lyssnade vi i ett par minuter på P3s Sommartoppen. Programmet sändes live från Östersund, och vi rattade in stationen alldeles lagom till att den åtråvärda Tio-i-Topplistan tillkännagavs. Och inte för att racka ner på majoriteten av unga svenskar, men deras musiksmak lämnar onekligen ett och annat att önska. (Vad Peter, Bjorn and John hade för anledning att gästa showen övergår mitt förstånd! Men kanske var det skäl nog att få spela sällskapsspel eller liknande backstage med Marie Sernholt.)

Jag ska låta er slippa ta del av listan (ni som verkligen vill, kolla här), men jag kan meddela att >>Boten Anna<< tappade fyra placeringar och hamnade på en femteplats, en placering över Lordis >>Hard Rock Hallelujah<<. Då listan redan var framröstad fanns det inte mycket jag kunde göra åt resultatet, men nu har jag med hjälp av nära och kära tagit fram en egen, alldeles strålande vacker Tio-i-Topp som förgyller denna osedvanligt lyckade sommar, år 2006.

Lyckad, ja, men det har varit en underlig sommar. Människor har kommit och gått och de finaste har som tur är bestått, jobbet har lärt mig mycket om djur och ännu mer om folk, jag har blivit omtyckt oftare än avskydd och förstått att ibland är det faktiskt inte mig det är fel på, utan dem.
Något som, sorgligt nog, fått gå på sparlåga hela sommaren är mitt annars så frenetiska musikletande. Jag har helt enkelt inte haft tillgång varken till dator eller till... tid, och Collective har försummats veckor i sträck. Det är en väldig tur att så många begåvade och engagerade vänner förser mig med sommarmusikens grädda! Därför passade det utmärkt bra att låta några av de mest insatta och välbevandrade i min bekantskapskrets hjälpa till att nominera låtar till min egen Sommartoppen - Om svenska folket haft smak. Leta upp, ladda ner och njut!


1. Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<
Kan vara årets poplåt.

.
2. The Charade - >>My Song To You<<
>>It's those little things you always do, that makes the whole world love you<<
Min Marcus har koll på det här med romantik, och hade den goda smaken att dedikera sommarens raraste refräng till mig.


3. Hidden Cameras - >>Awoo<<
It's hip to be queer!


4. Katie Goes To Tokyo - >>The Girl Who Ruined Your World<<
Ljuvligt. Absolut ljuvligt.


5. Los Campesinos! - >>Me! You! Dancing!<<
Anders W har bättre koll än de flesta, på gladpop, depp-pop och dansanta sommarhits. Han bidrag till Sommarpopen är ett gäng britter vars somriga hit är precis så bra som antalet utropstecken i titeln antyder.



6. Final Fantasy - >>He Poos Clouds<<
>>All the boys I have ever loved have been digital<<


7. Fontainebleau - >>Det Perfekta Brottet<<
Veckan Pop-Peter säger att du ska lyssna på Fontainebleau, och då är det bara att göra det, helst igår.


8. 047 - >>Robopop<<
Varför fick jag inte lära mig spela Gameboy på Kommunala musikskolan?


9. Niobe/Wechsel Garland - >>Surround Your Hover<<
Om några timmar ska bästa Johan Jacobsson tillbaka till jobbet på Sonic efter en välförtjänt semester, men trots den sena timmen hann han med att skänka ett bidrag till Sommartoppen. Det är sådant som ger poäng hos Gud.


10. Nicolas Makelberge/Friday Bridge - >>It Girl<<
Att remixa grymma låtar grymmare än en konst. Makelberge-teamet tar fram det bästa i Ylva Lindbergs röst och får låten att slå ut i full blom.


(Jag hade långa, fina förklaringar till alla låtar och deras placeringar, men när jag tryckte på "publicera" så försvann alltihop. Jag orkar inte gråta över spilld mjölk utan tackar någon högre makt för att jag, förutseende nog, redan sparat allt utom själva listan. Men när jag lägger mig för att sova kommer jag nog sörja lite, ändå. För de var så långa, förklaringarna. Och fina.)

Sommarens stora pepp måste ju vara Lucky Soul - >>Lips Are Unhappy<<. SHAKE! SHIMMY!

Bubblare
- Att våga hoppa från alldeles för höga hopptorn och bli väck på endorfiner
- Nya vänner, och gamla
- Rödvin och tolvtimmarssamtal om livet och döden och allt däremellan

Skickade just efter Lucky Souls fina singlar. De kommer att göra sig så fint hemma hos oss.


This is the look of the summer of 2006.

(Lucky Soul är fyra lads och en lovely lady från Greenwich som spelar riktig, klassisk, überfantastisk gladpop. Någon som har lust att ta dem till Sverige? Jag har för dålig lön för att ta mig till London!)

Ikväll spelar underbara Bobby Baby på Trädgården i Stockholm, och här sitter och och trycker i mig pannkakor i Gävle istället för att stå framför scenen och sjunga med i >>I Won't Dance With You Baby Tonight<<.


>>Alone in Gävle<<, tycker jag att vi kallar den här.

Tur att min kväll och helg kommer att bli alldeles förträfflig ändå! Även utan Ella.


Det bästa med Ella är inte hennes fina kläninngar och kappor. Men man kan lätt tro det.

Nej, Bobby Baby-Ella är löjligt begåvad också. Jag fick lite ångest på busshållsplatsen idag över att det finns så många fantastiska musiker som bara knåpar ihop ljuvlig musik alldeles ensamma, och själv kan jag inte ens sjunga barnvisor och låta trovärdig.

Att recensera andras verk, oavsett konstform, är för mig alltid förknippat med viss ångest. En recension som inte är uppriktig och ärlig är i mina ögon fullständigt poänglös, men samtidigt känns många sågningar oerhört orättvisa. Särskilt om det är jag själv som skrivit dem. Herregud ? vem är väl jag att döma andra? Att kritisera, ifrågasätta eller till och med avfärda? Vissa skivor är naturligtvis lättare ? eller svårare ? att såga än andra: utländska artister är alltid lättare, liksom framgångsrika sådana. Ju närmare de kommer, ju mer sårbara de känns, desto smärtsammare är det. Det mest orättvisa och plågsamma av allt måste vara att såga en ung, svensk demoartist. Ändå är det ibland oundvikligt.
Som musikintresserad med skrivambitioner händer det nämligen då och då att jag hör något som väcker mitt intresse, ber att få höra mer ? och blir djupt besviken. Smakprovet visar sig vara höjdpunkten i en annars ganska intetsägande soppa till demo, och verkets skapare förväntar sig en uppriktig åsikt. Ofta tar det emot så till den milda grad att jag bestämmer mig för att inte skriva något alls, att hålla mina åsikter för mig själv och hoppas att demon istället faller någon annan i smaken (eller rinner ut i sanden då låtskrivaren flyttar till Oslo för att rensa fisk eller plugga medicin).



Tack och lov finns de också där. Undantagen. De oslipade diamanterna som darrar av potential och osäkerhet, som vill så vansinnigt gärna att de trasslar in sig i ångesten och ljuden och möjligheterna och lyckas skapa taggig, skälvande magi.
Och tack och lov visade sig Marcus Wallner vara ett av dessa sällsynta guldkorn. Jag föll direkt för den nittonårige Borlängesonens mörka, udda >>The August Recovery<< när jag surfade runt på tidningen Chilis bandtävling tidigt i våras, och efter månader av väntan damp den egenproducerade ep:n ner i min brevlåda. Fem spår långa >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< handlar om världens viktigaste saker: att oroa sig för att inte duga, att vissna bort till nästan ingenting, att resa sig och ta sig an livet igen, ett litet steg i taget. Saker Marcus inte försöker tänka på så mycket just nu, saker han vill lämna bakom sig. Det är precis så charmerande ojämt jag hoppades att det skulle vara. Ibland låter han som Conor Oberst, ibland som en Idol-finalist. Ibland skulle låtarna platsa på Lugna Favoriters playlist (lyssna på början av verserna till >>Withering<< och hör Roxettes >>It Must Have Been Love<<), ibland? ingenstans. På ett bra sätt. Haltande engelska blandas med skärande djup, barnsliga rim med en mycket gammal människas insikter, och Marcus är så full av löften att jag blir omväxlande generad och gråtfärdig.
>>The wind is colder today, new times on the way<< sjunger han med läskigt naken röst och jag hoppas att det stämmer, att det kommer att bli bättre för min nyfunne sorgfågel. Marcus är en sådan person som man bryr sig om. Han har all tid i världen att utvecklas och bli den han längtar efter att bli. Och jag tänker fortsätta att lyssna på demos - ibland är det helt enkelt värt det.

Lyssna på två av låtarna från >>The Worrying, Withering & Recovering EP<< på Collective, här.

Marcus Wallner når du lättast via mail, [email protected].

Ibland låtsas jag att Owen Ashworth är min pappa.
Skäggige, mid-twenties, film school-dropouten Owen, som i musiksammanhang går under aliaset Casiotone For The Painfully Alone, är nämligen - utseendemässigt - vansinnigt lik min old man. Dock slutar likheten vid de yttre attributen, då min far istället för att spela in eftertänksamma elektroniska musikstycken ägnar sig åt att hänga upp draperier och rullgardiner hemma hos folk i Los Angeles förorter.

Jag älskar min pappa till döds, men vi pratar alldeles för sällan om viktiga saker (eller överhuvudtaget), och det roar mig att lägga Owens underfundiga, kärlekstörstande texter i min fars mun. Den mjuka vardagspopen på årets fullängdare >>Etiquette<< blir på så sätt ett substitut för de samtal jag varje dag går miste om, de meningslösa och livsviktiga diskussioner och reflektioner som tillsammans utgör grunden i varje relation.



Den enda person jag saknar ännu mer än min pappa är hans andra dotter, min snart trettonåriga lillasyster. Med sina humörsvängningar, marathontelefonsamtal med kompisarna, kärleksbekymmer, ångestattacker och drömmar om rockkonserter och häftiga klubbar är hon tonåringen jag aldrig riktigt var, och det går inte en dag utan att jag önskar mig närmare henne och hennes ljuvliga vredesutbrott. Owen vet om att hon finns, och lånar henne i flera låtar Katy Davidsons (Dear Nora) charmerande ointresserade röst. Han gör henne tio, tjugo år äldre, men hon finns där. Hon sårar sina vänner, vänder ryggen åt sin barndom, festar sönder mormors älskade pärlhalsband och längtar bort, bort. Min far å andra sidan blir i Owens musik tjugo år yngre, sjunger om att vara 26 år och vara alldeles ensam och dricka för mycket och längta hem.

Det mesta de sjunger om är sorgligt, precis som livet. För livet är sorgligt. Det är sorgligt att bara ha en förälder att lita på, att aldrig känna sig riktigt hemma, att vara smärtsamt ensam, att längta framåt eller bakåt i tiden medan den obönhörligen rinner förbi.

Snart är vi gamla, allihop. Owen, Katy, pappa, lillasyster och jag. Det kommer att vara så oerhört mycket vi aldrig fick sagt, så mycket smärta och glädje vi aldrig fick chans att uttrycka och dela, och en dag är det försent. Den dagen kommer jag att sända en tacksamhetens tanke till Owen Ashworth, och den kommer kanske att låta ungefär såhär:

Tack, Owen, för att du hoppade av din filmutbildning. Tack för att du kanaliserade all bitterhet, all rastlöshet, i musik som känns. Och mest av allt, tack för att du tonsatte det liv jag och min familj aldrig riktigt vågade leva.

Jag har en känsla av att jag kan vara den enda hyfsat unga, normalbegåvade människan i hela Sverige som sitter ensam hemma med tårränder på kinderna och lyssnar på Loai denna soliga midsommarkväll. Tur för mig att >>To Remind Me<< nog är världens bästa låt att lyssna på när saker och ting inte blir som man tänkt sig.

I slutet av förra sommaren skickade en vän över Gävlebandet Loais ep >>’til Better Times<< (men åh, bara titeln!), utgiven av fina STORA skivbolaget. Den visade sig bjuda på lågmäld, eftertänksam pop, stillsam men innerlig, ljuv men kantig, och vara precis vad jag behövde.
Då, som nu, såg inte livet ut riktigt som jag hoppats. Men den plockande gitarren, den sorgsna klarinetten, flickrösten som trots sin styrka hela tiden hotar att brista, de sviker inte. Inte då, inte ikväll. De sviker inte, de överträffar.


Den enda i Gävle som visste vägen hem.

Jag visste det inte då, men rösten tillhör Elin Lindfors, som ser ut precis som hon låter – ljus, spröd och sällsamt vacker. Lite älva, lite skogsrå, lite tuff poptjej. Elin är flickan som visade mig vägen hem den förvirrade, mycket ensamma och mycket ensamma natten till torsdag. Hon var på nattlig promenad, jag var bara förlorad i mörkret. Jag förvånades över hennes vänlighet då, men den passar väl ihop med den inbjudande, försynta, överraskande känsla som genomsyrar hela >>’til Better Times<<.

Gå in här och lyssna, och köp ep:n också för den delen, men bara om ni lovar att bemöda er med att förstå. Om ni lovar att lyssna med hjärtat, att koncentrera er, att bemöta musiken med samma respekt och omtänksamma integritet som den bjuder er.

>>What I’m feeling for you
Though I should not
Know it’d be best to let it go
But I can not
Cause you’re constantly in my head
To remind me
And my feelings for you
Always finds me<<


PS. Jag är så jäkla dum. På personalfesten i onsdags - den jag gick vilse på väg hem ifrån - satt vi ett par stycken och lyssnade på varandras musik (inte min, min iPod låg hemma och laddades), och plötsligt hör jag en kille säga till en annan: "lyssna på det här, det är en asbra indiepoplåt", och jag kan naturligtvis inte hålla mig ifrån att fråga vad det var. Gissa? >>Soul Meets Body<< med Death Cab. Och vad gör jag? Jo, jag skrattar rått och frustar, "kallade du nyss Death Cab för indie?!" Och därför, gott folk, skaffar jag mig inga vänner. Jag är helt enkelt smidig som en pårökt elefant i en porslinsaffär. Varför kan jag inte bara uppskatta när en person på jobbet visar sig uppskatta pop, varför måste alla ha bevistat minst en Kissing Mirrors-spelning för att duga i mina ögon? Vad spelar det för roll? Som sagt - jag är så jäkla dum.

>>Men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum<<